I slutet på en gata, där bebyggelse övergår i odlingsbar mark, i utkanten av det lilla samhället Piatra-Olt i sydvästra Rumänien, ligger ett rosa hus. Vinrankor ramar in garageinfarten och flugor surrar i sensommarhettan.

Här bor Gina Turcin, i alla fall när hon är hemma på semester. Hon är nämligen en av hundratusentals rumänska kvinnor som har sökt sig till Italien för att arbeta som hemvårdare, så kallade badanti, åt den växande gruppen äldre personer i landet.

Låga födelsetal och en åldrande befolkning har gjort att Italien tillsammans med Spanien har EU:s äldsta befolkning.

Gina Turcin hade aldrig lämnat hembygden när hon för tolv år sedan fick frågan om hon ville arbeta som hemvårdare i Italien. Det var en grannkvinna som frågade henne, hon hade fått hemlängtan och letade efter en ersättare.

– Jag var då ensamstående med två tonårsbarn och en mamma att försörja. Vi hade långt mer utgifter än inkomster och dessutom en massa skulder, så vi fattade ett gemensamt beslut att jag skulle resa, säger hon.
Numera bor hennes mamma Maria Turcin en­sam i huset.

Gina Turcin visar mig runt i sitt hem. Sedan hon började arbeta i Italien har de lagt nytt tak och byggt ut huset med både kök och toalett, rinnande vatten och upp­värmning.

Allt på avbetalning.

På samma gata har även Gina Turcins bror och syster varsitt hus. Men de står mestadels tomma, också de arbetar utomlands, likaså sonen, som arbetar på en fabrik i England.

– Han började på universitetet i Buka­rest, men jag hade inte råd att hjälpa honom att fullfölja studierna, säger Gina Turcin.

– Nu bor han i England tillsammans med sin flickvän. Där arbetar de tolv timmar per dag och hinner bara äta och sova på sin lediga tid, fortsätter hon.

Sonen föddes 1989, samma år som kommunistregimen under presidenten Nicolae Ceausescu föll.

– Pappa arbetade i det statliga jordbruket under regimen och jag kommer ihåg att vi alltid hade fullt med majsmjölsäckar hemma. När regimen föll förlorade pappa arbetet och med det försvann också majsen, säger Gina Turcin när jag frågar hur hon upplevde regimens fall.

Dottern, Madalina Velcovici, bor kvar i den större staden Slatina tio minuter därifrån. Hon var femton år när mamma Gina lämnade hemmet för att resa till Italien.

Året var 2007, Rumänien hade gått med i EU och snart skulle landet vara ett av de länder i världen som drabbats hårt av finanskrisen.

Jag frågar Madalina Velcovici hur det kändes då.

– Ja, åk bara! Jag var femton och hade nog med mitt eget liv just då. Det var först efter något år när mamma kom hem och hälsade på som jag kände hur mycket jag saknade henne, säger hon.

Numera pratar de på telefon via internet regelbundet, ibland flera gånger per dag. Och det märks att de har en nära relation, trots åren de levt isär.

Madalina Velcovici är gift och har ett barn, Alberto, på fyra år. Både hon och maken har arbete och vill bo i Rumänien.

Hon skakar på huvudet när jag frågar om hon har tänkt på att resa utomlands för att arbeta.

– Jag har alltid haft jobb här, och trivs med det, säger hon.

Men trots att både hon och hennes make arbetar är det svårt för familjen att få pengarna att räcka till slutet av månaden. Gina bidrar regelbundet till parets eko­nomi.

Lönerna har visserligen stigit något i landet under de senaste åren, men det från extremt låga nivåer och samtidigt har priserna på varor gått upp. En lön på 300 euro räcker knappt till en lägenhetshyra.

Men att både Madalina Velcovici och Gina Turcin kan arbeta har möjliggjorts tack vare Maria – mor, mormor och gammelmormor. Hon är den som vid 71 års ålder tar hand om Alberto.

– Det håller mig sysselsatt och gör att jag inte känner mig så ensam, säger Maria Tircin.

Gina Turcin berättar om beslutet, att hon skulle arbeta utomlands.

– Det var inget lätt beslut att fatta, men vi såg ingen annan utväg, säger hon.

Efter ett havererat äktenskap och utan stöd från barnens pappa hade skulderna hopat sig. Obetalda räkningar låg på hög och hon kunde inte betala samtidigt som hon hade ensamt ansvar för två tonårsbarn och sin mamma.

– Men oj, vad nervös jag hann bli innan avresan, berättar hon. Tänk dig själv, jag var helt beroende av att lita på mina grannar, som ordnat platsen och avtalat med familjen i Italien att de skulle hämta upp mig när jag ankom med bussen. Jag kunde inte språket, kände ingen där och hade inte tillräckligt med fickpengar ens för att köpa varm mat eller ta in på ett hotell en natt.
Jag kunde inte språket, kände ingen där och hade inte tillräckligt med fickpengar ens för att köpa varm mat eller ta in på ett hotell en natt.

Gina Turcin
Gina Turcin säger att hon hade tur med sin första arbetsplats. Att hon blev varmt emottagen.

– Den gamla damen, som jag tog hand, behandlade mig som en dotter, och hon lärde mig italienska, säger hon.

Sedan dess har Gina Turcin arbetat i flera familjer. Längst period var hon hos Edda Pagnani i byn San Michele.

Edda Pagnani var då 86 år och skulle helst ha klarat sig själv. Bristande ork, svikande minne och tilltagande skakningar orsakade av Parkinsons syndrom, satte dock stopp för det.

Gina Turcin hjälpte henne med i stort sett allt: klä av och på kläder, toalettbesök, matlagning, städning. De sågs ofta ute på promenader eller satt tillsammans i solen.

– På sistone har jag inte ens klarat att slutföra ett parti kort, sade Edda uppgivet när vi träffades i hennes kök några må­nader innan hon gick bort.

Under större delen av sitt liv hade hon varit en både flitig och skicklig kort­spelare.

Gina Turcin och Edda sade att de hade lärt sig att trivas i varandras sällskap.

– Jag är lyckligt lottad som har möjlighet att ha en hjälp som bor här, sade Edda Pagnani.

En kvinnas pension i Italien räcker knappast till att täcka en heltidsarbetande hemvårdares lön. Men Edda och maken, som dog relativt ung, levde ett gott liv utan överflöd och lyckades trygga ålderdomen med hjälp av sonen.

Det är just i byarna i bergskedjan Apenninerna i regionen Marche i centrala Italien, där Gina Turcin arbetar, som italienarna lever som allra längst och äldst blir kvinnorna.
Äldrevården är dåligt utbyggd och en placering på hem ses som en sista utväg, om det inte finns några levande släktingar.

Vore det inte för den närmare miljon kvinnor från Rumänien och övriga Östeuropa som kommit till Italien för att ta hand om de gamla skulle många vara utlämnade till ensamhet.

– Efterfrågan på hemvårdare har exploderat de senaste tjugo åren, säger Luciana Mastrocola, ansvarig för hemvårds­sektorn på landets största fack­förbund CGIL i Rom.

Det finns siffror som visar att uppskattningsvis 864 000 personer är anställ­­da inom hemvården och av dem kommer närmare 80 procent från andra länder.

Och det mesta tyder på att efterfrågan på hemvårdare kommer att fortsätta öka.

– Men antalet familjer som har råd att anställa en privat hemvårdare kommer troligtvis att minska på sikt, säger hon.

I Marche ligger lönerna på mellan 600 och 800 euro i månaden. I södra Italien tjänar de mindre och i norr mer.

– Det är en bit under den lagstadgade lönenivån. Förutom mat och husrum borde en hemvårdare få 983 euro i må­naden plus semesterersättning och and­ra förmåner, säger Luciana Mastrocola.

Hon säger också att äldrevården är en sektor med mycket stort mörkertal som arbetar svart.

– Det är troligt att det finns över en och halv miljon hemvårdare, och de flesta arbetar utan kontrakt, säger Luciana Mastrocola.

Gina Turcin berättar att hon skickar hem alla pengar och bara använder ett minimum till sig själv. Till skillnad från många andra har hon ett kontrakt, vilket innebär att arbetet är pensionsgrundande.

– Men det dröjde flera år även för mig innan jag fick det. Det kostar ju mer för den familj som anställer mig att betala vitt, säger hon.

Hon serverar mig kaffe tillsammans med nybakade friterade bakverk – inte helt olika munkar – med en antydan till citronsmak och honungsglasyr.

Redan de första dagarna i Italien började hon kopiera hushållssysslorna i köket, inklusive matlagning, för att få till de traditionella rätter som äts här.

– Italienarna är noga med maten, som ska serveras samma tid varje dag och helst smaka exakt likadant varje gång, säger hon.

En granne tittar förbi. Hon undrar om Gina Turcin möjligtvis känner någon rumänsk kvinna som letar arbete. Gina Turcin lovar att höra sig för.

Om det tidigare var industrin som lockade folk till trakten, är behovet nu snarare medmänskligt.

– Tröskeln för en kvinna att migrera för ett arbete som hemvårdare är relativt låg, eftersom arbetsplatsen brukar arrangeras i förväg och innebär att boende och mat ingår, säger Luciana Mastrocola från fackförbundet CGIL.
Tröskeln för en kvinna att migrera för ett arbete som hemvårdare är relativt låg.

Luciana Mastrocola, fackförbundet CGIL
Ett par dagar senare har Gina Turcin fått höra talas om en ung tjej i Rumänien som vill komma till Italien för att arbeta som hemvårdare. Men i Italien vill familjen att hon ska provjobba innan hon erbjuds arbetet. Det är ett riskfyllt projekt för den med lite resurser. Kvinnan vet inte om hon kan bekosta en resa på vinst och förlust för att presentera sig och provjobba.

– De flesta familjer vill ha en äldre kvin­na med erfarenhet och tålamod att vara hemma i stort sett dygnet runt, säger Gina Turcin.

Det vanligaste sättet att hitta en person är via kontakter och rekommendationer.

– Det minskar risken för problem, och uppstår det ändå problem blir personen som förmedlat kontakten inblandad. Också det är ett stort ansvar, säger hon.

– Men det är ändå säkrare via egna kontakter. Förmedlingsbyråerna är mer opålitliga både för kvinnorna som söker arbete och familjerna som letar, fortsätter hon.

Att en kvinna som lever under svåra ekonomiska omständigheter lämnar sina barn hos en kvinnlig släkting, såsom mormor eller syster, för att resa till ett främmande land och ta hand om andras barn eller äldre släktingar, blir ett allt vanligare fenomen världen över.

Men det är inte alla som klarar stressen det innebär att ensam ta ansvar för en äldre person, ibland med allvarlig demens eller Alzheimers i livets slutskede.

– De flesta kvinnliga migrantarbetare som är här saknar utbildning, arbetar dygnet runt och får aldrig koppla av från den person de är satta att ta hand om. Samtidigt är de långt ifrån sin familj, land och kultur och därmed berövade egen närhet. Det är en mycket stressande situation som gör att många mår dåligt, säger Luciana Mastrocola från fackförbundet CGIL.

Vantrivseln har till och med fått en egen beteckning, ”italienskt syndrom”.

– Det är svårt att stötta, eftersom det är en grupp som är mycket svår att organisera fackligt på grund av arbetets karaktär. Det handlar om ensamarbete hemma hos privatpersoner och kvinnorna är ofta socialt isolerade, säger Luciana Mastrocola.

Hon tillägger:

– De flesta vill inte klaga eller berätta hur de verkligen har det. De behöver pengarna som arbetet ger för att kunna försörja familjen, finansiera barnens studier eller hjälpa en sjuk släkting i hemlandet.