Omkring 700 000 svenskar har sina rötter i Finland. På de väldiga industrierna i många svenska bruksorter var finska länge det dominerande språket under vissa av skiften. 1970 kom hela 90 000 finländare till Sverige i hopp om ett bättre liv, eller för att arbeta ihop ett par årslöner att sedan ta med sig hem. Majoriteten blev dock kvar. Ofta med de tyngsta jobben och i de sämsta bostäderna.
Om det här har Nanna Marjo och Lina Puranen förtjänstfullt berättat i deras fina SVT-dokumentär Hårt arbete – Kova työ vars andra säsong har premiär ikväll, onsdag.
[TV] Hårt arbete
Hårt Arbete- Kova työ
Pruducenter: Nanna Marjo och Lina Puranen
Det är en berörande serie om livet för de finländare som kom hit under de så kallade rekordåren. De som var med och byggde upp landet när tungindustrin desperat skrek efter arbetskraft och som nu ges en chans att berätta.
Om rasismen de mötte, arbetsvillkoren och hur allt inte alltid blev som det var tänkt.
Första säsongens tre avsnitt handlade om arbetet, livet och döden. Det som nu rullas upp ger ytterligare en bild av problemen som många i Sveriges största invandrargrupp brottats med. Missbruk, utanförskap och ensamhet.
Hårt arbete – Kova työ är en fantastiskt fin skildring av Sverige under 1950-, 60-, 70- och 80-talet som visar hur livet blev för många av de som kom.
Vi får möta den tidigare varvsarbetaren Mauri Rantala från Bagarmossen i södra Stockholm. Hans berättelser om sina första år i Sverige är på många sätt hjärtskärande. Och de delas av många men har berättats av alldeles för få. Fram till nu.
Hårt arbete – Kova työ är en fantastiskt fin skildring av Sverige under 1950-, 60-, 70- och 80-talet som visar hur livet blev för många av de som kom.
Nu är de gamla och pensionerade sedan länge och ser tillbaka på sina erfarenheter. Av både lycka och sorg, besvikelse och stolthet.
Premiär ikväll onsdag på SVT2 klockan 20.00 och finns även att se på SVT Play.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Förstörelse i Cebu city, Filippinerna, efter tyfonen Kalmaegi som drog fram över Sydostasien i början på november. Stormar som denna har blivit kraftigare på grund av klimatförändringarna. Foto: Jacqueline Hernandez/TT
Slutförhandlingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”
FN:s klimatmöte går in på upploppet med varningsklockorna dånande i öronen. Men mötet präglas av en ”utbredd vanföreställning”, menar en av världens ledande klimatforskare. – Experter, journalister och politiker låtsas som att de talar om åtagandena i Parisavtalet, säger professor Kevin Anderson till Arbetaren.
Medan delegaterna går mellan mötesrum i mässhallarna på FN:s klimatmöte COP30 i brasilianska Belém sitter Krizza Espra på huk intill en liten vit kista i Cebu city i Filippinerna. Hon håller en handduk framför ansiktet, torkar tårar och snor. Och drar samtidigt frenetiskt handen över kistlocket, som om hon försökte komma nära och hålla om den som ligger där inne.
Ett fotografi intill visar ansiktet på en liten pojke. Ett av de tre barn som Krizza Espra förlorade i tyfonen Kalmaegi som svepte fram över Sydostasien samtidigt som världsledarna invigde mötet tidigare i november. Förutom barnen förlorade hon båda sina föräldrar och ytterligare fyra släktingar.
– Vi var alla tillsammans på taket när det rasade. Vi föll ner och sveptes bort, berättade hon för nyhetsbyrån AP.
Första tippningspunkten nådd: Korallreven förlorade
Tim Lenton, professor vid universitetet i brittiska Exeter. Foto: University of Exeter
Klimatkrisen har länge varit en verklighet för många samhällen i Globala syd. Stormar som Kalmaegi ökar i frekvens och styrka på grund av klimatförändringarna, som i hög grad är skapade av rikare länder i Globala nord.
Professor Tim Lenton vid Exeteruniversitetet i Storbritannien är på plats i Belém när Arbetaren når honom. På raspig lina berättar han om studien han var med och publicerade härom veckan – en av många som släppts i samband med klimatmötet – som förklarade tippningspunkten för världens korallrev som nådd. En tippningspunkt definieras i studien som en förändring i en del av ett system som ”blir självförstärkande bortom en viss tröskel, vilket leder till betydande, omfattande, ofta plötsliga och irreversibla konsekvenser.”
– Vi meddelade att vi hade passerat vändpunkten för korallreven. Det är en stor sak. Någonstans mellan 500 miljoner och en miljard människor är beroende av reven. Och om vi fortsätter över 1,5 grad går vi också in i farozonen där vi riskerar att passera andra stora tippningspunkter, säger Tim Lenton.
Ett korallrev utanför Tahiti. I mitten av oktober kom nyheten om att den första tippningspunkten har passerats. Foto: Daniel Cole/TT
Det handlar om flera helt avgörande system som enligt rapporten sannolikt har sin tippningspunkt vid ungefär 1,5 graders uppvärmning. Här finns risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. Det är mark som har varit fryst i minst två år i följd – ungefär femton procent av marken på norra halvklotet. När marken tinar kommer biologiskt material i kontakt med luften och börjar förruttna, vilket leder till ytterligare utsläpp av växthusgaser – både metan och koldioxid.
Också avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över 10 meter.
– Omkring 250 miljoner människor bor inom den första metern över havsnivån och inom de första 10 metrarna handlar det om runt en miljard människor. Så det innebär ett enormt åtagande att anpassa sig till framtidens kustlinjer i världen och att behöva överge många kustnära megastäder – alla på lång sikt, säger Tim Lenton.
Katastrof om havsströmsystemet kollapsar
Redan vid 1,5 grad riskerar också Amazonas regnskog, enligt rapporten, att nå den punkt från vilken den inte längre kommer kunna återhämta sig. Och vid ungefär två graders uppvärmning kan tippningspunkten för bland annat havsströmsystemet AMOC, där golfströmmen ingår, finnas enligt forskarna.
– Detta blir allt mer sannolikt när temperaturen stiger, varje tiondels grad är viktig. Ett AMOC-system som kollapsar eller får allvarliga störningar skulle för oss i nordvästra Europa innebära en ofattbar katastrof med istidsliknande vintrar men ändå heta somrar – ett extremt mycket mer säsongsbetonat klimat. Så vi har verkligen starka incitament att försöka undvika sådana risker, säger Tim Lenton.
Och utvecklingen tycks accelerera. I den nya vetenskapliga rapporten ”10 New Insights in Climate Science” från det globala forskningsnätverket Future Earth, beskriver forskare hur uppvärmningen verkar vara på väg att gå från förutsägbar och gradvis – mot en acceleration. Ett av skälen som pekas ut är att skogar och hav får minskad förmåga att absorbera koldioxid. Klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald förstärker varandra, konstaterar forskarna. Och det skapar en ”destabiliserande återkopplingsmekanism”.
Isarna på Grönland och i Västantarktis når enligt forskarna, sannolikt sin tippningspunkt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Det kan i sin tur leda till en långsiktig havsnivåhöjning på över 10 meter. Foto: Evgeniy Maloletka/TT
Vad hoppas då tippningspunktsprofessor Tim Lenton på, där han rör sig mellan ståbord och roll-ups på det klimatmöte som fått omkring 56 000 personer att flyga till brasilianska Amazonas? Ett möte som av värdlandets president Lula har beskrivits som ”the COP of truth”.
– För mig skulle ett riktigt bra resultat av COP vara att se koalitioner av villiga länder som går samman för att ta tillvara på de win–win-lösningar, de positiva tippningspunkter, som vi kan att dra nytta av. Allianser, små grupper av nationer som samarbetar för att genomföra politik som kan påverka de globala marknaderna för saker som elfordon.
Kevin Anderson om tre graders uppvärmning: ”En klimatkatastrof”
Kevin Anderson, professor vid Manchester universitet. Foto: Privat
En annan välrenommerad klimatprofessor är Kevin Anderson vid universitetet i Manchester. Han säger till Arbetaren att Tim Lentons kommentar riskerar att bli en del av den ”utbredda villfarelse” som präglar politiker, forskare och journalister på klimatmötet. Deltagarna uttalar sig, menar han, om saker som elbilar och andra mer futuristiska tekniker som om de skulle kunna bidra till att klara målen i Parisavtalet, när det egentligen är fråga om åtgärder som i bästa fall skulle kunna vara en del av att hålla planeten under tre eller fyra graders uppvärmning.
– Teknik har en viktig roll att spela. Men det måste handla snarare om utbyggnad av kollektivtrafik och förbättring av bostadskvaliteten, än om att ersätta världens 1,5 miljarder fossilbilar med 1,5 miljarder elbilar, säger han.
Tekniska åtgärder måste åtföljas av betydande sociala förändringar, menar Kevin Anderson. Och de största utsläpparna är högkonsumerande, välbärgade grupper ”som i stort sett fortfarande är ovilliga att ifrågasätta sin koldioxidintensiva livsstil.”
– Så den politiska debatten fokuserar på distraktioner som massiv utbyggnad av elbilar, ”hållbart flygbränsle” och storskalig koldioxidavskiljning. Detta fortsatta beroende av teknisk fantasi leder oss mot en framtid med tre graders högre temperatur, samtidigt som det framställs som förenligt med Parisavtalet, säger han.
– Tre graders uppvärmning innebär, bokstavligen, en klimatkatastrof. Innan vi är beredda att acceptera att vi måste avskaffa användningen av fossila bränslen otroligt snabbt kommer vi att fortsätta misslyckas.
En demonstration för omställning bort från fossila bränslen utanför lokalen där klimattoppmötet COP30 hålls i Belém, Brasilien. Foto: Andre Penner/TT
1,5-gradersmålet kommer inte att nås
Kevin Anderson har länge studerat och utvecklat koldioxidbudgetar som visar hur stora mängder växthusgaser som kan släppas ut innan man med en viss grad av sannolikhet passerar temperaturmålen i Parisavtalet. Eftersom koldioxid stannar i atmosfären i hundratals, ibland tusentals, år måste utsläppen ner till i princip noll. Det är som ett badkar som är fullt, så länge kranen inte är helt stängd fylls det på – och rinner över. De globala utsläppen ökar fortfarande och kranen står under högre tryck än någonsin.
1,5-gradersmålet är förlorat, säger Kevin Anderson. Men också för att hålla sig “väl under två grader”, Parisavtalets andra gräns, krävs aldrig tidigare skådade utsläppsminskningar på global nivå. Långt större än under pandemins hårdaste perioder.
– Vi måste fråga oss: kan vi eliminera fossila bränslen tillräckligt snabbt för att hålla oss inom, säg, 2 grader Celsius – genom teknik och substitution? Det här är matematik, inget annat. Och svaret är nej, det kan vi inte, säger han.
– Det krävs en kraftig minskning av energianvändningen på kort och medellång sikt och vi måste ställa oss frågan: Hur gör vi det rättvist? Vem använder all den här energin idag?
Journalister och forskare spelar en avgörande roll i den här situationen, menar Kevin Anderson.
– De har, till skillnad från de politiska beslutsfattarna, fortfarande ett visst förtroende hos allmänheten men legitimerar just nu den här typen av samtal. Om i stället experterna kunde tala ur skägget och journalisterna rapporterade om det, tror jag att det bredare samhället kanske skulle kunna se igenom fasaden att vi gör något åt klimatförändringarna – när vi i själva verket inte gör det.
När Tim Lenton får ta del av kritiken från Kevin Anderson menar han att de egentligen är överens: ”Jag vill se positiva tippningspunkter som påskyndar minskningen av utsläppen till noll för att minimera överskridandet av 1,5 graders global uppvärmning”, skriver han i ett mejl.
Varje år sedan 2018 ger det svenska Klimatpolitiska rådet en rapport över hur regeringen klarar sina åtaganden. Oavsett sittande regering har rapporterna genererat underkänt. Omställningen ”går för långsamt”, insatserna ”räcker inte”, regeringen har ”underutnyttjat” sina möjligheter och ”förlorat styrfarten”. Men även här finns ett mått av klimatfasad – granskningarna ger inte hela bilden.
Rådet har de svenska klimatmålen som utgångspunkt. De är i sig en politisk produkt, en kompromiss. Klimatmålen omfattar endast fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder i Sverige men som tillverkas utomlands. Dessutom exkluderas internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Sveriges klimatmål bortser också helt från den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder måste gå före.
De fossila inrikes utsläppen har minskat med knappt 30 procent i Sverige sedan 1990. Men om utsläppen från biobränslen skulle räknas med har de svenska utsläppen sammanlagt ökat under samma period. Aftonbladet kunde nyligen visa att nettoutsläppen från Sverige har ökat med 500 procent de senaste tio åren.
Kevin Anderson menar att även om utsläppen faktiskt börjar minska, finns en i grunden felaktig syn på vad som kan betraktas som framsteg.
– Jag har lyssnat på en del av talen från COP och varje land talar om framsteg. Men det finns inga framsteg, vi går baklänges.
Urfolksaktivister deltar i en klimatprotest samtidigt som COP30 i brasilianska Belém. Foto: Andre Penner/TT
Om ett problem blir svårare och svårare att lösa för varje år, resonerar han, är det inte framsteg.
– Säg att vi ett år minskar utsläppen med 2 procent men skulle behöva minska dem med 5 procent. Då behöver vi minska ännu mer året som kommer efter. Och vi är i ett läge där vi med start i januari 2026 skulle behöva årliga globala utsläppsminskningar på 8 procent för att klara 2-gradersmålet. Varje år. För ett land som Sverige, med rättviseprincipen inräknad, handlar det om minskningar av de fossila utsläppen på 15 procent årligen. Och varje år ni misslyckas med det innebär ännu större siffror året därpå, säger Kevin Anderson.
– Dessutom gäller de här siffrorna förutsatt att vi inte får fler förstärkande återkopplingar från klimatsystemen. Men vi får redan ökande bevis på att haven och marken tar upp mindre koldioxid än tidigare. Med fler återkopplingar behöver utsläppsminskningarna ske ännu snabbare.
COP-processens kortsiktiga intressen
Klimatmöten som det i Belém skulle potentiellt kunna vara viktiga för att låta urfolk och röster från Globala syd ta plats – men i dagsläget liknar det mer en 50 000 personer stor fest, menar Kevin Anderson, som beskriver sig som ”djupt desillusionerad av COP-processen”.
– Förhandlarna är inte där med goda avsikter. De har inte åkt dit för att göra en ärlig bedömning av utmaningarna och vad vi behöver göra åt dem, säger han.
– De åker dit för att spela poker. Det enda som betyder något för dem är deras eget lands kortsiktiga intressen. Det finns ingen omtanke om barnens välbefinnande. Inte i deras eget land, än mindre i andra länder.
I Cebu city i Filippinerna har Krizza Espra flyttat sig till nästa vita kista. Hon tar farväl av en åttaårig son, en fyraårig dotter och så minstingen – han var bara ett år. Någon lägger en hand på hennes axel, någon viftar med en solfjäder för att ge henne luft. Sedan bärs kistorna ut ur rummet.
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
Amalthea Frantz: Vem ska städa efter den svenska modellen?
Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.
”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom.
EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger.
Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen?
Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU.
Priset för att ”komma överens”
”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.
Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande?
Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.
Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.
Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner
Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund.
En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn.
Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”
Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu.
Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram.
Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.
Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.
Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.
Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.
– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.
Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.
– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.
Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country
Mira Ray. Foto: Nada Flaih
Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250000 gånger.
Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.
Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.
– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.
I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977.
Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.
– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken.
Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.
– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju.
Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?
– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.
Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…
– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.
Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?
– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.
Powerballadkör på ABF
Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel.
– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.
– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.
Gamla Sverige?
– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.
Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund
Medan bomberna faller
Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.
– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.
Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?
– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.
Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?
– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.
I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.
Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare?
– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.
Hur ser du på rollen som generalsekreterare?
– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter.
Är det något speciellt du ser fram emot?
– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.
Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?
– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.
Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.
Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.
Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.
KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.
Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.
Oanad framgång
Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.
Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?
Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.
Fokus på lokala frågor
KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.
Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas.
Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.
Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.
Federalistisk struktur
Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.
En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.
På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.
Facket också på dagordningen
Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).
Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet.
Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.
Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.
Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.
Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.
Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.
De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det då. Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.
De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.
Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade.
Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.
Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.
En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)
Kolonialstyre och enpartistat
Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.
Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.
Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002.
Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.
Bland de fattigaste i världen
Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.
Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda.
Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen.
FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.
I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.
”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.
Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.
”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?
Kriminaliserandet av Palestine Action
I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.
Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.
Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!
Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.
När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild.
Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem.
Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård
Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören.
Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung
Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära?
– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.
Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.
– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker.
– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.
Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung
En saboterande estetik
– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.
Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.
– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken.
Har du sett filmerna?
– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.
Hur tänker du att man såg på det innan?
– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.
Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …
– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak.
Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.
– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.
Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung
Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?
– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.
I romanen är de ju goda, hårt strävande människor.
– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.
– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.
Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.
– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.
Finns resan över havet med?
– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla.
Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.
– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.
Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.
– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta.
– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken.
Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?
– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.
Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York.
– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.
– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.
Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.
– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.
Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård
Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?
– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det.
– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken.
Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?
– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.
”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”
– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.
Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?
– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen.
En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.
– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.
”Vi drömmer om en dag i framtiden då nätverket inte längre behövs”. Nätverket Ingen människa är illegal Göteborg i samtal om att det gått tio år sedan människor på flykt välkomnades till Sverige, om dagens Tidöavtal och dess nedmontering av asylrätten – och om varför de själva är asylrättsaktivister.
Nätverket Ingen människa är illegal har funnits i Göteborg i 25 år, och nu behövs vi och ni, alla, mer än någonsin. Vi kämpar för att alla som vill och behöver ska kunna stanna i Sverige. För vi är övertygade om att den som flyr inte har något val, och att ingen skulle leva som papperslös om det fanns levbara alternativ. Och även om det känns som en månresa bort drömmer vi om en dag i framtiden då nätverket inte längre behövs. Vi slutar aldrig att drömma och vi ger aldrig upp. Vi vet att Sverige vimlar av människor som känner likadant.
Tidöavtalet har inneburit många, och avgörande, lagförändringar som inskränker asylrätten. Vi kan inte längre prata om att asylrätten är hotad – den är under nedmontering; till viss del redan slaktad. En del lagförändringar fråntar papperslösa personer möjligheten att någon gång kunna leva lagligt i Sverige. Ett exempel på detta är att preskriptionen för papperslösa avskaffades från den 1 april i år – en lagändring som innebär att en person som fått utvisningsbeslut och som stannar i landet aldrig (som i aldrig) kommer att kunna söka asyl igen, om inte hen lämnar Sverige och håller sig borta i fem år. Redan innan Tidö var situationen för papperslösa usel, nu störtdyker den, fritt fall rakt ner.
Men lagändringarna sker inte i ett vakuum. Det pågår ett förfall som sveper över stora delar av Europa, och Sverige. En situation vi befunnit oss i ett tag, och som gradvis förvärras: ökade samhällsklyftor, rasism och fascism, samtidigt som hyresnivåer, matpriser och andra levnadskostnader skjuts upp mot himlen som raketer. Krigen blir inte färre, och inte de auktoritära staterna heller. Papperslösa, flyktingar, asylsökande och asylaktivister ser de mörka molnen ta över hela himlavalvet.
Samtal mellan tre asylrättsaktivister
V: Hej i mörkret. Vi måste tända ljusen och alla eldar.
A: Ja, lågor! Våldsamma, enträgna, varma. Jag minns när mina slog upp, gick från pyrande surved till en rasande skogsbrand. Det var onsdagen den 20 juli 2022 klockan 12.10 och jag hade just fött vårt första barn. Samma dag beslutade jag mig för att bli kontaktperson i nätverket. Vad var det som ändrades den där dagen, när en 3 115 gram lätt klump landade på mitt bröst? Hade jag plötsligt blivit varse människans sårbarhet och förmåga att överleva trots all smärta? Eller kanske rentav förstått vad som egentligen betyder något? Nej, inget sånt. Tanken var lika klar som fostervattnet som hade sipprat ur mig tre dagar tidigare: Jag hade fått en ursäkt. Med ett barn att ta hand om, att alltid sätta i första rummet, kunde jag plötsligt säga ja till uppdraget. Jag kunde säga ”ja, men sen måste jag hem och natta T”. Jag kunde säga ”tyvärr, vi har haft en orolig natt, men jag hjälper dig imorgon”. Med ett barn med i bilden hade en bakdörr öppnat sig och genom den kunde jag ta min tillflykt om uppdraget blev mig övermäktigt.
V: Sist jag träffade P och C frågade de mig: ”Kan det finnas en chans längre fram? Tror du, kanske om det blir en ny regering nästa år?” (Alla som tror att Magdalena Anderssons regering kommer värna asylrätten, säg Hej!) Det går inte att säga något annat än nej. Hur många synonymer till aldrig kan du komma på? Vissa saker är så svåra att säga att jag måste låtsas att jag är en annan person för att få min mun att forma orden.
A: Det är en ständig balansakt – att ge hopp, men aldrig lova något. Då, 2022, kunde det handla om att räkna ner preskriptionstiden på det senaste utvisningsbeslutet och tillsammans formulera tankarna inför en ny asylansökan. Enträget försöka få fram ”tillförlitliga handlingar” från ett land som, enligt Migrationsverket ”saknar tillförlitliga handlingar…”. Aldrig ge löften, men genom konkreta handlingar manifestera något slags hopp. I dag, tre år senare, har den migrationspolitiska kartan ritats om fullständigt. Skyddsbehov har blivit synonymt med kriminalitet, men solidaritet ett skällsord. Vad betyder detta för människorna vi möter? Hur förklarar jag för barnen – 7, 9 och 11 år – att de aldrig någonsin kommer att få papper i det här landet? Hur förklarar jag för deras ensamstående mamma att preskriptionstiden inte börjar ticka förrän familjen lämnar landet när jag vet att hon kommer att utbrista: ”Men vi kan ju inte lämna landet?!” De har ju inga resehandlingar och landet de flydde ifrån tar inte emot dem. Och hur ska jag förklara för T, som nu är 3 år, att hennes syskon – som liksom hon en gång landade som blöta klumpar på sin mammas bröst på en svensk förlossningsavdelning – inte får bo kvar här? Var finns hoppet i det?
L: Jag minns hopp. Jag minns Götaplatsen den där dagen i september 2015. Det var människor överallt. Vi skanderade under parollen ”Refugees Welcome”. När jag passerade centralstationen stod det folk som bredde ostsmörgåsar och delade ut kläder till människor som anlände från Europa. Jag minns ett mittuppslag i en av de stora dagstidningarna: ”Så kan du hjälpa”. Jag ångrar att jag inte sparade tidningsurklippen. För de påminde om en framåtrörelse – en solidarisk retorik. Som asylrättsaktivist tänkte jag: Vad fint att få uppleva detta. Och tänk att vara asylsökande och mötas av: Välkommen. Jag minns också kampanjen ”Asylrätt 2014 – för en human flyktingpolitik” som vi drev under åren fram till riksdagsvalet 2014. Vi försökte skapa stora förändringar som skulle stärka asylrätten. Även om vi inte fick igenom dem minns jag känslan av hoppet om att dessa förändringar var genomförbara. Nu är gränserna åter slutna, både de yttre och de inre. Efter 2015 har politikerna haft kapplöpning om att ha den strängaste migrationspolitiken. Vem vinner maraton i att bryta ner asylrätten. Att vara asylrättsaktivist i dag handlar mer om att försöka bromsa inskränkningar i asylrätten än att stärka den. Nu är det en kamp för att asylsökande och papperslösa ska ha några rättigheter över huvud taget. En kamp som förstås främst utkämpas av dem själva, i ständigt förändrade migrationsvillkor, lagar och krångliga undantag. Inte ens juristerna själva hänger med.
En manifestation för asylrätt. Foto: Henrik Montgomery/ TT
V: Inte ens Migrationsverket följer lagarna. Deras krav på redogörelser och specifika erfarenheter i bedömningar av hbtqi-personerns asylärenden bygger på stereotyper och fördomar, vilket strider mot svensk och internationell rätt (läs till exempel Aino Gröndahls, asylrättsjurist på RFSL, text i Flyktinggruppernas riksråds tidskrift Artikel 14, nr 1 2015). De trodde inte på L, som är lesbisk, eftersom hon gift sig med en man i Uganda och fått två barn. Migrationsverket förstod inte varför hon inte kunde fortsätta leva som hon tidigare gjort, de förstod inte problemet. De vet ju att homosexuella handlingar kan leda till dödsstraff i Uganda, men de menade att hon inte kunde förklara, på ett trovärdigt sätt, varför hon dras till kvinnor. De ville att hon skulle beskriva sin sexuella attraktion till kvinnor, i detalj. L hade ärr över hela ansiktet. Hon berättade aldrig var de kom ifrån. S, som är transkvinna och från Pakistan, fick avslag eftersom hon inte kunde visa några foton eller andra bevis på att hon levt som transkvinna i sitt hemland. Det hade hon naturligtvis inte, eftersom hon riskerade att bli mördad eller utsatt för tortyr och förföljelse om någon fick reda på att hon är trans. Hon flydde, för att kunna leva. Men hur kunde hon vara så säker på att det fanns en hotbild mot henne? undrade Migrationsverket. Ja, hur vet man om man inte testat? Jag undrar: Hade hennes dödsruna räckt som bevis?
L: Mina vänner har nu fått sitt tredje avslagsbeslut – denna gång med ändrade preskriptionstider och svåra val så jag får slut på ord. Jag säger ”ni är inte ensamma”. Det är det enda jag känner mig säker på.
A: Mina med. Sverige har precis gjort (ytterligare) tre barn statslösa. Bara sådär. Medan jag trycker deras mammas hand går min hjärna på högvarv i jakt på kryphål, utvägar, ett misstag som kan rättas till. Men det är inget misstag. Det är fasta handslag och måluppfyllelse. Det är folkvald politik. Men att inse det, att ta in det, är mer än vad man kan kräva av en människa. I stället tar vi krampaktigt tag i det enda vi har – vardagen: Vad ska de äta imorgon? Hur ska de ha råd med hyran nästa månad? Hur ska vi kunna betala 2 700 kronor/månaden för livsviktig medicin som inte ingår i högkostnadsskyddet åt nioåringen? Vad händer när barnen fyller 18? Och det är där vi alltid – otillräckligt, men orubbligt – tar vid. Tillsammans överlever vi, ännu en dag.
Vilka är Ingen människa är illegal Göteborg?
Ingen människa är illegal Göteborg stöttar papperslösa personer med hyra, mat och busskort. Vi demonstrerar mot angiveri och andra skitlagar, vi delar ut flygblad. Vi letar – med ljus och lykta – efter pengar i alla skrymslen, fickor och vrår; alla pengar vi samlar in går till papperslösa. Vi är en platt organisation utan chefer; vi vill verka utan hierarkier. Vi är engagerade frivilligt och vi har inga anställda. Vi får inga pengar av staten. Vi sysslar med opinionsbildning, kunskapsdelning och folkbildning; vi arrangerar konferenser, föreläsningar och stödfester. Vi sprider ut oss i mindre arbetsgrupper och vi har medlemsmöten varje månad. Vi samarbetar med Flyktinggruppernas riksråd FARR, Fridh Advokatbyrå, Björkåfrihet och andra som tror på asylrätt.
Vi vill gärna bli fler aktiva medlemmar i Göteborg. Det finns flera arbetsgrupper att joina och det finns inga krav på hur mycket eller ofta man måste vara med. Möjligheterna att hitta på nya grejer är oändliga. Det går också att starta nya lokalgrupper på platser där vi inte redan finns.
Pengar behöver vi alltid. Kan du, eller känner du någon, som kan stötta oss ekonomiskt? Månadsgivare skapar stabilitet och långsiktighet för de vi stödjer.
Träffar du någon som är papperslös, eller är du papperslös? På vår hemsida kan du hitta info och länkar som kan vara till hjälp.
Kolla in vår hemsida eller sociala medier om du vill veta mer. Eller maila oss. Vi ses!
