Läs på, Björkman, eller håll krampaktigt i din tårtbit

”Om du vore det minsta intresserad av konst och kultur skulle du veta att förändringsarbetet inte bara sker på debattsidorna, utan i konstnärlig verksamhet, i den akademiska forskningen, i folkrörelsen och i aktivismen”, skriver konstkritikern Frida Sandström i ett svar till Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Anders Q Björkman.

Opinion
Frida Sandström, konstkritiker
Foto: Privat

I kulturkommentaren ”Är kulturen fri? SD:s och vänsterns konstsyn slående lik”, i Svenska Dagbladet den den 17 september, liknar tidningens biträdande kulturchef Anders Q Björkman den ”illiberala högern” och ”identitetsvänstern” med varandra. Till hands har han Daidalos nyligen översatta essäbok ”Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris” (Daidalos, i översättning av Joachim Retzlaff), av tyska Die Zeits kulturredaktör Hanno Rauterberg.

Björkman gör två misstag i sin argumentation. För det första lösrycker han ett exempel ur ett längre stycke text för att driva sin egen linje. Det är en förhållandevis grov handling i ett sammanhang då kulturens frihet undan ideologiska undertoner står i fokus. För det andra tolkar Björkman detta fragment felaktigt, vilket måste anses som ett ganska rejält misstag för en biträdande kulturchef vid en av landets större dagstidningar.

Fragmentet som Björkman valt att göra till sitt gäller fallet få den boliviansk-schweiziske poeten Eugen Gomringers dikt målades över, efter att ha blåsts upp på en större vägg vid ett universitet i Berlin. Orsaken var att kvinnliga studenter vid universitet där dikten uppförts hade uttryckt sitt obehag över textens innehåll i relation till dess plats och storlek.

”Identitetsvänster” skriver Björkman. Det måste vara identitetsvänstern. Nu må Rauterbergs essä vara rättfram liberal, men endast på ett fåtal ställen i sin text nämner han ideologiska bakgrunder till de fall som han tar upp, då han kartlägger det senaste decenniets ”kulturstrider”

Vad Rauterberg gör är snarare understöda den avpolitiserade syn på konst och kultur som gör det möjligt att lösrycka den från sitt sammanhang och enbart följa den tennismatch som uppstår då ett verk eller ett uttalande väcker debatt. Kort sagt är det en ganska historielös text, skriven utan större kunskap i medievetenskap, fastän den tycks vilja åt just den medierade offentlighetens förändring och hur detta resonerar i kulturlandskapets offentliga debatter.

Men likväl är Rauterbergs kritik primärt en självkritik, snarare än en åthutning åt de unga, de svarta, de homosexuella och alla andra vars liv återkommande påtvingas etiketter för att särskiljas från den koloniala modernitetens vita, manliga och heterosexuella norm. ”Identitetsvänster” skriver Björkman. Det måste vara identitetsvänstern.

Till exempel är kanon idag en fråga snarare än ett imperativ, vilket har som konsekvens att den logistiska infrastruktur som skrivit fram detta system måste tecknas om.

Vi befinner oss idag i en tid då regimer kullkastas, eller i bästa fall synliggörs. Dessvärre sker det ofta just med liberala medel, då identitet föregår materiella förutsättningar och därmed ges upprättelse enbart för ett ögonblick, eller för ett fåtal. Varför? Jo, för att det är dessa medel som ger resonans i en nyliberal offentlighet. Givetvis drivs arbete bortom klicken, men liksom det mesta reproduktiva arbete genom historien passerar detta inte offentlighetens raster. Det går trögt och långsamt, men bitvis förskjuts glastaket. Till exempel är kanon idag en fråga snarare än ett imperativ, vilket har som konsekvens att den logistiska infrastruktur som skrivit fram detta system måste tecknas om. Hurdå? Ja, för att vara krass skulle det innebära att människor som Björkman skulle förlora jobbet.

Det kommer förstås inte hända på ett tag, eftersom han uppenbart håller krampaktigt i den tårtbit av offentligheten som han förvaltar. Men vet du vad, Björkman? Om du vore det minsta intresserad av konst och kultur skulle du veta att förändringsarbetete inte bara sker på debattsidorna, utan i konstnärlig verksamhet, i den akademiska forskningen, i folkrörelsen och i aktivismen. Berättelsen om världen som vi delar töjs ut och förändras, det har de alltid gjort. Kanske måste du lyssna bortom din egen horisont för att se det.

”Den fria konsten är ju beroende av ett liberalt sinnelag”, skriver Rauterberg. Och nog är det så att den ”frihet” som Trump idag ropar likt en fotbollshuligan inför en kepsbeklädd hejarklack mycket riktigt springer ur den fria konstens uppkomst under 1700-talet. De grundbultar som Immanuel Kant lade för teorin om den estetiska autonomi, det vill säga konstens frihet undan betraktarens begär, då denna betraktas, vilade inte precis på någon Marxism (Marx föddes omkring femtio år efter att Kant skrev sin tredje kritik). På samma vis stred heller inte Diderot, encyklopedins förkämpe och konstkritikens fader, inte heller för de arbetare som inte bjöds in i salongerna där han vandrade och skrev prosaiska reflektioner om den sociala sfär som konsten omgavs med.

Vem skrev konsthistorien? Ja, just det. Inte var det kulturvänstern, inte.

Den fria konsten vore inget utan den frie mannen, vars övergrepp primärt upprätthållits genom att undanhålla information. För, det är inte bara idag som data ger mervärde, snarare vilar själva kolonialismen på system för extraherad och omförhandlad information – ett våld som är långtifrån över i våra dagar. Konsten, då? Ja, det var ju den lilla detaljen med information. Vem skrev konsthistorien? Ja, just det. Inte var det kulturvänstern, inte.

Om Rauterberg eller Björkman hade kunnat sin konst- och mediehistoria bättre skulle de veta att fastän måleri i alla tider införlivat små kamper i sitt arbete för borgerlighetens fasader, så är det med kameran som arbetarkonsten- och journalistiken på allvar växte fram. När stillbildsrullen kom i samband med första världskriget blev tekniken billigare och alltfler kunde avbilda sin värld. Information spreds, och förhandlades därefter. Men inte alla fick möjlighet att bemöta sin omvärld. Kort sagt kan man säga att de minst bemedlade och mest förtryckta. Ja, de unga, de svarta, de homosexuella och alla andra. ”Identitetsvänster”, i Björkmans ordalag, var de sista att få tillgång till det ”fria” ordet. Och detta ser vi konsekvenser av än idag.

Den digitala modernitet, som Rauterberg kritiserar i sitt försvarstal till den ”fria” konsten, är med andra ord den härskna konservatism som paradoxalt nog drivit konsten framåt, i dess arbete med och mot just denna. Det är nämligen väldigt få i konstens och kulturens historia som själva utövat yrket för att det är välförtjänt. Endast ett fåtal kan idag, och har någonsin kunnat, leva på sitt arbete. Och vilka är dessa få? Ja, inte är det identitetsvänstern. Men, vänta nu. Kanske är det dags att tala om identitetshögern istället? Den vars rum i offentligheten på något oförklarligt vis bestått sedan Napoelon? Både Rauterberg och Björkman är praktexempel på denna regim, som dessvärre utgör långt fler än en procent. De är båda verksamma vid större publicistiska plattformer vars verksamhet omedelbar inverkar på det offentliga samtalet, de offentliga resurserna och inte minst: det offentliga medvetandet.

Och nog delar identitetshögern delar många linjer med Sverigedemokraterna. För det första argumenterar de, det vill säga Rauterberg, Björkman och Jimmy, för det fria ordet, istället för att kritiskt analysera förutsättningarna för att delta i ett offentligt samtal. För det andra blickar de tillbaka på en tid då denna frihet var given. En tid då ”identitetsvänstern” inte fanns. Men, vet du Björkman. Identitetsvänstern har aldrig funnits. Om du vore det minsta insatt i politisk teori, eller om du i alla fall hade läst hela Rauterbergs bok (som likväl är förhållandevis pedagogisk i sitt utstakande av en samtida liberal konstsyn), så hade du vetat att vänstern inte verkar genom identitetskapital – utan mot sådana värden.

Vänstern, om så socialism eller partipolitisk medelmåtta, verkar i bästa fall för delade materiella förhållanden, oavsett självpåtagen eller utifrån projicerad identifikation. Det du gör, då du skriver om en grupp studenter i Tyskland, vars bakgrund jag förmodar att du inte känner till, är att göra som Jimmy. Du kastar ett antagande rätt in i den mediala tennismatchen. Men jag är ledsen, Björkman. Det var ett riktigt stolpskott.

Men en tjänst gjorde du ”identitetsvänstern”, och det vara att leverera ett praktexempel på hur katastrofalt det är att sådana fundamentalt usla texter kan skrivas av en kulturchef. Och du är inte den enda chefen, redaktören eller gatekeepern av andra slag, som gör så. Nu måste jag backa bandet och säga att jag gärna läser både Kant och Diderot, eftersom konstens och i synnerhet konstkritikens historia intresserar mig. Men den måste läsas kritiskt, det lär sig vem som helst som genomfört en a-kurs på universitet, eller en kvällskurs på valfri plattform för folkbildning. Och att vi idag samtalar om offentlighetens sedimentering sedan de senare århundraden är viktigare än någonsin.

Visst, det går fortare, och ja, vi nås av mer information än någonsin. Det ger upphov till samtal, debatt eller rentav hårda ord. Problemet hos Björkman är at han inte kan se sig själv som del av denna sedimentering. Därför vill jag föreslå honom lite läsning, passande för en fast anställd kulturarbetare:

”The exchange value of language has fallen to zero, and yet we go on writing. It’s because there is another use of language. One can talk about life, and one can talk from the standpoint of life. One can talk about conflicts, and one can talk from the midst of conflict”.

Citatet kommer från Den Osynliga kommitténs bok Now [Maintenant] från 2017, och kullkastar en traditionell syn på konstkritikerns oberoende – för att snarare understryka skribentens ofrånkomliga relation till den värld som hen beskriver. På samma vis bör varje publicerat ord betraktas som en inverkan i en offentlighet delad av långt fler än författaren själv. Citatet, som för den intresserade kan förstås som en 2000-talets version av Guy Debords resonemang i hans kioskvältande La Societé du Spectaclefrån 1967, understryker också nödvändigheten att vidga de skrivande positionernas räckvidd och aktivt motverka reproduktionen av ett fåtal författarskap i ett begränsat antal publicerande rum. Den omfördelning av resurser som Den Osynliga kommitténs åsyftar kan idag betraktas som akut. Konst och kultur utstår stora påfrestningar i den postmoderna högerpopulismens tidevarv, och när publicerande rum inskränks till fördel för ideologisk och marknadsdriven kommunikation, växer behovet av av kritiska samtal i mångfaldiga format och språk.

Den svenska konstkritikens utrymme på kultursidorna minskar exponentiellt med den publicistiska marknadens ekonomiska dödläge, bland annat resulterar i att texter som Björkmans får plats. Enligt medieforskaren Oscar Westlund vid SOM-institutet har de senaste två decenniernas digitalisering av journalistiken förändrat dess förutsättningar fundamentalt, vilket resulterat i en mer marknadsdriven journalistik, med affärsmodeller, digitala plattformar och samarbete med tredje part – som de flesta andra företag.

Det spekulativa kapitalet går med andra ord hand i hand med den spekulativa narrationen om samtiden. Drabbas gör skribenten själv, och läsaren. Och nu passar det att tillägga att jag inte får ett öre för denna text, eftersom Arbetaren, en av de få platser där det klickokratiska mervärdet inte styr det material som publiceras, är på bristningsgränsen rent ekonomiskt.

Så, vad är det som genererar mervärde på kultursidorna, om inte denna text? Enligt medieforskarna Anna Roosvall, (Stockholms universitet) och Andreas Widholm (Södertörns högskola) har texter under kategorin ”nöje” stigit i antal, samtidigt som nyheter med kulturinriktning har minskat. Nöjesnyheternas positiva inverkan på publicistens klickekonomi menar de märks ”genom den betydligt högre andelen nöjesnyheter på digitala plattformar (10,6 procent) jämfört med de analoga (5,9 procent)” – en förskjutning som tydligast i Stockholmsmedier.

Vad Roosvall och Widholm kallar för ett ”generalistiska” paradigm menar de resulterar i fler deskriptiva än tolkande perspektiv. De noterar även mer ”känslomässiga” inslag, vilket de kopplar till en tilltagande nöjesrapportering framför kulturanalyser. Oron över demokratiskt viktiga kulturjournalistikens försvinnande menar de är reell i ett digitaliserat medielandskap.

I en krönika i Dagens Nyheter 2009 skriver poeten och recensenten Anna Hellberg: ”Har ni märkt den lilla förskjutning som ägt rum på senare år? Man talar inte längre om litteratur utan om böcker.”[3]. Samma fråga skulle kunna ställas om gränssnittet mellan konst och design, biennal och festival, konsert och klubb. Med samtidskonstens föränderlighet förskjuts även språket som beskriver och diskuterar den, men vad Hellberg påtalar är snarare språkets inskränkning. Vidare i sin krönika citerar Hellberg Michel de Montaigne från 1508: ”Detta är underligt: Vi har fler diktare än vi har kännare och uttolkare av poesi. Det är lättare att frambringa dem än att erkänna dem”

2014 ville den dåvarande moderata alliansen skära ner tidskriftsstödet med 15 miljoner kronor, vilket skulle omintetgöra landets alla redaktionella ekonomier. Förslaget resulterade i en hätsk debatt – på just kultursidorna – samt 16 863 namnunderskrifter och en manifestation på Mynttorget i Stockholm, båda mot förslaget. Både moderata och sverigedemokratiska riksdagsmän ställde sig bakom den neddragna budgeten: ”Vår prioritering ligger inte på intellektuella vuxnas läsande” kommenterade kulturutskottets ordförande, Per Bill (M) i Kulturnytt den 15 december 2014.

Det minskade ekonomiska stödet till kulturtidskrifterna skulle skydda litteraturstödet från sänkningar, däribland barn- och ungdomslitteratur. Den 14 december sa SD:s dåvarande kulturpolitiska talesperson Aron Emilsson till Dagens Nyheter att partiet ”vill ta bort stöd till vuxenkultur som har politisk inriktning”.

Samtidskonsten existerar idag i ett komplext sammanhang mellan det lokala, det nationella och och det internationella.

Att identitetshögern har flera språk, partier och publicistiska plattformer är idag givet. Och förutom en i allmänhet ohållbar och i grunden vidrig politik (som dessvärre dragit socialdemokraterna med på tåget åt höger) ser vi samtalet om konst och kultur inskränkas till just det symboliska rollspel som Rauterberg och Björkman tecknar respektive praktiserar. Identitetshögerns match är med andra ord i full gång.

Vad både Rauterberg och Björkman ignorerar eller rentav inte känner till, är att konst- och kulturkritikens historia går hand i hand med den publicistiska offentlighetens och utställningsformens utveckling, från bok och institution, till stadsrum och dagspress, via internet och vidare. Samtidskonsten existerar idag i ett komplext sammanhang mellan det lokala, det nationella och och det internationella. Konstkritikens uppdrag är i detta sammanhang att ställa konsten i relation till viktiga samhälleliga och historiska frågor.

Frågor som är angelägna bortom verket eller konstnären själv och som understryker att konstkritik alltid formulerar framtidens konsthistoria. Därför måste vi diskutera, praktisera och i bästa fall omförhandla de materiella förutsättningarna för att ta del av, samtala om och skriva om (och som) konst, idag. Förutsättningar som avgör både textens tillkomst och läsning, samt de rum där mötet med konsten äger rum.

Men först vill jag ge dig ett råd, Björkman. Nästa gång du ska debattera en fråga: läs på. Och om det inte går, läs i alla fall hela boken.