Litteratur #66/2019

Regisserad verklighet

Foto: SFI

[BOK] Mitt hem är inte Copacabana Anna de Lima Fagerlind Natur och kultur Filmaren Arne Sucksdorff bidrog 1947 till att sätta Sverige på den internationella filmkartan genom Oscarstatyetten för sin impressionistiska Stockholmsskildring Människor i stad. Den är verkligen en svartvit skönhet som arbetar med ansikten och vatten, rytm och skuggor. Stilen låg i tiden och […]

[BOK] Mitt hem är inte Copacabana
Anna de Lima Fagerlind
Natur och kultur

Filmaren Arne Sucksdorff bidrog 1947 till att sätta Sverige på den internationella filmkartan genom Oscarstatyetten för sin impressionistiska Stockholmsskildring Människor i stad. Den är verkligen en svartvit skönhet som arbetar med ansikten och vatten, rytm och skuggor. Stilen låg i tiden och finns i Hasse Ekmans och Ingmar Bergmans spelfilmer från 1940.

Men Sucksdorff var en dokumentärregissör som visade verkligheten som han ville att den skulle se ut. Kritikernas tveksamhet inför tränade djur som spelade vilda eller tillrättalagd natur försvann när de magiska bilderna dök upp på vita duken – och inför den internationella uppmärksamheten. Flera kortfilmer visades och prisades i Cannes men långfilmen Det stora äventyret fick problem bland annat på grund av sjukdom.

Anna de Lima Fagerlind
Anna de Lima Fagerlind Foto: Privat

Uppföljaren Pojken i trädet ansågs som ett misslyckande och regissören hamnade av en slump i Brasilien där han fick idén att filma de gatubarn han mötte i Rio de Janeiro. Bland hundratals barn som provfilmades valdes en liten grupp ut, tre pojkar och en flicka som gick genom rutan och kunde uttala manusets repliker trovärdigt.

Det utlovades pengar och utbildning och de små skådespelarna jobbade hårt med att verka trovärdiga som sorglösa trashankar från stadens bakgator och favelor. När de flögs till Sverige för premiär på Mitt hem är Cobacabana presenterades de som exotiska och föräldralösa gatubarn och både de och filmen gjorde sensation på kändispremiären på Röda kvarn i Stockholm och fick en Guldbagge 1965. Svenska filmkritikerförbundet prisade den som årets film.

Många svenskar ville hjälpa barnen som berört så starkt, och Toninho de Lima erbjöds att stanna hos en välbärgad familj, vänner till regissören, för att kunna studera.

Pojkens dotter, journalisten Anna de de Lima Fagerlund, berättar i sin bok Mitt hem är inte Copacabana om verkligheten bakom ”dokumentären” och de ”föräldralösa” barnen. Toninho hade i själva verket en stor familj uppe i en fattig favela, som trots en fattig och kämpig tillvaro var en trygghet som han inte ville lämna.

Boken är en hjärtskärande berättelse om hur barns villkor då som nu ses genom den vuxnes intresse. Visst fick Tonhino utbildning och del av en svensk trygghet, men kanske finns det andra sätt att stötta barn utan att intala sig själv att de inte kan få trygghet och identitet därifrån de kommer, med insatser som inte i första hand gynnar de som ”ger”. En situation som inte diskuterades då, men idag, när de många utlandsadopterade barnen från 1960–90-talen vuxit upp, är en fråga som äntligen präglas av barnens egna röster.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga