Sommarföljetongen: Högspänning – del 14

2.6.2
Efter att ha levt så nära Täppas texter, efter att i analysens form kommit honom in på livet kändes det som ett självklart nästa steg att ringa in till Ring P1 för att möta honom om inte ansikte mot ansikte så åtminstone röst mot röst. Men veckorna gick utan att det blev Täppas tur. När jag kontaktade SR:s kundtjänst meddelade de att han hade semester. Jag undrade när han skulle komma tillbaka, men det fick den anonyma kvinnan inte meddela med hänvisning till någon slags policy. En morgon fick jag nog av att vänta och slog in det nummer [108] jag kunde utantill efter att det hamrats djupt ned i minnesbanken av det dagliga tjatet.

Till min förvåning släpptes jag fram. Det var den lite grå och oförarglige Emanuel Karlsten som var programledare och jag var så perplex över att plötsligt vara »live« med hela svenska folket att jag mer eller mindre omedelbart tappade tråden och svamlade lite lagom osammanhängande om kopplingen mellan mobiltelefoner och cancer och Emanuel bröt in och drev en helt egen linje om headsets och bilkörning som gjorde mig ännu mer förvirrad innan det var dags att avrunda och jag avlöstes av en karl från Sölvesborg som ville prata om det ökande hotet från Ryssland. Det tutade i luren, sedan blev det tyst igen. Långsamt la jag tillbaka den på sin plats igen.

Men Täppas lämnade mig ingen ro. Hans fräcka angrepp måste få ett slut. Jag sov fortfarande inte om nätterna och på dagarna gick jag sömngångaraktigt runt i huset eller fann mig sittandes i soffan, på toalettstolen, ute på altanen i full färd med att väva ihop ett litet hyss, en motreaktion på det spott och spe Täppas öst över oss elsjuka. En enkel och tydlig berättelse med ett enkelt budskap: hit men inte längre. Nu är det nog!

Det hela var en fantasi som blev verkligare än en film eftersom den var så detaljerad, så noggrann in i minsta detalj. Den var mer logisk än en dröm och mer påtaglig än en vision. Jag hade fullständig kontroll över det som hände och ingen annan kan lastas än jag. Det som hände var ett resultat och en önskan och det gjorde mig bubblande glad och fullständigt skräckslagen på samma gång.

Jag såg det så tydligt: hur jag införskaffade den nödvändiga utrustningen: kopparlina, trefasadapter, avbitartång, morakniv och dielektriska skyddshandskar i tjock latex. Hur jag klädde mig i min specialsydda skyddsdräkt av aluminium, drog en ullkappa över, hängde på mig ryggsäcken och gav mig ut på en resa norrut, mot Hälsingland där Täppas äger en gård där han kan koppla av från storstadens brus.

Resan dit är ett äventyr i sig. Jag cyklar åt nordost, via Alingsås och Lidköping, längs Vänerns vackra kust som jag minns från en ovanligt lyckad familjesemester [109], vidare förbi Mariestad och Kristinehamn. Det är en ovanligt varm vår. Jag sover ute i det fria, som en förespegling om det liv som väntar mig, en glimt av den spartanska men underbart fria tillvaro vi nu för. Min resa tar mig vidare, genom Storfors, Kopparberg och Borlänge.

På den tredje dagen rullar jag in i Bollnäs och får på Turistbyrån fram en karta över skogarna väster om stan. Där, lite avsides bortom en badsjö har Täppas sitt privata paradis, ett aningen medfaret men charmigt rött torp med tillhörande uthus och bodar med fruktträd och odlingar. Pittoreskt och bedagat på samma gång, lite så som jag själv drömt om att få bo.

Efter att ha försäkrat mig om att ingen är hemma skrider jag till verket. Jag letar upp det utanpåliggande elskåpet och börjar arbeta. Mina studier av elektricitetens faror [110] har gett mig åtminstone basala kunskaper kring såväl säkerhet som seriekoppling. Till att börja med slår jag av huvudströmbrytaren, varpå jag kopplar bort jordfelsbrytaren genom att leda runt den ingående ledningen med en trefashandske till de tre säkringarna.
Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in.
Från en outnyttjad säkring drar jag sedan en kabel längs med marken, upp till ytterdörren runt knuten, där jag skalar den och lindar koppartråden i en spole runt dörrhandtaget. Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in, en kyss på 400 volt. Vem var det som sa att el inte är skadligt för människor?

Efter att ha snyggat till på platsen lägger jag mig i ett björnbärssnår och väntar. Snart hörs ljudet av en motor. Som ett urverk, tänker jag, så väl klaffar det. Jag ler för mig själv, plockar ett par björnbär som hänger ned framför mig och mumsar på dem. De smakar strävt, de är inte mogna. Plötsligt far en fruktansvärd tanke genom mig – tänk om det inte är Täppas som kommer, tänk om det är hans fru eller något av hans fem barn eller nästan ännu värre, något barnbarn?

Med stigande panik ser jag för mitt inre hur en liten knatte skuttar fram till dörren, tjoande »Jag hann först, jag hann först« och den leende föräldern applåderar, »Jaa, vad duktig du är« för att sekunden efteråt stanna till mitt i en klapp när den lille sprattlar till och ett omänskligt ljud far ur barnets strupe, samtidigt som trädgården fylls av doften av nygrillad korv.

Jag är nära att resa mig ur snåret, jag är sekunder från att avbryta, bryr mig inte om att jag kommer röja mig, bara jag kan förhindra att oskyldiga drabbas. Men så ser jag färdtjänstbilen som bromsar in på grusplanen och Täppas som kliver ut i gräddig basker och vit sportjacka, ignorerande taxiförarens utrusande hjälpsamhet. Det klirrar från de två Systembolagetkassarna han måste varit inne i Bollnäs och införskaffat. Minsann, det är så här man har semester.

Jag sjunker tillbaka på huk, håller andan. Hör taxin ge gas och försvinna och ser Täppas snedda över en gräsmatta som bönar om att bli klippt. Han gräver i fickan efter nycklarna. Hittar dem efter en stund och plockar upp påsarna som han ställt på marken. Nu tar han ett steg mot dörren, han är alldeles nära, nu är det dags. Nu ställer han ned påsarna igen för att öppna, nu sätter han nyckeln i låset och vrider om och sekunden efteråt borde han föra den andra handen mot handtaget och ta tag i det.

Men han gör det inte, han låter handen vila i luften precis ovanför min spole. Han står alldeles stilla i vad som känns som en evighet. Så rätar han på nacken, vinklar huvudet en aning åt sidan.

Vad lyssnar han efter? Jag fortsätter hålla andan fastän det känns som om lungorna ska sprängas.

Täppas för ned handen igen, men inte mot handtaget utan ned i fickan. Ur den plockar han fram en vit liten stav, som han fäller ut med ett schvung. En blindkäpp.

Pickande vänder han sig om och börjar gå ut på gräsmattan, bort mot grusplanen, rakt mot mig. Pick, pick, pick.

Långsamt, långsamt kryper jag bakåt på alla fyra. Jag erkänner, jag har underskattat Täppas. Jag hade inte räknat med blindas sjätte sinne, denna svårformulerade perception de tvingats utveckla när andra förmågor är satta ur spel.

Pick, pick, pick.

Käppen rotar runt i buskaget, alldeles nära mitt huvud.

»Hallå, är det någon där?«, undrar Täppas och hans röst låter annorlunda än på radion, både starkare och skörare på samma gång.

»Halli, hallå«, är jag nära att svara men gör inte det, i stället reser jag mig upp och rusar till min cykel som jag ställt vid några träd en bit bort.

I farten tappar jag min ryggsäck, men vad gör det, jag måste i väg, bort, men som den mardröm detta utvecklat sig till går allt fel och alldeles för långsamt. När jag väl lyckas få loss cykeln som typiskt nog trasslat in sig i de taggiga grenarna och ska hoppa upp och trampa i väg är han redan framme hos mig.
Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta.
Med imponerande styrka och pondus håller Täppas fast mig, undrar barskt vem jag är och vad jag vill. Handlar det kanske om den där Vilks-grejen, är jag nån högerdåre som vill hämnas? Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta. Förklara varför jag vill lära honom en läxa om elektromagnetiska fält.

Och till min förvåning lyssnar han faktiskt, utan att avbryta en enda gång. Ett långt tag står vi där bland träden, lutade mot min cykel medan bådas andhämtning lugnar ned sig och jag lämnar min omständliga redogörelse.

Till slut stoppar han mig förvisso, men bara för att be om ursäkt, »Här i Hälsingland är det hemskt otrevligt om man inte bjuder gäster på kaffe med tillbehör om de kommer på oväntat besök, så jag skulle vilja gå in och fixa det, om du bara vill …«.

Jag nickar och springer genast i väg för att koppla loss det livsfarliga. När jag erbjuder min assistans vid kaffekoket grymtar Täppas nekande och pekar på en hammock mellan två stora rododendronbuskar. »Sätt dig där så länge, vet jag.«

Efter en ganska lång stund kommer han ut med en rykande kittel, koppar, socker, grädde och två rejält tilltagna kupor konjak. Sedan sitter vi där i den knirrande hammocken och pratar. Ganska snart har vi glidit över från mig och mina bevekelsegrunder till en allmän diskussion om makt och motstånd, rätt och fel, strategier och felslut.

»Varför ge dig på en enda, ärligt talat ganska så betydelselös individ när du kan slå mot hela systemet?«, undrar Täppas retoriskt och jag är böjd att hålla med. »Som vi sa på sjuttiotalet, krossa det som krossar dig«, flinar han lite nostalgiskt och höjer en knuten näve.

Det hela har hänt så snabbt, det är överväldigande. Jag kan inte hejda mig. I ett infall lutar jag mig fram och kysser Täppas, och han är inte sen att svara. Han smakar lagrade druvor och garvsyra och hans tunga är het och girig. Hastigt klär vi av oss och lägger oss på den mjuka stoppningen.

Han visar sig vara en både sensibel och oerhört lyhörd älskare. Millimeter för millimeter känner han sig fram över min kropp, hanterar den med utsökt precision. På ett helt annat sätt än någon annan man rör han vid mig både varsamt och rejält. Den gnisslar när hammocken rör sig än framåt, än bakåt medan eftermiddagen faller över det hälsingländska landskapet.

Jag vaknade upp på mitt smutsiga golv, på toalettlocket, under täcket. Det var början på dagen eller mitt i natten och jag förstod någonstans att det var dags att släppa taget, dags att gå vidare. Jag reste mig upp, la mig ned, gick fram till fönstret. Försökte se ut i natten, vände mig på sidan, spolade i toaletten. Förde upp fingrarna till näsan och kunde nästan känna hans doft, så verkligt hade det varit.

 
2.7
I samma veva fick jag besked från Försäkringskassan att jag blivit utförsäkrad. Min ansökan om att få sjukpenning på fortsättningsnivå till sjuttiofem procent av min sjukpenninggrundande inkomst hade avslagits med hänvisning till att min arbetsförmåga inte ansågs vara så pass nedsatt att jag inte kunde ta ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden. Nicklas hade bokat in ett överlämningsmöte mellan honom, mig och Baker om två veckor. Vad gällde mitt uppehälle hänvisades först och främst till Arbetsförmedlingens ersättningar i form av aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning, i andra hand ekonomiskt bistånd från socialtjänsten.

Jag hånskrattade när jag läste brevet. Det var så bottenlöst fräckt, så samtida ansvarslöst och samtidigt så lägligt, så sammanfallande, som en färdtjänstbil som rullar in på en grusplan i Hälsingland, som ett urverk. Jag tänkte inte gå på något möte. Aldrig mer möten, aldrig mer denna förnedring, detta bottenlösa harvande. Det var över nu. De hade fört mig till kanten och knuffat mig över stupet, men jag var inte vred, knappast bitter. Jag föll med öppna ögon och ett leende på läpparna.
Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga.
En känsla av kraft genomforsade mig. Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga. Nu är nu och nu är jag en helt annan än då, det var en insikt så stark att jag inte bara fick gåshud, jag skakade i hela kroppen av rysande het frossa. Aldrig att jag ska låta någon trampa på mig igen, som en orm i gräset skulle jag hugga. Det här var min möjlighet.

Den sista tiden tog jag hand om det praktiska. Jag lät lämna tillbaka Willy till det katthem jag en gång fick honom från. Så slöts cirkeln, tänkte jag när jag stack in mitt finger genom kattburens galler och Willy slickade förvirrat på det en sista gång innan han bars in i en vit Volvo och försvann, förhoppningsvis till ett hem som kunde ge honom den kärlek jag tvingats trycka undan för att överleva.

Huset var avbetalat sedan en tid, över lag var de löpande kostnaderna låga eftersom jag stängt av både el och värme för över ett år sedan, så jag kände att jag kunde göra bokslut med gott samvete. Jag skrev ett långt brev adresserat till Simon och mamma och lämnade det på köksbordet. [111]

I brevet överlät jag både fastighet och inventarier till dem att dela. I en vision föreställde jag mig hur de flyttade in i huset tillsammans, hur Simon kom att ta hand om sin mormor under hennes sista tid. Hur han skulle växa som människa och i det solkiga (dosetten med sina många fack, de enorma blöjförpackningarna, de osentimentala samtalen med hemsjukvården) och det ömma (handhållandet, de plötsligt uppdykande minnena, livsvisdomen som trots allt fanns där att förmedla) skulle förvandlas från blyg och bortskämd pojke till en fin och förstående man. Förmodligen skulle huset snarare säljas omgående och Simon bränna merparten på hemelektronik och skräpmat medan mamma tynade bort på ett serviceboende men det kändes ändå bra att drömma.

Dagen då jag lämnade stod jag en stund bland alla prylar och möbler, så fulla med minnen. De bra sakerna (när Klas och jag flyttade in och fortfarande var kära hade vi invigningssex i alla rummen, till och med i den bökigt trånga hallen … Tidiga jular när vi hade Klas släkt på besök och mamma var i sin värdinnemässiga högform och allt var nästan så där Fanny och Alexander-perfekt … Stillsamheten efter allt det, alla tusentals timmar jag tillbringat i soffan med te och böcker och radio och Stig på mitt bröst …) och de mindre bra sakerna (hur jag i en svag stund strax efter att Klas lämnat mig funderade på att gå ned till spårvägskurvan mellan Bellevue och Kviberg och lägga skallen mot skenan … Vattenläckan -98 … Den där kvällen då jag för första och sista gången svarade på en kontaktannons och fann mig ha bjudit hem en till synes genomtrevlig men i själva verket bindgalen karl som jag halvvägs in i en monolog om en skara prästinnor som sammansvurit sig mot hans liv tvingades be att gå sin väg men som i stället blev hotfull och inte slutade förrän jag låtsades ringa polisen …). Jag tog in allt detta, den laddning som de till synes betydelselösa vardagsföremålen besatt, försökte memorera så mycket som möjligt och bevara det i mitt inre.

Sedan hängde jag min Haglöfs över axlarna och cyklade i väg. Norrut, men inte mot Hälsingland, nej, det här var ingen dagdröm, ingen verklighetstrogen fantasi utan något högst reellt. Det kändes härligt att uppleva musklernas arbete, lungornas pumpande, luftdraget i håret. Det här hände, jag hände.

Kvällen gled över i skymning medan jag passerade Angered och fortsatte mot Surte. I en hage norr om Ale övernattade jag. Låg i det höga gräset och blickade upp på himlen som var så oerhört stjärnklar. På den stora svarta skivan såg jag Cassiopeja och Orion, exakt likadana som när jag såg dem som liten, och ändå så annorlunda.

När jag precis gjort det bekvämt för mig i sovsäcken märkte jag att en ko lösgjorde sig från flocken i andra änden av inhägnaden och långsamt vankade fram till mig. Jag låg alldeles stilla medan jag hörde henne närma sig i gräset. Snart stod hon ovanför mig, silverglänsande i månens sken. En plastlapp satt fast i ena örat.

Kon böjde sig fram, andades genom sin mule med korta, hastiga andetag. Det luktade skarpt av stall och härsket mejeri, men jag lät mig inte bekommas. Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.
Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.
Försiktigt lirkade jag ut en arm ur sovsäcken och sträckte fram handen för att smeka djurets kind. Kon råmade dovt till svar innan hon vandrade tillbaka till de andra, som för att berätta »Hon är okej, hon är en del av naturen. Hon är som vi«.

Tidigt på morgonen vaknade jag av bondens fyrhjuling, samlade ihop mina saker och fortsatte. Jag passerade Lödöse och Lilla Edet, och sent på eftermiddagen kom jag till Backamo. Vid Vassbovik svängde jag in på den lilla grusväg som Göran beskrivit i breven och trampade djupare och djupare in i granskogen. Det låg verkligen avlägset.

En dimma låg tätt över fälten när jag kom ut ur skogsbrynet. Jag steg av och stod en stund och bara tog in alltsammans. Här uppe på höjden såg dimman ut som ett skummigt, halvt rörligt täcke över marken. Så rundade jag den obemannade vägbommen och hoppade upp på cykeln igen. Det knastrade om mina däck när jag rullade nedför backen, omsluten av ett tjockt fuktigt töcken.

Jag passerade odlingar och timmerupplag. Ännu en varningsskylt, samma som borta vid bommen, som upplyste om att det här var en elfri zon och att alla elektriska och batteridrivna apparater var strängt förbjudna.

På långt håll såg jag den gamla skolan, en gång lysande röd men nu flagnad och grå. Närmare mig låg ett par stugor utspridda längs med vägen, ur några av dem steg rök ur skorstenarna. En katt blinkade mot mig från dikesrenen och uppe på himlen svävade en rovfågel. Jag var framme.

 

 

FOTNOTER:

108) 099-510 10.

109) Klas var på ovanligt bra humör då det såg ut som att postorderföretaget Cellbes skulle köpa firmans system för klädförsäljning via nätet. I två veckor hyrde vi en mysig liten stuga utanför Mariestad. På dagarna badade vi och Klas och Simon fiskade och fick upp en stor gädda som tyvärr var full med parasitmask. På nätterna älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. Sedan kom hösten. Cellbes valde ett annat system och Klas försvann in i en dimma av förfallna fakturor och allt mer desperata åtgärder för att rädda vad som räddas kunde av firman.älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. 

110) Se exempelvis »Elsäkrare hem«, broschyr från Elsäkerhetsverket, 2013, och Svensson, Börge, Elektro-hacking: Så blir du din egen elleverantör, Subversiv förlag, 1993.

111) »Älskade unge och kära mammi! När ni läser det här är jag någon annanstans. Bry er inte om att leta, det tjänar inget till. Lev era liv och försök minnas mig med samma värme som jag minns er.«

Publicerad
14 timmar sedan
Småstadsliv bio med Christer Johansson från Alfta
Från Hälsinglands mörka skogar till utsålda biosalonger i ett trettiotal städer. Christer Johanssons otroligt populära humorfenomen från Alfta blandar vardagshumor, buskis och arbetarstolthet. Foto: Johan Apel Röstlund och Lucky Dogs

Fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen

De är humorgruppen från Hälsingland som tagit hela bruksorts-Sverige med storm. Ändå syns de sällan i de stora medierna. Det är fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen. Nu hoppas gänget bakom Småstadsliv på revansch. I oktober går filmen Mellan himmel och körtburkar upp på de stora biograferna och biljetterna har redan sålt snabbare än till senaste Star Wars.

– Nu jävlar är det på riktigt. Vi bestämde oss att satsa men samtidigt inte förändra oss själva. Det är fortfarande mer bekvämt med en lösmustasch för elva kronor än kamerautrustning för flera miljoner.

Christer Johansson dricker upp det sista ur ölen och slår ut med armarna.

– Fan vilka frågor du ställer.

Han är hjärnan bakom supersuccén och det långlivade humorfenomenet Småstadsliv från Alfta i sydvästra Hälsinglands inland.

Christer Johansson Småstadsliv
Christer Johansson menar att han och gänget bakom den populära humorgruppen fått en helt ny publik att gå på bio och teater. Foto: Johan Apel Röstlund

Med hundratusentals följare och fans från hela landet har hans gör-det-själv-projekt sålt ut föreställningar från Malmö i söder till Älvsbyn i norr. Det som började med enkla sketcher på Youtube har vuxit till en av de största svenska humorsajterna på nätet utan någon som helst draghjälp från annat än de egna fansen. Intresset från de större tidningarnas kultursidor har i alla år varit noll och ingenting. Men nu kan det snart bli ändring. I mitten av oktober går nämligen Småstadslivs största filmprojekt hittills, Mellan himmel och körtburkar, upp på bio och intresset är enormt.

– De ringde från filmstaden i Uppsala och sa att våra biljetter sålt snabbare än den senaste Star Wars-filmen. Förstå den grejen för en kille med nioårig grundskola från Alfta.

Vi sitter på en inglasad uteservering i centrala Gävle dit Christer Johansson nyligen flyttat från Hälsingland. Det är gråmulet och han tittar ut över det folktomma Stortorget och blickar bort mot den rödsnurrande SF-skylten ett stenkast bort. Där är åtta salonger redan bokade och likadant ser det ut i andra delar av landet. Efterfrågan på biljetter är kolossal.

Ingemar i Småstadsliv
Den sjukskrivne grävmaskinisten Ingemar Andersson har fått hundratusentals svenskar att vika sig av skratt hemma i sofforna. Foto: Lucky Dogs

– Det är klart man är lite stolt. Tänk om jag hade vetat det här när vi drog igång hemma i byn. Att jag 16 år senare skulle sitta utanför filmstaden och göra en intervju med dig. Herregud alltså.

Småstadsliv är buskis från glesbygden. Det är springa i dörrarna-fars, bondkomik och slapstick. Men också träffsäkert som få andra humorserier. Med dråpligt lysande dialoger, ibland vulgärt, på lilka bred som karakteristiskt karg hälsingedialekt. Vardagshumor där den hela tiden växande publiken vrider sig av skratt hemma i sofforna. 

Ni har över en halv miljon följare och säljer ut föreställningar vart ni än åker. Ändå läser man aldrig om er på de stora kultursidorna …

– Det spelar verkligen ingen roll hur många vi drar till oss för vi kommer aldrig accepteras i den där världen. Eller få några fina recensioner heller för den delen. Vår publik består av svetsare, grävmaskinister, städerskor, eller lokalvårdare säger man kanske nu för tiden, och arbetslösa. Vanliga knegare helt enkelt. Och ser man ner på oss då ser man fan ner på dem också. Skulle det komma in ett gäng utbildat teaterfolk här på krogen hade de aldrig slagit sig ner vid mitt bord och på sätt och vis är väl det lite skönt också. För jag vet inte vad jag skulle säga heller. Jag hade nog inte ens berättat för dem att jag också är skådespelare och sysslar med film. Det hade väl snarare blivit nått helt vanligt som typ, ”Vilket hockeylag håller du på då?”

Christer Johansson lyfter gång på gång att de med sin humor fått en helt ny publik att strömma till biografer och teatersalonger. Människor som vanligtvis inte lägger pengar på kultur betalar nu biljetter, hotell och restaurangbesök i samband med Småstadslivs föreställningar.

– Vår publik kommer med keps och köper öl innan föreställningen. Det är ovanligt i teaterkretsar i Stockholm. Där beställer man vanligtvis ett glas vin i paus. När Småstadsliv går på krogen händer det att baren är tömd redan innan vi gått upp på scenen.

Handlingen i Småstadsliv kretsar kring ett gäng karaktärer halvt hämtade ur verkligheten. Innan Christer Johansson valde att satsa helhjärtat på sitt humorprojekt drev han krog i Bollnäs. Där hittade han inspiration till många av huvudpersonerna.

Småstadsliv
Kärleksfull, varm, igenkänningshumor. Det är vad Christer Johansson och gänget bakom Småstadsliv vill förmedla. Foto: Lucky Dogs

Han beskriver sig själv som en betraktare. Privat sitter han hellre en bit vid sidan av än ställer sig själv i centrum. Alltid iakttagande. Något som krävs för att hitta de populära rollfigurerna med hög igenkänningsfaktor.

– På många sätt driver vi ju med oss själva och varifrån vi kommer. Det är humor om sju till fyra-tillvaron med matlåda och drömmar om campingsemester. Jag menar Robert Gustafsson kan säkert imitera en dalmas eller hälsing med dialekten men han kan inte göra det på samma sätt som oss. För han har aldrig levt i det han skildrar.

Någonstans, utan några övriga jämförelser, är det svårt att inte tänka på den legendariska amerikanska författaren Mario Puzo. Mannen bakom romanen Gudfadern, vars böcker kommit att bli världens mest hyllade filmepos.

Han berättade i intervjuer innan sin död hur han samlade material till handlingen om den mytomspunna maffiafamiljen Corleone på caféer och barer i Bronx och Brooklyn. Hur han slog sig ner vid ett bord med en cappuccino och bara lyssnade in. Kände av stämningen på de rökiga haken där verklighetens gangsters träffades i 1960-talets New York.

Christer Johansson beskriver något liknande.

– När vi är ute och åker letar jag alltid upp ortens sunkigaste pizzeria med rättigheter och sätter mig i ett hörn. Det är ju där de riktiga livshistorierna finns. De här otroligt fina människorna som ofta levt ganska hårt och som många ser ner på bara för att de sitter och tar sig en tisdagsöl mitt på dagen. Därför kan jag vardagstugget och ibland hittar man nått att spinna på för att använda i våra filmer.

Foto: Lucky Dogs

Och det är just karaktärerna mer än kanske handlingen som etsat sig fast hos publiken och gjort Småstadsliv så otroligt populärt. Ingemar Andersson, den sjukskrivna grävmaskinisten och alltid lika törstiga strulpellen. Eller den kärlekskranka Agneta Patrull med smak för billigt lådvin på badstranden och karlar. Och så alltiallo-mekanikern Stånk-Tommy med total avsaknad av självinsikt. 

Det som slår mig är att er publik till största delen kommer från orter bestående av ganska typisk arbetarklass. I Norduppland, stora delar av Norrlandkusten, Bergslagen och Värmland. Det så kallade rostbältet …

– Så är det ju och det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor. Du måste ju bottna i dina karaktärer för att det ska bli kul. Jag tycker det där är så jävla viktigt. Det och att aldrig glömma matlådan.

Christer skrattar och knyter näven över bordet.

Den största publiken finns i Sveriges så kallade rostbälte. ”Det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor”, förklarar Christer Johansson. Foto: Lucky Dogs

– Jag minns en av få rubriker vi faktiskt fått en gång efter en föreställning på en teaterscen uppe i Norrland. Det var liksom ”Dagen finkulturen rann ut i pissoaren”. Men vi har visat att man inte behöver gå via SVT för att lyckas. Vi har gjort allt själva. Lekt oss fram och följt våra drömmar. Och kolla på vår publik i dag, det är fler än 500 000 som följer oss. Vilken jävla kraft det finns i det.

Och nu från Youtube och lågbudget till utsålda biosalonger i hela landet.

– Ja fyfan. Nu har vi sjösatt båten och kan bara stå kvar på kajen för att se vart det här tar vägen. Tänk om man hade vetat det …

Nu måste du ändå besvara den där svåra frågan. Beskriv Småstadsliv med tre ord för den som inte känner till er.

– Jävlar alltså. Men okej. Vi är ju liksom inte dumma och jag tycker inte om att roasta och mobba så där som många gör nu för tiden. Så de där tre orden får väl bli: Kärleksfull, varm, igenkänningshumor.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt Allt Åt Alla Malmös lovande kampanj om etisk upphandling i Malmö stad. Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad