Jag minns en förhandling för en medlem som arbetat i tjugofem år i samma kassalinje. Kollegorna upprördes över att han hade lägre lön än de nyanställda. Han hade ju jobbat lojalt på firman halva livet. Butikskedjans HR-representant svarade: ”Det behöver inte vara en merit att man har suttit kvar i samma kassa så pass länge”.
Efter den förhandlingen pratade vi mycket om lojalitet. Det sägs ju att företag och anställda har en ömsesidig lojalitet mot varandra, det sägs vara en av grundbultarna i den svenska modellen. Trots det har jag hört mycket gnäll genom åren från HR-folk som tycker att ”LAS är för fyrkantig” och ”vi borde anpassa oss mer efter den nya dynamiska arbetsmarknaden”. Gnället har oftast stannat vid gnäll. Tills nu.
Svenskt Näringsliv och LO-toppen sitter som bäst och förhandlar om LAS, om allas vårt anställningsskydd. Svenskt Näringsliv vill ta ett helhetsgrepp och har som utgångskrav ”fri uppsägningsrätt”. LO-toppen har svarat att de i så fall skulle vilja se ett utökat omställningsskydd, arbetslöshetsstöd och utbildningar. Det bådar inte gott.
Fri uppsägningsrätt, vad betyder det egentligen? Idag kan företag säga upp vemsomhelst av vilka skäl som helst, ”uppsägning av personliga skäl”, men om den anställde inte begått några fel i arbetet och besitter rätt kompetenser (och om detta sedan går att bevisa och om den anställda är med i ett bra fack som sedan driver frågan till domstol och om de vinner i domstolen) så kostar det pengar för företaget att säga upp.
Detta gäller fast anställda. Provanställda, visstidare, inhyrda och vikarier kan man dock oftast göra sig av med utan motivering, där råder oftast redan ”fri uppsägningsrätt”. Det är denna risk, för kostnader vid – märk väl – tydligt godtyckliga uppsägningar av fast personal, som Svenskt Näringsliv nu vill få bort.
Ofta är det just den avtalade lojaliteten (och anständigheten) som gör att människor som har jobbat hela sina liv med fysiskt tunga jobb inte byts ut när förslitningsskadorna kommer.
Alla vet egentligen att många arbetaryrken är fysiskt krävande. Alla vet att tjugoåringar överlag klarar tunga lyft och stressigt tempo i högre utsträckning än sextioplussare. Ofta är det just den avtalade lojaliteten (och anständigheten) som gör att människor som har jobbat hela sina liv med fysiskt tunga jobb inte byts ut när förslitningsskadorna kommer.
Varför reagerar vi då inte kraftigare när vi hör extrema idéer som ”fri uppsägningsrätt”?
Kanske för att tunga arbetaryrken överhuvudtaget inte existerar i den politiska debattens verklighet. Annie Lööf pratade för en tid sedan om hur rimligt och rätt det vore med ständig konkurrensutsättning för alla anställda. Men för en lagerarbetare med artros förvärvad genom lagerarbete vore det varken rimligt eller rätt med ständig konkurrensutsättning mot studenter som jobbar extra på sommaren och skiter i arbetsmiljön.
Eller mot migranter som jäktar på i oro över att bli kastade ur landet. För en undersköterska som inte ens mäktar med att jobba heltid efter trettio år av stress och tunga lyft vore det inte heller anständigt med livslång konkurrensutsättning. Oanständigheten i de politiska förslagen döljs helt enkelt bakom klassperspektivet, det vill säga medelklassperspektivet.
Om LO-toppen förhandlar bort det reglerade anställningsskyddet återstår godtycket, paternalismen. Det var också därifrån vi kom. Bruks- och gårdssägaren delade alldeles fritt ut sina gåvor och bestraffningar. Hur skulle LO-toppen reagera på om Svenskt Näringsliv krävde en återgång till statarsystemet? Med mummel om vidareutbildningar och längre slankveckor?
