I grunden ligger fientligheten mot kurdisk autonomi

Bakom Turkiets president Erdoğans anfall mot Rojava står både turkiska inrikespolitiska faktorer och det faktum att det kurdiska självstyret i Syrien utmanat Turkiets etnonationalistiska modell. Västvärlden med USA i spetsen har blundat för allt detta, och nu kastas de utnyttjade kurderna åt vargarna.

Signerat
Joakim Medin, frilansjournalist.
Foto: Privat

Sedan president Donald Trump beslutade att dra tillbaka USA:s militära styrkor från Rojava, det kurdiska självstyret i norra Syrien, har det syriska krigets schackbräde av olika maktkamper skakats om i grunden. Turkiet har invaderat Rojava och de desperata kurderna har bjudit in den syriska Assadregimen för att få hjälp. Nu står hela det kurdiska frihetsprojektets framtid på spel.

Det ska först och främst sägas att Turkiets agerande inte alls kommer som en överraskning. President Recep Tayyip Erdoğan har i åratal hotat att utplåna Rojava. Dels för att förbättra sin egen popularitet bland turkiska väljare, dels för att Rojavas väpnade YPG-styrkor har band till den kurdiska PKK-gerillan, den gamla ärkefienden som krigat mot den turkiska staten sedan 1984 för att uppnå kurdiska rättigheter och autonomi.

Självstyret har i åratal inspirerat den kurdiska parlamentariska och civila rörelsen i Turkiet, med oppositionspartiet HDP i spetsen, som har organiserat sig mot Erdoğan.

Men också för att Turkiet precis som flera länder i Mellanöstern vilar på en etnonationalistisk modell. Alla invånare ska vara turkar och kurderna förnekas rätten till modersmålsundervisning i skolan och till demokratisk kulturutövning, de tillåts inte driva egna språkskolor med mera.

I Rojava är allt detta tvärtom tillåtet. Självstyret har i åratal inspirerat den kurdiska parlamentariska och civila rörelsen i Turkiet, med oppositionspartiet HDP i spetsen, som har organiserat sig mot Erdoğan.

Därför har Erdoğan beordrat en attack mot Rojava, trots omvärldens protester och alla risker det medför. Erdoğan visade en likadan aggression mot Kurdistanregionen i Irak när dess ledare 2017 arrangerade en folkomröstning för självständighet, trots att detta styre vanligtvis är Turkiets bundsförvant. I grunden handlar det om en fientlighet mot kurdisk autonomi.

Men den pågående attacken har till sist blivit möjlig enbart tack vare den amerikanska reträtten. Och inte heller USA:s agerande kommer som en särskilt stor överraskning för den som följt supermaktens agerande. Både under Obama och Trump har USA spelat ett politiskt spel där man sökt balansera mellan att alliera sig med kurderna mot IS och att behålla sin 70 år gamla Natoallians med Turkiet. Man har konstant hävdat att Rojava inte alls hänger samman med eller påverkar den större kurdisk-turkiska konflikten.

Trump gav grönt ljus till en turkisk attack mot de kurder som under några år var hela västvärldens bästa vänner, när de kunde agera fotsoldater i kampen mot de fruktansvärda IS-jihadisterna.

Ett praktexempel på detta politiska spel syntes när kurderna under hösten 2015 utropade de Syriska demokratiska styrkorna (SDF), den allians som YPG fortfarande ingår i tillsammans med kristna och arabiska vapenkamrater. Kurderna bytte egentligen bara namn på en redan existerande allians och bara några timmar senare levererade USA 50 ton ammunition och vapen till Rojava. Men för att inte reta upp Erdoğan sade man att det endast var de kristna och arabiska grupperna som mottagit leveransen, inte kurderna. USA påstod vidare att man inte alls var involverat i utropandet av SDF, trots att det så uppenbart förhöll sig så.

Nu har detta politiska spel tagit slut. Trump gav grönt ljus till en turkisk attack mot de kurder som under några år var hela västvärldens bästa vänner, när de kunde agera fotsoldater i kampen mot de fruktansvärda IS-jihadisterna. Så fort den kampen till synes var över, kastades kurderna åt vargarna.