”Lärdomar från Förintelsen har med livet att göra”

– Det här är ett barfotaprojekt. Det är inte sanktionerat eller finansierat någonstans ifrån. Vi tog våra prylar och gav oss ut bara, säger Bernt Hermele.

– Jag tror att många av dem vi besökt har tyckt det är viktigt och imponerande, att vi inte är utsända av någon.

I två års tid har det gått att lyssna på podden Överlevarna. Varje vecka rullar presentationer av inslagen på Facebook och Twitter, korta texter som ger glimtar av livsöden sammanflätade med Europas våldsamma historia. Porträttbilderna av de intervjuade är tagna av fotografen Cato Lein, det är han och Bernt Hermele som står för projektet Överlevarna.

I en vinröd plyschsoffa med färgglada kuddar sitter Eva Spielberger och förklarar något med inlevelse för Bernt, han har glasögon på näsan och datorn i knät. De tittar varandra i ögonen. På fotografiet från poddinspelningen skymtar rosor i förgrunden, de samsas på soffbordet med en bok och ett fullskrivet A4. Vi kan se att Eva pratar och höjer armen, på handleden sitter en silverfärgad klocka och ett larmarmband. Vardagen, vardagssaker i Eva Spielbergers hem.

Hon är en av överlevarna och kommer berätta hur hon under uppväxten i Ungern märkte att de allt strängare raslagarna följdes av uppblossande mobbning av judar i skolan. Hon vittnar om hur det var att flyttas till ghettot 1944 och förhöras av nazisterna i Pilkorsrörelsen.

Om resan till Auschwitz, doktor Mengeles inspektioner, tvångsarbete i Bremen och att befinna sig i Bergen-Belsen dagen då koncentrationslägret befriades. Bernt Hermele kommer bitvis bryta in och be henne säga mer om sina personliga upplevelser, och mindre om det allmänt kända historiska skeendet. Eva Spielberger låter sig lotsas och berättar hur hennes pappa vinkade till henne en sista gång, och hur mamma och lillasyster sorterades ut för att mördas i Auschwitz.

Eva Spielberger, född i Ungern, berättar för Bernt Hermele om om hur det var att flyttas till ghettot 1944 och förhöras av nazisterna i Pilkorsrörelsen. Hon är ett av vittnena i Hermeles podd Överlevarna.
Eva Spielberger, född i Ungern, berättar för Bernt Hermele om om hur det var att flyttas till ghettot 1944 och förhöras av nazisterna i Pilkorsrörelsen. Hon är ett av vittnena i Hermeles podd Överlevarna. Foto: Anna Morin

Du brukar fråga om vi kan lära oss något av förintelsen. Kan man det?

– Det är ju en väldigt dum fråga. Men den är bra för alla svarar så väldigt olika. En del säger: jag har inte lärt mig någonting, eller ’jag har behållit min gudstro’ eller ’jag har förlorat min gudstro’. ’Jag har ingen framtidstro’ eller ’jag har blivit stark’, säger Bernt Hermele och fortsätter:

– Det finns ju lika många svar som det finns personer som jag frågat. Det tyder på att det har med livet att göra. Det låter kanske larvigt, men det är det här gamla: Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Det ligger en hel del i det.

En sak Bernt Hermele tänkt på innan inspelningarna satte igång var tilltalet i podden.

– Jag bestämde mig för att det bara kunde bli på ett sätt, att tonen var som att vi sitter och pratar. Jag kan inte prata upp till dem som om de vore mer värda än någon annan, och jag inte prata ned till dem som om de vore hjälplösa offer. Vilket väldigt få av dem är, de är väldigt kapabla människor.

Han skrattar till vid tanken på alla driftiga äldre han mött de senaste åren.

Intervju med Jan Kupacz som är rom med pappa född i Ryssland och mamma i Polen. I Överlevarna #104 berättar han om hur hans moster och faster blev attackerade av nazisterna under kriget och tvingades gräva en massgrav. ”Männen sköts först. Kvinnorna fick panik och kastade sig gråtande över tyskarna. Kvinnorna och barnen begravdes levande. De var borta. I över två veckor kunde byborna se hur det rörde sig under jordmassorna.”
Intervju med Jan Kupacz som är rom med pappa född i Ryssland och mamma i Polen. I Överlevarna #104 berättar han om hur hans moster och faster blev attackerade av nazisterna under kriget och tvingades gräva en massgrav. ”Männen sköts först. Kvinnorna fick panik och kastade sig gråtande över tyskarna. Kvinnorna och barnen begravdes levande. De var borta. I över två veckor kunde byborna se hur det rörde sig under jordmassorna.” Foto: Cato Lein

Men är det ett vanligt fel, att tala till överlevare som offer?

– Jag vet inte, kanske, kanske inte. Men för mig var det viktigt. Därför använder jag mig av enkla trix, som att jag svär mycket, jag gör det annars också men jag gör det medvetet, och jag avbryter. Och vi kan skramla med en kopp kaffe, det är lugnt att gå kissa om du behöver, jag vill ta ned det hela till en vardaglighet, säger Bernt Hermele och fortsätter:

– Jag märker att det funkar för efter ett tag börjar de här 90-åringarna också svära. Då känner jag att vi har fått kontakt.

Det är snart 75 år sedan Förintelsens och andra världskrigets slut och överlevarna är gamla idag. Bernt Hermele och Cato Lein åker alltid hem till dem, ibland är barn och barnbarn med i rummet. Några gånger har de prövat att spela in men fått blåsa av eftersom överlevarens minne sviktat så pass mycket att berättelsen riskerat att bli osammanhängande.

Annars får intervjupersonens ord gälla, det är vittnesmål som berättas decennier i efterhand och får lov att vara just det.

Bernt Hermele med överlevaren Dina Blumenkehl
Bernt Hermele med överlevaren Dina Blumenkehl Foto: Cato Lein

Upplägget är någorlunda likartat från samtal till samtal. Bernt Hermele inleder med faktafrågor, reder ut var personen är född, hur det såg ut med familjeförhållandena, vilka i släkten som mördades eller överlevde andra världskriget, hur intervjupersonen själv klarade sig. Sedan handlar frågorna ofta om ankomsten till Sverige, minnen och drömmar och livsåskådning. Podden har intervjuat judar, romer, oppositionella, katoliker och Jehovas vittnen.

Bernt Hermele säger att det bara blir en bråkdel som kommer med i podden. En kvinna berättade i två timmar den ena historien hemskare än den andra från sin tid i koncentrationsläger, men sade sedan att ”jag har inte berättat något för dig”. Hon menade att det bara var en smal skärva av historien som kommit fram.

– Det var chockartat första gången, men jag förstår att det måste vara så, säger Bernt Hermele och fortsätter:

– Man har fått bort ett skal. Sedan finns det så klart många skal kvar som jag aldrig kommer innanför. Och det ska jag nog vara glad för, och de med, för då skulle de nog aldrig resa sig upp känslomässigt mer.

Bernt Hermele arbetade som journalist i 30 år och sedan som taxichaufför. Då började han skriva böcker, bland annat om att växa upp som i det som kallades ”judehuset” på Södermalm i Stockholm. Idén till Överlevarna, såväl ämnet som poddproduktionen, fick han av sin fru.

FAKTA Bernt Hermele

– Född 1953. Journalist, författare och tidigare taxichaufför.- Producerar tillsammans med fotografen Cato Lein podden Överlevarna sedan 2017.

– Har bland annat arbetat på DN, Veckans affärer och Dagens Industri som reporter och redaktör.

– Bernt Hermele har gjort dokumentären Min mamma mördades av en självmordsbombare (för TV4 2005, finns att se på Youtube) efter sin mamma Perlas död vid en självmordsattack på Park Hotel i Netanya i Israel.

– Böcker: Guldsot. Berättelsen om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner (2011), Firman. Bonnier: Sveriges mäktigaste mediesläkt (2013), Judejävel (2016) och ”Kommer de, så skjuter jag oss” (2018).

Varför gör du podden?

– Jag gör det för min egen skull. Sedan har jag förstått att en och annan säger att det är viktigt, men sådana där ord fäster inte riktigt på mig, säger Bernt Hermele och fortsätter:

– När någon som lyssnat blir så berörd att den börjar gråta, ja då är jag nöjd. Då har jag förmedlat något som jag har upplevt. Men det är klart att jag känner ett ansvar mot dem vi jobbar med.

Några av intervjupersonerna är gamla vänner till honom och familjen, flera fann han i Shoah foundations samlingar, ett initiativ som samlar över 50 000 överlevares berättelser. Alla överlevare bor i Sverige och intervjuerna sker på svenska. Med tiden har de medverkande kommit med fler tips på överlevare, och folk har börjat höra av sig.

Du får höra de här berättelserna. Går du och tänker på dem?

– Jag tänker lite grann på dem som ett orgelverk eller körverk, att de strömmar fram, att det far runt olika fragment liksom.

Bernt Hermele visar med gestikulerande händer hur berättelserna rör sig i luften och strömmar in mot honom.

– Ibland går de ihop och ibland är det solo. Så de är med som en sång i mig. Och vissa fastnar lite hårdare än andra, absolut.

– Sedan tänker jag på hur det går för personerna, om de lever eller inte. Jag uppmärksammar när de fyller år med inlägg på Facebook, det tycker jag är kul.

Blir du berörd när du intervjuar dem? Det låter så?

– Och jag vet inte om jag har någon särskild inställning till det, men ibland börjar jag gråta. En gång var det rörande när en kvinna sa att hon var så ensam, utan familj och släkt. Och då fick jag ett infall och tog hennes hand och hon tog min hand. ”Vi är ju här med dig, du är inte ensam”, tänkte jag. Sedan satt vi sådär ett litet tag.

– Så jag blandar jag en traditionell intervjuarroll med att försöka vara lite medmänsklig också.

På så sätt skiljer det sig från när du var journalist tidigare?

Foto: Facebook

– Ja det gör det ju, då höll jag ingen i handen. Det här är mer av en resa ihop.

Sedan starten 2017 har det hunnit bli 130 intervjuer med förintelseöverlevare, och nästa år kommer en bok ut med en del av dem. Inspelningarna finns också sparade hos United States Holocaust Memorial Museum.

Folk hör av sig med olika idéer kring podden, om utställningar, och Bernt Hermele säger att han är glad att andra tar initiativ, men att han själv håller sig till det han har fallenhet för, vilket är intervjuerna.

– Vi brukar säga att det här är en demokratisyssla. Vi tycker det här är bra för demokratin.

– Omvändelse är ju svår genre att jobba med… men folk som redan är övertygade kanske blir påminda om hur saker och ting kan börja, och hur det kan sluta.

Bernt Hermele berättar att han i några få fall intervjuat överlevare som har fascistiska idéer, eller sympatiserar med SD:s idéer om muslimer som främlingar, men att det inte kommit fram i poddsamtalet, utan i kontakten innan eller efter.

– Vi kan skramla med en kopp kaffe, det är lugnt att gå kissa om du behöver, jag vill ta ned det hela till en vardaglighet, säger Bernt Hermele om sina intervjuer med människor som överlevt Förintelsen. Här hemma hos Jan Mizerski.
– Vi kan skramla med en kopp kaffe, det är lugnt att gå kissa om du behöver, jag vill ta ned det hela till en vardaglighet, säger Bernt Hermele om sina intervjuer med människor som överlevt Förintelsen. Här hemma hos Jan Mizerski. Foto: Cato Lein

Förstår du vad jag menar om jag säger att det kan vara svårt att hålla i tanken att SD finns idag, och vilka idéer som de bygger på?

– Ja jag har också den overklighetskänslan. Varje gång de hittar på någon ny idiotisk grej tänker jag ”Va?” och sedan ”Javisst ja, jag visste ju det här för fyra år sedan, och det är inget nytt”, säger Bernt Hermele och fortsätter:

– Det är fascismens affärsidé att överraska. De ska blanda ihop korten hela, hela tiden… och där sitter man och måste påminna sig om vad de är. Jag tror många har den känslan. Om man kan hitta små tokigheter i början kanske det är lättare att reagera. Men i podden får saker stå för sig själva, jag gör inga sådana bryggor där.

– Det jag kan erbjuda är individuella lärdomar, sedan är det klart att man måste ha politiska lösningar mot den här högerfascismen som blåser nu, för att den ska kämpas tillbaka.

Har du lärt något av åren med Överlevarna?

– Det har varit jättekul, och tungt mellan varven. Ingen orkar väl göra något i två år utan att lära sig något. Det ingår i det stora orgelverket.

I höst skiftar teamet från Överlevarna fokus. Bernt Hermele intervjuar nu överlevare från Nakba –det arabiska ordet för katastrof som syftar på när invånare i Palestina fördrevs för att ge plats till staten Israel. Podden kommer att heta Nakba – röster från 1948.

Anna Morin

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Medlemmar från Union och Sveriges Ingenjörer på plats framför företaget i King i Malmö

Strejk hotar Candy Crush-företaget

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan

Greta och Alexandra: Resan slutar – kampen fortsätter!

Vi har ett valresultat – men ingen regering – när det nu är dags att avsluta den här bloggen. 

I februari publicerades det första inlägget. Då skrev jag (det är Alexandra som skriver) att det just hade kommit en forskarvarning om att världen ”kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas.” Nu har en ny rapport just bedömt att fler än 450 000 människor kan dö till följd av den ökade värmen under de kommande fem månaderna och en annan att nästan alla de ”planetära gränserna” är passerade med råge. Det här – att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur det som forskare kallar för ”livets korridor” – har varit en av utgångspunkterna för vår resa och de samtal vi har haft med väljare och andra vi har mött. 

En annan har varit att vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall. Där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Från Vittangi till Ljungbyhed

Vår resa har gått från Vittangi i norr till Ljungbyhed i söder. Vi har varit i olika delar av Stockholm – Skärholmen, Karlaplan, Hallunda, Mariatorget, Hägersten. Besökt bland annat Gävle, Umeå, Vännäs, Murjek, Jokkmokk, Forshällan, Kiruna, Västerås, Örebro, Södertälje, Göteborg och Fagersta. Vid sidan av texterna här på bloggen har det blivit flera större väljarintervjuer och en del relaterade krönikor. Allt material finns samlat här, för den som skulle vilja läsa ikapp. 

I våra möten har många människor sagt samma sak: ”Det finns inget bra alternativ att rösta på.” 

Och det var faktiskt just den insikten som startade projektet från första början. Att Greta och jag båda två – utifrån våra roller som aktivist respektive journalist – betraktade hur det politiska samtalet präglades av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycktes finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövdes.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm i början av året.

Folkligt engagemang för något bättre

Och det är viktigt att påminna sig om att just detta – att stora samhällsförändringar är nödvändiga – inte är en åsikt utan något som följer av vetenskapliga slutsatser. Redan för åtta år sedan konstaterade FN:s klimatpanel IPCC att det krävdes ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen” för att möta klimatkrisen. Sverige har som ett rikt land, enligt FN:s klimatkonvention och Parisavtalet, en skyldighet att gå före i omställningen. Men vi har inte ens målsättningar för politiken som är i linje med vad som motsvarar en rättvis andel av omställningen. 

De svenska klimatmålen omfattar vare sig konsumtionsutsläpp, eller utsläpp från biobränslen. Sammanlagt saknas omkring två tredjedelar av svenskarnas utsläpp i de nationella klimatmålen. 

En annan sak som har återkommit många gånger längs vägen är folk som gör något. Människor som engagerar sig i stort och smått, som kämpar och går utanför sin bekvämlighetszon för att utmana det livsfarliga business as usual som just nu råder i samhället. Det här är vad vi har att ta med oss framöver – en påminnelse om att vi inte är siffror i storföretagens eller partiernas excelark. Utan att var och en av oss är eller har potential att vara en del av en rörelse mot något annat. Något bättre. 

Bloggen slutar här – men det kommer säkerligen en och annan ytterligare artikel kopplad till våra resor här på arbetaren.se och i magasinet. Hoppas också att vi ses på gator och torg framöver. Det här är bara början!

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Klimat­process inledd i tingsrätten – ”Det räcker inte att ett gäng ungdomar stämmer staten”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetongen kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ner av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om hur APM Terminals, ett annat bolag verksamt i Göteborgs hamn, agerade när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen ”hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde”, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Amalthea Frantz:
Modiga medier lika viktiga 80 år efter krigsslutet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Veckovers: Nattens Nyheter

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln