Estetiserat våld med helt ny funktion

Serie
Nicolas Winding Refn lyckas i Too Old to Die Young, med Miles Teller i huvudrollen som polisen Martin, estetisera våldsskildringarna så till den grad att de helt tappar sin effekt. De får då en ny funktion som öppnar för att utforska dominans, begär, machism och glamour, menar recensenten Niklas Lanbeck.
Foto: Press

”En sexig tonåring vill ligga med dig, vad gör du?” Den tveksamme hjälten Martin, en ung polis med spikrak karriär uppåt, svarar new-age terapeuten som anstiftar mord på pedofiler att han skulle tacka nej. Samtidigt har han ett förhållande med en 16-årig tjej han träffat i tjänsten, som vittne till hennes moders självmord.

[TV-SERIE] Too Old to Die Young
Regi: Nicolas Winding Refn

I arthousefilm finns ett typiskt grepp som blivit en klyscha inom kritiken, ”filmen ställer fler frågor än den besvarar”. 13-timmars-tv-seriefilmen Too Old to Die Young har anklagats för att vara extremt pretentiös – vilket den också är – men de flesta frågor som ställs får svar. Oftast med orakelsvar eller gåtor, som de tarotkort som gett namn till de 10 avsnitten.

Händelser och handlingar presenteras i mättade neonfärger med bländande tydlighet, kamerans sirapssega glidningar över dallrande ökenlandskap skapar en omtöcknad klarhet där blicken hinner vila på tingen utan att deras innebörd är uppenbar. Polisens mordrotel gestaltas som buskisrevy med fascistiska hejaramsor. En biljakt till Barry Mannilows ballad Mandy blir en känslomässig u-sväng, det byggs upp en sentimental intensitet som pyser ut i intet när den jagande elbilen saktar in med tomt batteri. Den mexikanska kartellens patriark somnar vid middagsbordet och vi tvingas vänta i minutlång tystnad tillsammans med familjemedlemmarna.

Nicolas Winding Refn är känd sedan länge för den skandinaviska publiken efter genombrottet med Pusher och Bleeder. Efter den oväntade succén Drive hade han en möjlighet att ta sitt minimalistiska ultravåld till populärkulturens mittfåra. Tack och lov verkar han vilja paddla helt på tvärs, både med sin egen gratis streamingtjänst by NWR och denna serie på Amazons Prime Video.

Den här gången har Winding Refn samarbetat med serieförfattaren Ed Brubaker och som tidigare görs musiken av Cliff Martinez. Skådespelandet sträcker sig från klanderfritt till kraftdemonstration, särskilt de kvinnliga rollerna av Christina Rodlo, Nell Tiger Free och Jena Malone. Blinkningar till både Pasolini och Seijun Suzuki finns för den intresserade och hela produktionen andas Jodorowsky.

Tittaren blir inbjuden att betrakta våldet utan den blandning av skräckel och dräglande fascination över lemlästade lik som repeteras tvångsmässigt i nordic noir.

Winding Refns filmer har länge befolkats av karaktärer som i någon mån bär ansvar för det våld de utsätts för, genom att själva vara inbegripna i det eller genom blodsskuld gammaltestamentlig moral. Tittaren blir inbjuden att betrakta våldet utan den blandning av skräckel och dräglande fascination över lemlästade lik som repeteras tvångsmässigt i nordic noir, det ytliga avståndstagande som endast får mening som symtom på djupa strömmar av våldsbesatthet.

Samtidigt blir vi inte som hos Quentin Tarantino påhejande medskyldiga i hämnarvåld mot förövare som ”bara ska ha det”. Winding Refn lyckas estetisera våldet till den grad att det helt tappar sin effekt, det får då en ny funktion som öppnar för att utforska dominans, begär, machism och glamour.

I en samtid där svenska politiker tävlar om hårdast tag mot gängvåld och flest fler poliser lockar tanken att som i våldsklassikern A Clockwork Orange spänna fast dem, med uppspärrade ögonlock, och låta dem sträcktitta på Too Old to Die Young. Det skulle kunna driva fram den sorts kritiska distans som bör avkrävas de som tar sig an frågan om våldets grogrund och ekologi.

Inte för att konsten ska avkrävas någon sådan nyttofunktion. Det räcker att som här göra det mest svårsmälta i människan vackert. Och göra det vackra outhärdligt. Den som härdar ut en sömnig scen eller två blir rikligt belönad när trådarna knyts ihop – löst men övertygande.