”De rikas lag mot de fattiga”

Tidningen Arbetaren har en 97-årig historia och ett rikt materialarkiv. Dagens fynd i arkivet: en skrift från 1930 – utgiven av Arbetarens systerförlag Federativs – som tog strid mot lösdriverilagstiftningen.

I gamla tider var risken stor att man sågs som en lösdrivare om man var fattig, hemlös eller arbetslös. I Sverige var det länge kriminellt att inte ha en ordnad försörjning.

Med den lösdriverilag som antogs 1885 lättades lagstiftningen upp i vissa avseenden, men ”lösdrivare” kunde alltjämt dömas till tvångsarbete – vilket beslutsfattarna betraktade som en behandlingsinsats och inte som ett straff.

Enligt 1885 års lag innebar lösdriveri ”underlåtenhet att ärligen försörja sig” även innefattade de som ”stryker kring landet”. En lösdrivare var ”person som icke har fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete, tiggeri och dylikt, landstrykare, vagabond, luffare”.

Utöver typen av försörjning var kringstrykandet centralt och innefattade att föra ”ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet” samt innefattade även prostituerade.

År 1930 föreslogs förändringar i lösdriverilagstiftningen – något som föranledde nedanstående kritiska skrift från SAC Syndikalisternas förlag Federativs.

Lösdrivarlagen ersattes 1965 med en lag om ”samhällsfarlig asocialitet”, vilken dock sällan kom att tillämpas och avskaffades 1981.