Följetong #60/2019

Sommarföljetongen: Högspänning – del 12

Foto: Pxhere/CC

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är tolfte delen.

2.5.1

I början av mars kom Kerstin på besök. Jag hade lyckats förtränga att hon redan hösten innan hört sig för om hon kunde bo hos mig i en vecka då det var en stor samnordisk språk- och litteraturkonferens i stan. När hon ringde för att bekräfta fick jag panikimprovisera fram någon lögn om influensa, men Kerstin berättade att hon nyligen vaccinerat sig och dessutom fått ett urstarkt immunförsvar sedan hon gått med i Oslos rullskideklubb, så den gubben gick inte. Hon har alltid besatt en smått otrolig övertalningsförmåga, till exempel lyckades hon få det till att det var mitt ansvar att städa ur vår gemensamma studentlya när vi lämnade den eftersom det var jag som »skitat ned mest«, medan hon sträckte sig till att betala för de rengöringsprodukter jag sedan gnodde väggar och golv med.

Så dök hon upp, med sin käcka rutiga rullväska till bredden full med svåra böcker och stärkta blusar. Nej, Kerstin gillade inte oordning och stök, och vår ungdoms krasch mellan det bohemiska kaos som jag ärvt från mamma och hennes strikta borgerlighet var tidvis en svår nöt att knäcka för två tjugotreåringar som skulle samsas under samma tak. Därför var det inte så konstigt att det kändes som om jag sett Kerstins min förr när hon ställde ifrån sig väskan och gick in i vardagsrummet med neddragna mungipor och försiktiga rörelser. Händerna höll hon tätt intill kroppen, som om hon var rädd att nudda något. Att hon såg chockad ut är ingen överdrift. Och för en stund var det som om jag också såg allt utifrån: smutsen [86],  torftigheten [87], nödlösningarna [88]. Att här bodde en människa som inte mådde särskilt bra var väl uppenbart, och ändå kom Kerstins instövlande som något av ett uppvaknande, en insikt om hur långt det gått, hur begränsad jag blivit i mitt liv. Samtidigt kändes det skönt att hon inte försökte argumentera emot, försökte inte resonera eller övertala mig om att jag hade fel, gjorde orätt, något jag befarat från en så vetenskapligt präglad person som hon. I stället gick hon runt och hummade för sig själv, noterade lufttelefonen och kikade närmast imponerat in i min Faradaybur.

När den första förvåningen lagt sig och Kerstin fått av sig ytterkläderna kokade jag lite makaroner med ketchup åt oss och vi skojade om att det var precis vad vi åt vareviga dag på Gibraltargatan. Sedan blev det lite tryckt stämning när Kerstin förstod att det var ungefär vad jag hade råd med numera. [89] Men så började jag prata fritt och ostört, förklarade varför vi satt i skenet av en fotogenlykta och varför våra axlar täcktes av filtar för att centralvärmen var avstängd. Kerstin nickade bekräftande, bad mig utveckla medan hon plockade fram papper och penna. Då kändes det bra, som att hon tog mig på allvar. Då visste jag inte vad hon skulle ha sina anteckningar till, visste inte vad hon senare på kvällen smög runt och gjorde, allt det där kom ju fram först senare.

Under resten av veckan såg vi knappt till varandra. När jag väl kom upp ur sängen om morgnarna var Kerstin på Humanisten för länge sen, och hennes kvällar var späckade med samkväm och sammanträden. Först på fredagen var hon fri, och lyckades på något sätt övertyga mig om det riktiga i att jag skulle ta mig in till stan så vi kunde ses på ett av våra gamla stamlokus, Vino Pasta Due vid Södra vägen, »Det förtjänar du, Lotta«. Någonstans höll jag med, någonstans ville jag så klart klara av en så enkel sak som att träffa en väninna över ett glas vin, precis som förr i tiden.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter, det var nästan så att jag glömt i vilken ordning foundationen, concealern och pudret skulle appliceras. Som pricken över i lite av det där läppstiftet som Åskar gillat. Eller ja, som han gav mig en komplimang för. Det högg till i magen, jag bytte snabbt tankeämne.

Ett hårt regn föll över stan när jag cyklade förbi Svingeln, bort mot Ullevi. Sminket rann ned över den dyblöta jackan och jag förbannade mig själv, vilken normal människa som helst hade tagit en taxi i det här vädret. Men just det, jag var inte normal. Jag och många andra med mig kunde få andnöd av en taxameter, till och med den lysande lilla taxiskylten uppe på taket hade fått det att kännas som om skallen skulle smälla.

Jag hade ändå tur i oturen. När jag blöt och andfådd kom fram till restaurangen var Kerstin inte där, så jag hann rusa in på toaletten för att torka mig med en massa pappershanddukar och sedan lägga på lite nytt puder. När jag var klar stod en kypare precis utanför dörren, som om han väntat på mig. Han såg närmast besviken ut när jag kunde hänvisa till Kerstins bokning och inte var någon konstig kuf som han vänligt men bestämt kunde avvisa. I stället fick han ta mig till ett bord och hämta en karaff husets röda åt mig och min dittills osynliga vän som tvingades dra över tiden på ett seminarium om Jon Fosses mystiska exegetik, något hon tyvärr inte kunde meddela mig på min icke-existerande mobil.

Jag läppjade på vinet. Det var rumsvarmt och kvalmigt men ändå välgörande gott. Jag hade inte druckit sedan jul. Efter bara två, tre klunkar kände jag mig redan lite snurrig, och då hade jag ändå halverat dagsdosen av Lyrican. Då och då passerade kyparen mitt bord och höll mig sneglande under uppsikt, mer och mer säker på att jag aldrig skulle beställa någon mat, än mindre få sällskap. Han såg ut som en äldre, lite fulare Antonio Banderas. Hans närvaro besvärade mig på det sätt som vissa latent aggressiva män alltid gjort, deras avvisande överlägsenhet pendlar mellan totalt ignorerande (man är luft), öppet hån (man är en kossa) och rovdjurslik ilska (man är ett offer). När det växlar, när det smäller till har man inte en aning om och det är väl det som är så skrämmande.

Jag tog en stor klunk vin i hopp om att den skulle lugna mina vid det laget vilt spelande nerver, men den gjorde mig i stället våldsamt illamående. Desperat sökte mina ögon efter det vatten som kyparen naturligtvis underlåtit sig att servera, samtidigt som jag kände mig som varm gas, som om jag skulle lyfta från stolen och segla i väg. Jag försökte fokusera med blicken men perspektivet dallrade, vidgades. Försökte förgäves tänka på något annat, något trevligare medan jag svalde mer och mer saliv.

Precis när Kerstin, rosig och lite blöt i håret, kommit in genom den plingande dörren kräktes jag över min gråa stickade jumper. Inte mycket, inte mer än en munfull, men det räckte, det räckte gott och väl.

Allt blev så konstigt. Kerstin, som leende stegat fram till mig i det att hon högljutt ursäktat sig för att hon var sen gjorde halvvägs halt, frös till medan jag slet åt mig några servetter och torkade rent haka, hals och tröja.

Åh gud vad jag skämdes. Jag ville bara därifrån fortast möjligt, göra som i science fiction-filmerna när de trycker på en knapp och skickas i väg långt, långt bort. Sällskapen intill hade sett, och de som missat blev nu upplysta genom viskningar och utpekanden.

Kerstin satte sig tätt intill mig, för att trösta eller skyla eller både och, och undrade med varsam röst som gjorde mig rörd och gråtfärdig hur det var fatt, om vi skulle gå. Men jag befann mig i chocktillstånd, bara skakade på huvudet och var överdrivet överslätande, »nej då, det är ingen fara, det här är väl inget, klart vi ska vara kvar!«. Vad tusan, tänkte jag, du ville ju prompt släpa med mig hit för att dricka vin, då ska vi väl banne mig dricka vin.

Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet«.

Så ett tag satt vi kvar, jag med min fläckiga tröja och Kerstin med ett glas kallt vitt vin som hon fått in av den nollställde kyparen som jag nu ännu mindre vågade be om vatten. Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet« men att den på senare år hade »luckrats upp i viss skepsis och mättnad«. Jag nickade, la in ett »jaså« här och ett »jaha« där. När Fosse var uttömd uppstod ett tyst tomrum och min blick mötte en kvinnas vid bordet intill och jag insåg att hon måste ha stirrat på mig ända sedan jag kom och satte mig.

Plötsligt kände jag att jag inte orkade mer. Jag tog en klunk vin till, bara en liten men det räckte. Genast var den där igen, tyngdlösheten, det samtidiga fallandet och stigandet. Jag satte handflatan för munnen och rusade i väg. Hann precis ut genom dörren innan jag kastade upp på trottoaren. Mycket mer den här gången, det kändes som en hel liter.

Människorna vid fönsterborden satt som klistrade vid rutan, som om de såg på ett tv-program, sådan där brittisk socialporr där man gottar sig åt de som kravlar på botten. Vissa tittade bort, mäktade inte med, men så här ser det ut, lidandet. Halv sex en fredagskväll står en kvinna och spyr ned sina egna skor framför en barnfamilj som kommer lunkande från Liseberg med kaninballonger och kexchoklad. Hon gräver i fickan efter en servett eller vad som helst att torka munnen med men det finns inget där, hon får smeta ut det med handryggen och familjen sneddar över gatan, bort därifrån, på väg mot något mer anständigt.

Jag vet inte om jag klarat mig hem den kvällen om det inte varit för Kerstins kollega, jag var inte direkt i stånd att cykla. På något sätt hade hon lagt på minnet det jag nämnt om att äldre dieselbilar med endast minimala mängder elektronik i nödfall kunde funka som transportmedel för elsjuka, och nu slumpade det sig så att hennes norska kollega Dag-Finn kört ned från Trondheim i en gammal Fiat och efter lite om och men hämtade han upp oss från den parkbänk på Engelbrektsgatan där jag fått sjunka ned i Kerstins famn. Det var fint, det var ömt, det gick, och väl hemma drack vi te och jag mådde mycket bättre.

Det var som om närheten till smärtan fört oss närmare varandra den kvällen. Över teet pratade vi som så ofta om förr i tiden, om de där första formande studentåren, men på ett annat sätt, i ett ärligare och renare ljus. Kerstin erkände hur svårt hon haft för Klas ända sedan jag nykär och glädjestrålande förde samman dem över en fika på Junggrens café och det skar sig direkt när Klas deklarerade att hans favoritförfattare var Frederick Forsyth, men hon hade aldrig sagt något till mig, aldrig uttalat ett ont eller ens tvekande ord utan bara långsamt släppt taget och glidit i väg. Inte ens när hon fick höra talas om det där mentorskapet och all övertid och långt före mig förstod hur det låg till med Jenni. Och jag tror att jag för första gången lyckades förklara för Kerstin hur hon har en utsökt förmåga att få mig att känna mig så urbota korkad, hur hon kanske alldeles omedvetet trampar på mig i sin iver att veta mest och bäst precis hela tiden. Jag vet inte om det var min närmast övertydliga svaghet som fick henne att rucka på sig, men plötsligt kom det ord över hennes läppar som fattats dem i så många år: »Förlåt.«

Lätta till sinnes la vi oss den natten och lång var vår kram nästa dag när hon skulle resa hem till Oslo. Jag stod kvar och såg henne försvinna bort längs med den morgontomma villagatan och halvvägs bort vände hon sig om och vinkade. Aldrig att jag kunde ana vad som var att vänta, vi som varit så ärliga och öppna för varandra. Men å andra sidan blir kanske sveket större ju vidare famnen är öppen.

 

2.5.2

Den första april det året börjades resningen av en ny telemast i närheten av mitt hem, på höjderna bortom Björndammen. Ett hundratjugofem meter högt åbäke som skulle ersätta den gamla radiomasten från sextiotalet som med alla sina tilläggsmaster kommit att se ut som en julgran och nu var alldeles föråldrad. Första april, den stora skämtdagen [90], men för mig var det inget skämt, det var på blodigt allvar. Brunt och trögflytande flöt blodet ut mellan benen på mig trots att jag haft mens bara två veckor tidigare. Jag stirrade på mitt finger. Drog prövande med fingertoppen över mina kinder framför spegeln. Två röda linjer, som en indian. En krigsmålning mot deras krigsförklaring.

Mellanblödningen var blott en föraning om vad som komma skulle, när masten väl var i gång fungerade den som ett slags katalysator som förstärkte alla omgivningens signaler som en ekokammare Det som varit överkomligt innan blev närmast omöjligt nu, särskilt om kvällarna när Utby, eller ja hela östra Göteborg, kopplade upp sig mot omvärlden för att tanka, surfa, strömma eller någon annan neologism, jag har tappat räkningen på alla dumheter de hittar på. Då kunde jag knappt röra mig utanför min Faradaybur ens för att gå på toa utan fick ha en spann stående bredvid sängen. Som ett fångat djur i en bur på zoo var jag. Som en enkel primat satt jag på huk och lät kisset strila ned i plastbyttan.

Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot.

En kväll tog jag mod till mig och ringde på hos mina närmaste grannar och vädjade till dem att dra ned på sin elförbrukning eller helst avstå helt från åtminstone högstrålande produkter, men möttes bara av oförstående miner och besvärade ursäkter om barn som skulle nattas och disk som skulle torkas så tyvärr hade man inte tid att prata tack och hej. Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot. Jag gav för lite kontext, utgick inte från mottagarperspektivet och lämnade få eller inga möjligheter till interaktion. Stängda dörrar som hastigt låstes var min lön för mödan.

Samtidigt kan man fråga sig om det spelat någon roll. Om samhället i stort slutat lyssna på oss elsjuka, varför skulle då mina grannar ta någon hänsyn? Ibland undrar jag om inte hela mänskligheten blivit duperad. Vi rusar mot stupet i så hög hastighet att ingen enskild förmår att bromsa farten eller ens se avgrunden närma sig i allt kaos. Depressioner och psykisk ohälsa växer epidemiartat tillsammans med diverse diagnoser. På bara de år jag var verksam som lärare kunde jag se hur vissa elever mådde allt sämre och hur denna grupp bara växte för varje år. För fem år sedan hade vi en kille som hängde sig på en av toaletterna, men det tystades ned på föräldrarnas begäran och sipprade aldrig ut som mer än viskande rykten, och en flicka jag hade i en retorikklass var nära att svälta sig själv till döds innan hon försvann bort till en klinik nånstans. Hon var duktig, jag minns ett tal hon skrev som var en pendang till Hillary Clintons installationstal som utrikesminister under Obama.

Och så allt våldet, alla skjutningarna runt om i stan. Uppgörelserna, hedern, gängen. Skott som ekar i natten, helikoptrar som spanar efter okända gärningsmän. Ibland undrar jag om det inte hänger ihop alltsammans. Vi mår sämre och sämre, vissa vänder våldet inåt, andra utåt. Vad är anledningen, vad ligger bakom allt, djupt där nere? Tänk om det verkligen är så att strålningen har åtminstone en liten del i detta. Jag tror faktiskt det, är nästan säker på att det är så.

Efter att de fick upp den där förbannade masten sov jag inte en blund. Natt blev dag och tvärtom, vad spelade det för roll. Vaken eller drömmande, det var bara tankar och idéer som for genom mitt huvud. Fantasier som var så verkliga för att jag var med om dem, alldeles klar och fullständigt slut. Minnen som jag var säker på hade ägt rum blandades med önskningar och skräckscenarier.

Jag träffade pappa. Eller jag såg honom, kom honom nära. Jag var på teatern och såg honom dö under ljusriggen utan att kunna rädda honom.

Jag såg den falla från taket utan att han märkte något och jag skrek för att varna honom men han hörde inte. I ett öronbedövande dån försvann han under sladdar och metall. Det var fruktansvärt.

Jag kröp fram till hans sargade kropp, lyckades dra ut den under allt det trasiga och kysste honom för att väcka honom till liv. Hans tunga var kall, hans mun smakade som en rå fläskkotlett man glömt längst inne i kylen.

Jag hörde någon skrika, det var min egen röst. Och så såg jag upp. En ljusrigg föll mot mig, högt, högt, långsamt, långsamt.

Mitt i all denna vakensovande uppochnedvända värld fyllde jag år. En dag som förmodligen passerat som vilken som helst, jag hade varken lust eller ork att fira. Egentligen var det inget särskilt med datumet förutom att det var den första riktiga vårdagen. Stickande ljus letade sig in genom mörkläggningsgardinerna, kallade på mig, lockade och pockade.

Jag svepte in mig i morgonrocken och gick ut på altanen med ett glas saft. Slog mig ned i ett skuggigt hörn där jag drog in djupa andetag av jord och liv som strömmade upp från trädgårdens växter som vaknat ur sin träda medan Willy låg och solade sig på trädäcket. Jodå, vi hade sådana stunder också. Allt var inte bara pina, långt ifrån. Det fanns glimtar av lycka, ögonblick av välbefinnande, det ska jag inte förneka. Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Plötsligt ringde det på dörren. Jag satt kvar på altanen och drack min saft och brydde mig inte. Det ringde igen. Muttrande gick jag in för att öppna. Funderade på om det kunde vara ett blombud eller liknande, vem som nu skulle bry sig om stackars mig, men hann inte ens fram till dörren innan det rasslade till i låset och mamma klev in följd av en hel drös som jag först knappt såg, bländad som jag var av det skarpa skenet på framsidan. Över huvud taget hade jag svårt att få ihop bitarna till en helhet. Jag gnuggade mig i ögonen. Där var mamma och Kerstin, där var Simon men också Klas och Jenni (herregud, Jenni, hur vågade hon? Hur vågade de?!), där var Ylva och Tanja från skolan och så Carin och Annika från bokcirkeln.

Min första reaktion var att undra om det var någon slags överraskningsfest, om än med dålig tajmning och ännu sämre personsammansättning, och jag måste mumlat något i stil med tack men nej tack, jag behöver inte bli firad, innan mamma och Kerstin fattade mig i var sin hand och ledde ut mig till vardagsrummet där de närmast tryckte ned mig i en fåtölj. När jag protesterade la Kerstin armarna i kors och sa med sin allra kallaste, professorslika stämma: »Sitt kvar, Lotta. Det här är den bästa present du kan få.«

Sedan satte de sig allesammans i en halvcirkel runt mig, på stolar, golv och bord. Simon stod i bakgrunden, lutad mot dörrposten, nervöst pillande på sin nya läppiercing. Han såg mest ut som om han ville smita i väg och gömma sig på sitt gamla rum, men det var ju till bredden fyllt med isoleringsmaterial och annat skräp från när Allan och killarna var förbi senast.

Kerstin fortsatte prata, fortsatte leda den här lilla sammankomsten som om den var en disputation och jag var en sällsamt slarvig doktorand som skulle grillas. Hon förklarade att jag inte behövde vara orolig, de hade alla lämnat sina mobiler ute i bilarna. Sedan nämnde hon fotona, och det gick ett instämmande mummel genom rummet. Vilka foton, undrade jag men sa inget. Snart förstod jag dock hur det låg till. Hur Kerstin smygdokumenterat under sitt besök för att ha något att visa upp och sprida så att hon kunde locka mina närmaste till denna domens dag.

Den som skulle dömas var jag, och precis som i forna tiders häxprocesser fick ordet gå runt, alla fick i tur och ordning uttala sig om hur de tänkte och kände, hur de ville »hjälpa mig« på de mest häpnadsväckande vis. Det var behandlingshem hit och terapimottagningar dit, jag vet inte vad. Jag lyssnade inledningsvis med halva örat, sedan inte alls.

Stirrade i stället på Jenni som dagen till ära var klädd i ett glansigt fodral, som om detta var en fest hon var bjuden till. Vilket det i hennes ögon kanske också var. Ett firande av den slutgiltiga segern över sin makes före detta. Den man hon (misstänker jag utan att ha konkreta bevis) hade legat med just i detta hus bland annat när jag var bortrest på kompetensutveckling. Så vidrigt att se hennes medlidsamma min, hennes uppmuntrande nickande när Simon stammade fram några inövade fraser om mig och mitt beteende som var så fulla av egoism som bara en ensamuppvuxen pojke kan uppbringa. Såg vidare på Tanja som storögt registrerade varenda detalj i rummet (staplarna med konservburkar, högarna med myndighetskorrespondens, min experimentverkstad för skyddsutrustning) för vidare förmedling till de av mina före detta kollegor som skulle vilja höra, och de var nog inte så få.

Att Kerstin (som var den som låg bakom allt detta, med moraliskt understöd av min mor) haft den oerhört dåliga smaken att plocka med dessa betydelselösa människor (Klas ville jag inte ens se åt, det gjorde för ont) när jag var som allra svagast, det var så sanslöst förnedrande att jag saknar bättre ord för att beskriva det än just socialporr. Det var de friskas lilla fjuttiga skådespel som fick dem att känna sig bättre, större, mer godhjärtade. Då spelade det ingen roll hur vackra Kerstins bevekelsegrunder än var, hur passionerat hon faktiskt talade på slutet när de blev desperata och märkte att varken argument eller hot hade effekt. Hur hennes röst sprack och hon vädjade till det som en gång var vi, hur tårarna kom när jag bad henne gå, bad dem allihop försvinna och det på momangen. Hon grät, jag grät, många grät. Jag slog igen dörren och så var det med den födelsedagen.

 

FOTNOTER:

86) Det är faktiskt inte helt lätt att hålla rent utan en dammsugare. Damm och grus och katthår samlas snabbt i drivor eller sprids ut överallt. Hur gjorde folk förr i tiden? Å andra sidan påstås det ju vara vår tids renlighetsmani som gjort att både astma och allergi ökar alarmerande bland västerländska barn.

87) Sedan min aktivitetsersättning dragits in hade jag på nytt fått ansöka om pengar från Försäkringskassan, denna gång gällde det sjukersättning för personer med långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Men svaret dröjde och Nicklas hörde inte av sig. Jag hade fortfarande kvar lite av avgångsvederlaget som jag sparat, sedan var det fritt fall. Eller, försörjningsstöd från socialen fanns ju som sista utväg, men då skulle jag nog tvingas sälja huset först.

88) Att tvätta utan tvättmaskin eller varmvatten blev en utmaning. Min lösning var att förvandla köket till tvättstuga, där jag kokade upp ett kärl vatten på Trangiaköket och handtvättade mina paltor, som sedan fick hänga på tork på linor som var spända mellan överskåpen och den för evigt tysta köksfläkten.

89) När Kerstin var på besök några år tidigare hade jag lagat min paradrätt, spenat- och ricottafylld canneloni som vi sköljt ned med en flaska Primitivo, sedan hade vi mumsat på tryfflar från Kanolds. Då befann jag mig ännu i nolläget.

90) Forskarna har spårat aprilskämten ända tillbaka till 1600-talet, då man i Sverige lurade folk att gå dumma ärenden och lämna meningslösa brev, så kallade aprilsedlar. I Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida påhittade nyheter denna dag. Några berömda mediala aprilskämt är Göteborgs-PosI Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida tens artikel från 1950 om att Öland lossnat från havsbottnen och drivit in mot land och programledaren Kjell Stensson som 1962 lurade svenska folket att trä en nylonstrumpa över sina tv-apparater för att få färgbild.

Publicerad
1 day sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #72/2023

Slakten av det vi brukar kalla samhälle

Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.

Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.

Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.

Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock. 

En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.

Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.

Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.

Folkhögskolan är en andra chans

Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter. 

Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda. 

Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.

Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.

Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.

Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Analys #72/2023

SBB:s nya huvudvärk: miljardinvesteringarna i Norge

Finansinspektionen ska nu granska om SBB:s värdering av de norska förskolorna är vilseledande. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT, Julia Lindblom

Var tionde hyreskrona i SBB kommer från den norska förskolemarknaden – en marknad med krympande marginaler och minskande barnkullar. Förde SBB aktieägarna bakom ljuset med glädjekalkyler kring de norska miljardinvesteringarna? Mycket talar för det, skriver Martina Engman i en analys.

“Vi tror på den norska marknaden” sa Ilija Batljan, då VD för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), när han köpte norska förskolefastigheter. 

Men säljarna, norska privata förskolor, trodde inte själva på verksamheten de sålde. I sina årsredovisningar skrev de om stora orosmoln och verksamheterna är hotade. De hoten mot norska förskolor bör Ilija Batljan vetat om när kontrakten skrevs. Men utåt sopar SBB i stället farhågorna under mattan.

När förskoleköpen görs ingjuter Ilija Batljan förtroende i SBB:s aktieägare genom sina beräkningar. Antalet barn i norska förskolor kommer öka med 10 procent till 2035, säger han i ett pressmeddelande.

“Barnantalet sjunker, konkurrensen om barnen kommer öka”, konstaterar VD:n för PBL (Private Barnehagers Landsforbund), två år senare.

Vem har rätt? Det ska Finansinspektionen bestämma. Det har nämligen stora konsekvenser. 

SBB har efter köpen värderat om förskolorna. De värderingarna anses så anmärkningsvärda att Finansinspektionen kopplats in för att ta ställning till om de är missvisande.

Frågan Finansinspektionen ska svara på är: Är SBB:s värdering av förskolefastigheterna så missvisande att den är bryter mot redovisningsreglerna? Om FI anser att fastigheterna värderats fel riskerar SBB sanktionsavgifter.

När Arbetaren gräver i dokumenten kring affärerna på norsk förskolemarknad följer vi i spåren av lögner, omättlig riskaptit och en affärsmodell där skattebetalarna står för kostnaderna.

Norska förskolor – tillväxt till varje pris

Sedan 2018 har lönsamheten i norsk privata förskola urholkats. Den konservativa politikern  Mathilde Tybring-Gjedde sammanfattar anledningen så här till en norsk näringslivstidning. “Marginalen har minskat kraftigt genom att ställa hårda kvalitetskrav. Två av tre privata förskolor går nu jämnt upp eller med förlust.“

De senaste åren har vardagen för norska privata förskolor kantats av ökade regleringar, minskade bidrag och strejker.

När SBB köper lokalerna till nästan 300 förskolor spelar det stor roll hur företaget ser på den norska förskolemarknaden. Det är ju just norska förskolor som ska hyra lokalerna SBB köper. Om det går bra för de som hyr lokalerna kommer det också gå bra för hyresvärden och då blir lokalerna mer värda.

Värderingen av fastigheter påverkar alla SBB:s ekonomiska beräkningar. Allt från räntor på lån, möjlighet att få lån, värdet på aktien och analytikernas kreditbetyg påverkas av hur fastigheternas värde redovisas. Och att alla siffror pekar uppåt behövs på resan mot att bli Nordens största aktör inom samhällsfastigheter som SBB satt som mål.

Det är därför Ilija Batljan bedyrar “att han tror på den norska marknaden”. SBB gör egna beräkningar och säger att antalet barn kommer öka med 10 procent i Norge. Trots att norska kvinnor föder allt färre barn och de privata förskolornas intresseorganisation, PBL, säger att barnkullarna kommer minska.

Men SBB använder även ett annat argument för att övertyga om att affären är trygg: längden på kontrakten med förskolorna på 25 år. Långa kontrakt betyder långvariga inkomster. Dock krävs det stabila hyresgäster om intäkterna ska värderas som säkra.

SBB kliver in på norsk marknad

Den norska förskolemarknaden omstridd och har varit det länge. År 2018 släpptes en rapport som konstaterade att privata förskolor avkastat mer än Oslo-börsen och att en stor del av överskottet hade gått till oljespekulationer. Totalt hade de privata förskolorna genererat 4 miljarder i vinst mellan 2007 och 2016. Som svar på skandalerna aviserade regeringen en översyn av bidragen. 

Samma år skärps och bemannings- och kvalitetskraven på förskolorna. Något som skulle börja gräva hål i vinstmarginalerna för förskolekoncernerna.

Året efter, 2019, blev inte bättre för privata förskolor. Kunskaps- och integrationsminister Jan Tore Sanner meddelade att privata förskolor fått en miljard för mycket i bidrag. De pengarna skulle förskolorna spenderat på sina anställdas pension men 9 av 10 förskolor hade inte gjort det. Därför ska regelverket för finansiering göras om, meddelade ministern.

Trots förskolornas minskande finansiering kliver SBB in i norsk förskolemarknad. I juli 2020 köper SBB 138 lokaler av förskolekoncernen Laeringsverkstedet.

Situationen hårdnar under 2021 för de privata förskolorna. I mars rapporterar PBL att häften av deras medlemmar går med förlust eller går jämnt upp. För att visa sitt missnöje med vad de tycker är för låga bidrag håller PBL en aktion i Norge där de stänger sina förskolor, en lock out – av barnen.

Månaden efter aktionen mot låga förskolebidrag köper SBB ytterligare en portfölj med 142 förskolefastigheter av Trygge Barnehager. Hyresgästerna, påpekar SBB i sin kommunikation, är finansiellt stabila.

För SBB kommer nu var tionde hyreskrona från norsk förskolemarknad.

De omstridda värderingarna – anmälan till FI

Den 31 december 2021 värderas båda köpen av förskolefastigheterna om i årsredovisningen. Den värderingen avviker så kraftigt att SBB blir föremål för granskning, och utreds nu hos Finansinspektionen. Värderingarna är några av punkterna i anmälan som Nämnden för svensk redovisningstillsyn lämnat in. 

Nämnden granskar finansiella rapporter från föredrag på uppdrag av Finansinspektionen. Om företaget inte följer nämndens beslut om hur de får rapportera, och felrapporteringen anses vara av större karaktär, anmäls det till Finansinspektionen som gör en egen bedömning och beslutar om konsekvenser. Exempelvis miljonböter. Något SBB fått tidigare i år av Finansinspektionen, då rörde det andra bestämmelser i andra affärer.

När SBB värderar sina lokaler bör de ta hänsyn till att för privata förskolorna är på en marknad som präglas av krympande vinster, minskade bidrag och färre antal barn – men Nämnden för svensk redovisningstillsyn och SBB är inte överens om risken på norsk förskolemarknad.

Men SBB:s hyresgäster, förskolekoncernerna, hymlar inte med sin egen risk. Laeringsverkstedet skriver att översynen av bidrag till privata förskolor utgör en risk för koncernens verksamhet i Norge. Trygge Barnehager konstaterar att om deras verksamhet inte får mer bidrag blir lönsamheten för låg för att förskolorna ska kunna drivas med god kvalitet. Båda hyresgästerna uttrycker alltså stark oro för norsk förskolemarknad.

För SBB är det av stor vikt hur omvärlden ser på norsk förskolemarknad. Det är i förlängningen hur omvärlden ser på SBB. Om banker, investerare och småsparare inte tror på de hyresgästerna som SBB får in hyror från sjunker värdet på fastigheterna och det i sin tur drar med sig värdet på aktien, höjer räntekostnader och drar ner kreditbetyget. Det är dyrt att vara utan förtroende.

Men fram till det stora raset i maj 2023 står SBB starkt. Pensionsbolag, banker och 250 000 småsparare har investerat i bolaget. Till och med svenska Riksbanken dras med och lånar ut 200 miljoner. Det är med dessa pengar Batljan och hans kollegor gör miljardaffärer utan att berätta om riskerna.

Februari 2022: två månader efter köpet av Trygge Barnehager intervjuas Ilija Batljan och säger ivrigt, “vi kan lova ökad aktieutdelning de närmaste 100 åren”. Men kanske finns det också något desperat över uttalandet, ett och halvt år senare kommer SBB ställa in sina aktieutdelningar och Ilija Batljan avgå som VD.

I slutet på sommaren 2022 inleds granskningen av SBB:s årsredovisning för 2021 med slutstation Finansinspektionen, där avgörande nu väntar.

Förskoleanställda strejkar för pensioner

På hösten fortsätter turbulensen på den norska förskolemarknaden. I november 2022 bryter en strejk ut hos de privata förskolorna, totalt strejkar 3 600 anställda för sina pensioner och avgår med segern.

Under 2022 regleras de privata förskolorna allt mer och får allt färre möjligheter att använda bidragen till förskolan till något annat än just barnomsorg. I slutet av detta år väntas dessutom fler regleringar av norsk förskolemarknad.

I Sverige verkar dock ingen ana oråd. Under 2022 är SBB bland den mest köpta aktien av småsparare. I början av 2023 får SBB pris av investeringsplattformen Nordnet för årets investerarkommunikation.

Men 2023 får framgångssagan ett abrupt slut. I maj sänks SBB:s kreditbetyg – det får stora konekvenser. Aktiekursen faller som en sten och SBB’s ekonomi ser allt svårare ut att få ihop.

Bolaget befinner sig nu i fritt fall och har dragit med sig 250 000 aktieägare, men även Riksbanken, pensionsfonder, försäkringsbolag och investerare. Ilija Batljan har fått gå från posten som VD och aktien är värd en bråkdel i dag mot tidigare.

Men fighten om de norska värderingarna som pågår i torra handlingar hos byråkrater på myndigheter sker i det tysta. Trots att SBB fått ny VD, Leiv Synnes, fortsätter SBB skryta om sina långa kontrakt. I halvårsredovisningen går det att läsa att: “hyresintäkter utgörs av långa och säkra kontrakterade intäkter”. 

Det återstår att se hur säker affären verkligen är.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #71/2023

De bygger sjukhus och vägar – och behandlas som skräp

Emil Boss, facklig aktivist och författare.

“För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.” Emil Boss om Joe Hill, migrantarbetare och varför man ska gå med i SAC.

Tiden rusar. Inrikespolitiken överraskar, med angiverilagar och klimatförnekelse. Geopolitiken överraskar, med nya stormaktskrig och vapenallianser. Kulturen överraskar. Knappt hinner man lära sig barnens nya ord från sociala medier förrän de är alldeles cringe.

Idéer färdas snabbt, men de ekonomiska rörelserna, de globala flödena och vågorna, är någonting annat. Trots den framrusande kraften hos människoströmmarna och varuströmmarna, är de ofta mer förutsägbara.

Gävlesonen Joe Hill

Utah, 1905. En man ställer sig på en låda och talar.

”Arbetsköparna har med gyllene löften lockat hit våg efter våg med migranter från Europa, men deras färdigheter har ignorerats. Här har de fått utstå de mest inhumana förhållanden.”

För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.

Svenskarna lämnade fattigdomen härhemma och byggde det nya landet, men behandlades ändå ofta som skräp.

”Vad gör den fattige mannen? Han gör samhällets viktigaste jobb. Han planterar grödorna, han skördar grödorna. Han bygger vägarna, han bygger järnvägarna. Var är våra rättigheter? Vi får inga. Vi behandlas som skräp. Vi får lön nog att långsamt svälta.”

Orden kommer från en femtio år gammal film om den svenska migrantarbetaren Joe Hill. I filmen håller facket IWW ett möte och några välklädda människor ur publiken ropar: ”Åk tillbaka till Ryssland. Vi vill inte ha er här.”

Exploaterade migrantarbetare

I Sverige är vi överlag stolta över Joe Hill, Gävlesonen som slet hårt i USA, protesterade mot orättvisorna och var med och byggde en fackförening som utmanade inte bara arbetsköparna men även de rådande fackliga normerna.

”Tänk på facken. Tänk på de mest själviska facken. De vänder ryggen åt sina bröder. De vill bara hjälpa sig själva. Har du nånsin sett en mexikansk eller indisk snickare med ett medlemskort? Aldrig!”

I Sverige i dag är det inte minst tiotusentals sydamerikaner, centralasiater och östeuropéer som är de exploaterade migranterna. Trots att de bygger sjukhus och vägar, trots att de planterar och sår grödorna, blir de ofta behandlade som skräp.

SAC – “Det är kraft i vårt förbund”

Det finns människor i Sverige som å ena sidan är stolta över Joe Hill och å andra sidan sällar sig till de som ropar ”åk hem, vi vill inte ha er här”. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Tiden skymmer sikten och vi måste gnugga ögonen.

For united we are standing,
but divided we will fall;
Let this be our understanding:
“All for one and one for all.”

Bara i augusti 2023 har migrantfacket Solidariska byggare i Stockholm drivit in två miljoner kronor till femtiofyra medlemmar som kommer från hela världen. Denna månad hölls också ett av landets mer välbesökta Joe Hill-föredrag för ett hundratjugo rysktalande byggnadsarbetare. Stötta kampen för rättvisa och värdighet. Gå med i SAC. Det är kraft i vårt förbund.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

USA: 13 000 i historisk strejk inom bilindustrin

Strejken har inletts på Fords fabrik i Wayne, Michigan. Utanför grindarna har strejkande arbetare samlats tillsammans med UAW:s fackordförande Shawn Fain. Foto: Paul Sancya/TT

En storstrejk har brutit ut i USA:s bilindustri. 13 000 arbetare vid General Motors, Ford och Stellantis Jeep har lagt ned arbetet. Det är första gången i fackets 88-åriga historia som en strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

Det är fackförbundet United Auto Workers, UAW, som utlyst strejken på de tre fordonsjättarna Ford, General Motors och Stellans fabriker. Detta efter att avtalet vid midnatt till fredagen lokal tid löpte ut mellan facket och arbetsköparna.

I det första steget är det 13 000 personer som går ut i strejk, men totalt är det hela 146 000 medlemmar som berörs av förhandlingarna.

Kräver lönehöjningar på 36 procent och fyradagarsvecka

Bilarbetarna kräver lönehöjningar på minst 36 procent under en fyraårsperiod. Motbudet från arbetsköparna har som högst legat på runt 20 procent.

Facket har också drivit kravet att man ska gå över till 32-timmarsvecka med full lön. Andra viktiga krav handlar om rättvisa pensioner, trygga anställningar och rätten att strejka vid fabriksnedläggningar.

“Det är företagens girighet som är problemet”

Fackets ordförande Shawn Fain har sagt att fler strejker kan komma att planeras om framsteg inte uppnås i förhandlingarna. Han menar att företagen har gjort miljardvinster under det senaste decenniet och att arbetskostnaderna endast utgör 4 till 5 procent av fordonskostnaden.

– De skulle kunna fördubbla våra löner utan att höja bilpriserna och ändå göra miljontals dollar i vinst. Vi är inte problemet. Det är företagens girighet som är problemet, sade Fain, vid en presskonferens i samband med strejken.

Historisk strejk

Arbetsköparsidan uppges ha kommit med ett motbud på torsdagskvällen, som UAW tillbakavisat.

Det är första gången i fackets 88-åriga historia som strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

USA har en stark tradition av fackklubbar inom bilindustrin. Däremot finns en lägre grad fackanslutna anställda på nyare biltillverkare som Tesla och andra utländska bolag.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Fair Taxi: “Första veckan bättre än vi trott”

John van Dinther är vice ordförande för Taxiunionen, föreningen som initierat den förägda appen. Foto: Vendela Engström, kollage: Arbetaren

Förra veckan lanserades förarägda Fair Taxi, som vill utmana gigbolag som Uber och Bolt.
– Vi får in hundratals nya användare varje dag, säger John van Dinther, vice ordförande för Taxiunionen. 

Den 8 september lanserades appen Fair Taxi, som ägs till 75 procent av taxiförarna själva. Appen, som initierades av föreningen Taxiunionen, har inledningsvis endast förare i Stockholmsområdet.

Till skillnad från Bolt och Uber, som tar 25 och 23 procent i serviceavgift för varje taxiresa, tar Fair taxi ut 10 till 12 procent. 10 för de förare som har investerat i appen, 12 för de som inte har det. Samtidigt kommer en taxiresa kosta något mer än vad en resa med de stora gigbolagen gör. 

– Vi räknar med att förare som använder sig av Fair Taxi kommer kunna tjäna 20 procent mer än vad de gör med bolag som Uber och Bolt, sade John van Dinter förra veckan. 

Han är positivt överraskad över de första dagarna med Fair Taxi. 

– Det har gått bättre än vi trott, hundratals nya användare har registrerat sig på appen varje dag sedan lanseringen, säger han. 

Däremot har de inte fått så många körningar de första dagarna, även om det var mer under helgen. 

– Förare som var med i början av Uber säger att det var samma sak då. Men skillnaden nu är ju att förarna är med och bestämmer och att vi får bättre betalt, säger han. 

Han tillägger att han bara fått höra positiv respons från de som valt att använda sig av appen.

– Flera har sagt att de väntat på en sådan här app och att de bara vill åka med oss nu, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Lidköping: Vård­personal slutar i protest

Akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson är en av tre som nu valt att säga upp sig. Foto: Google maps, privat

Regionens dödsstöt mot akutmottagningen i Lidköping väcker starka känslor bland personal och befolkning. Nu har tre anställda på sjukhuset valt att säga upp sig.

Efter sjukhusstyrelsens slutgiltiga besked att lägga ned akutmottagningen i Lidköping har vårdpersonal valt att säga upp sig i protest. Först ut var ST-läkaren Oskar Petersson. 

– Jag kan inte stå och representera en organisation där vår chefsläkare hävdar att vi är svåra att prata med när man inte ens gjort ett försök att diskutera saker med oss. Jag kan inte stå bakom det, säger han till Nya Lidköpings-tidningen, NLT. 

Sjukhusdirektör förnekar munkavle

Stellan Ahlström, Sjukhusdirektör Foto: Skaraborgs sjukhus

Under onsdagen beslutade även akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson att säga upp sig. Anledningen är att hon i onsdags berättade för NLT om att personalen belagts med munkavle av sjukhusdirektören Stellan Ahlström, som hotat med att om de pratar med media under arbetstid, i arbetskläder eller utanför sjukhusbyggnaden riskerar de att få sparken.  

Stellan Ahlström förnekar att det är något han sagt. 

”Nej, det finns ingen sanning i detta. Varje enskild medarbetare vid Skaraborgs Sjukhus har en grundlagsskyddad rätt att uttala sig i media. Sjukhusledningen har inga som helst synpunkter på att medarbetare uttalar sig i media”, svarar han via mejl till Arbetaren. 

Trots det menar Lisa Bertilsson att alla hennes kollegor som arbetade den dagen hörde samma sak. Ord står mot ord och sista droppen för Lisa Bertilson var när hennes chefer dementerade uppgifterna. 

– Det känns som att de kastat mig under bussen för att rädda Stellans ansikte. Jag klarar inte av att vara en del av den här organisationen längre. Det här har fått helt orimliga proportioner, säger hon. 

Grundlagsstadgad meddelarfrihet

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

Meddelarfriheten skyddas av två grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering. 

Däremot, säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog, har arbetsköparen i princip rätt att bestämma vad arbetstiden ska användas till. 

– Men att utanför arbetstid, oavsett var man befinner sig, till exempel utanför sjukhuset, prata med media ingår i meddelarfriheten, skriver han till Arbetaren över mejl. 

Dagen efter uppsägningen har kollegor samlats hemma hos Lisa Bertilsson. Flera har tagit med sig frukost, andra ska komma med lunch. Hon berättar att ytterligare en kollega är på väg till sjukhuset för att lämna in en uppsägning, i protest mot nedläggningen.  

– Jag känner en stor sorg, men jag var tvungen att lämna. Men mina kollegor är ett stort stöd, säger Lisa Bertilsson och tillägger att uppsägningen inte kommer stoppa henne från att fortsätta kämpa för akutmottagningen i Lidköping.  

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Akuten i Lidköping läggs ned: “Människor kommer dö”

I helgen demonstrerade människor på gatorna i Lidköping. Omkring 10 000 personer deltog i protesten och krävde att akutmottagningen skulle få finnas kvar. Foto: Ulf Fabbe Fabianson

I helgen gick 10 000 Lidköpingsbor ut på gatorna mot regionens planer på att lägga ned akutmottagningen. I tisdags fattades det slutgiltiga beslutet – akuten läggs ned trots protester och risken att patientsäkerheten inte kan säkras.

Bakgrunden till sjukhusstyrelsens nedläggningsbeslut är regionens tuffa sparkrav som lagts på Skaraborgs sjukhus, med verksamhet i Skövde, Falköping, Mariestad och Lidköping.

Den 31 augusti beslutade den strategiska hälso- och sjukvårdsnämnden i Västra Götalandsregionen, VGR, att akutmottagningen ska stängas. Bakom beslutet stod alla politiska partier förutom Sverigedemokraterna.

Inga utökade statsbidrag från regeringen

Nämndens ordförande Janette Olsson (S) säger till Dagens Nyheter att regionen aldrig tidigare befunnit sig i en så svår ekonomisk situation, och att regionen kommer spara 70–80 miljoner kronor på att stänga akutmottagningen.

– Plus att vi inte fick några besked från regeringen om statsbidrag, och det har vi inte fått ännu, säger hon till DN. 

Under lördagen samlades drygt 10 000 Lidköpingsbor i en manifestation mot planerna. På plakat i folksamlingen fanns budskap som “Liv före ekonomi”, “Avgå” och “För vår framtid”.

Trots protesterna fattade sjukhusstyrelsen i tisdags det slutgiltiga beslutet att lägga ned akutmottagningen. Nu kommer alla patienter med behov av akutvård istället hänvisas till det nya akutsjukhuset i Skövde – ungefär 45 minuter bort. 

Personal i protest

Lisa Bertilsson, sjuksköterska på akutmottagningen i Lidköping, är besviken på regionens och sjukhusstyrelsens beslut.

Lisa Bertilsson, akutsjuksköterska. Foto: Privat

– Vi blir av med vår arbetsplats, men det här handlar främst om våra patienter. Antalet akutsjuka patienter kommer inte försvinna bara för att akutmottagningen läggs ned. Det här kommer leda till att människor kommer att dö. Dessutom kommer kostnaderna för vårdskador och rehabilitering att skena, vårdköerna öka och personal sluta. Det här är ödesdigert, säger hon.

Hon menar även att det finns flera felaktigheter i underlaget som ligger till grund för styrelsens beslut. Den risk- och konsekvensanalys som gjorts visar även att nedläggningen innebär risker för att patientsäkerheten inte kan säkras.

– Vi har påvisat felaktigheter i siffrorna och påståenden som de lutar sig mot, men de lyssnar inte. Om beslutet hade varit välgrundat och faktiskt skulle leda till att regionen sparar de pengar de vill spara hade det varit en annan sak, säger hon. 

Stellan Ahlström är sjukhusdirektör för Skaraborgs Sjukhus. På frågan hur han ser på nedläggningen svarar han, via mejl, att “den akuta sjukvården finns kvar, men i en annan form.”

Stellan Ahlström, sjukhusdirektör Skaraborgs Sjukhus. Foto: Västra Götalandsregionen

Hur kommer nedläggningen påverka patientsäkerheten? 

– Vi har respekt för oron och engagemanget, men jag vill understryka att patientsäkerheten alltid finns med i vårt arbete och att den kommer att bibehållas även i fortsättningen, säger han via mejl.

Anmälan till IVO

I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skriver fem läkare att stängningen kommer att leda till både ökad risk för vårdskor och till dödsfall. Läkarna vädjar nu om att IVO utreder riskerna och konsekvenserna ur ett patientsäkerhetsperspektiv, rapporterar Nya Lidköpings-Tidningen.

I skrivelsen påpekar läkarna risker med att resvägen blir längre för patienterna och varnar för att sjukhuset i Skövde kommer att bli överbelagt, när fler patienter måste vända sig dit. 

Planen är att personalen på akutsjukhuset i Lidköping ska börja arbeta på den nya akuten i Skövde. Lisa Bertilsson berättar att ingen av de tillfrågade sjuksköterskorna tackat ja till erbjudandet. 

– Vi har stridit så för vår akutmottagning och den nya mottagningen i Skövde står för allt vi kämpat emot. Det finns så mycket principer i det här att jag inte vill vara på den akuten. Dessutom kommer det leda till 40 timmars pendling i månaden, något varken jag eller mina kollegor vill lägga vår tid på, säger hon. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

Iran: Gravar skändas och sörjande grips inför ettårsdagen

Inför ettårsdagen för Masha Jina Aminis död fruktar den iranska regimen nya protester och läget har därför förvärrats ytterligare i den redan stenhårda diktaturen. Bland annat har gravar till offren för polisens våld skändats för att skrämma folk från att protestera. Foto: Peter Dejong/AP/TT och Amnesty International

Gravskändningar, utomrättsliga avrättningar och en “tsunami av tortyr”. Iranska myndigheter gör nu allt för att kväva de befarade protesterna på ettårsdagen av Masha Jina Aminis död nu på lördag. Bland annat har hennes farbror gripits av regimen och landets universitet tillfälligt stängts ned.

Den iranska regimen fortsätter att tysta all form av motstånd. På lördag har ett år gått sedan 22-årige Masha Jina Amini misshandlades till döds av den så fruktade moralpolisen på gatan i huvudstaden Teheran sedan hon inte burit sin slöja på rätt sätt.

Mordet blev startskottet på proteströrelsen, även kallad ”Kvinna, Liv, Frihet”-upproret, som skakat de strikt religiösa ledarna i det allt mer slutna landet. Men fortfarande har ingen förändring skett. Snarare tvärt om.

“En tsunami av tortyr”

– Situationen för flickor och kvinnor som med obeskrivligt mod fortsätter att protestera för frihet och jämlikhet är fruktansvärd. Det senaste året har vi sett en lång rad allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna med hundratals människor, inklusive barn, som dödats och tiotusentals som gripits och utsatts för en tsunami av tortyr, säger Anna Johansson som är generalsekreterare för Amnesty International Sverige till Arbetaren.

Amnesty släppte i dagarna en omfattande rapport om situationen i landet i samband med den kommande årsdagen som visar på regimens allt mer omfattande övergrepp. Samtidigt har ingen ställts till svars för morden, tortyren och våldtäkterna. Straffriheten är utbredd och även offrens familjer har trakasserats, gripits och misshandlats när de sörjt sina anhöriga vid gravar. 

Systematiska angrepp på sörjande

Gravar som även vandaliserats av myndigheterna som ett sätt att skrämma befolkningen till tystnad. Gravar tillhörande fler än 20 unga människor från 17 olika städer, som dödats under protesterna, har skändats av regimen.

– Det som händer är naturligtvis fruktansvärt. Anhöriga som förlorat sina barn eller andra släktingar har filmats och misshandlats när de samlats för att sörja och det här sker systematiskt, säger Anna Johansson.

En av många gravar för de som dödats under protesterna som skändats av regimen. Foto: Amnesty International

Inför årsdagen av Masha Jina Aminis död nu på lördag den 16 september har den iranska säkerhetsapparaten trappat upp sitt arbete då regimen fruktar en ny protestvåg.

Massgripanden har skett runt om i hela landet. Bland annat Masha Jina Aminis farbror arresterats. Samtidigt kommer universitet och skolor att hållas stängda. Allt i ett försök att kväva uppror.

Kräver att omvärlden agerar

Trots omvärldens starka fördömanden av det som skett i landet under det senaste året har inget hänt. Nu kräver Amnesty och flera andra människorättsorganisationer att tonläget höjs.

– Det räcker inte längre med fördömanden. Vi måste börja utkräva ansvar. När så allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker så är det faktiskt möjligt för andra länder, exempelvis Sverige, att utreda brotten härifrån och åtala de skyldiga. Det gick efter den blodiga fängelsemassakern i Iran 1988 så det går även nu. Jämför med hur snabbt det internationella brottsmålsdomstolen, ICC, utfärdade en arresteringsorder av Putin efter anfallskriget mot Ukraina, vilket givetvis var helt rätt, så borde det gå att göra samma sak med ledarna i Iran, säger Anna Johansson.

Anna Johansson är orolig över utvecklingen i Iran och har svårt att se att något kommer att förändras trots de omfattande protesterna. Foto: Malin Sundelin

Amnesty uppmanar nu alla stater att överväga att utöva universell och annan extraterritoriell jurisdiktion i förhållande till brott mot internationell lag och andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter begångna av iranska myndigheter. 

“Få ljuspunkter”

Det är något som kan göras oavsett om de misstänkta finns i landet eller inte. Människorättsorganisationen uppmanar även stater att utfärda internationella arresteringsorder vid tillräcklig bevisning.

Men trots det ser Anna Johansson få ljuspunkter i Iran framöver men framhäver hela tiden modet hos de som fortsätter att trotsa regimen genom att ta sig ut på gatorna för att protestera.

– Det är visserligen med ett enormt mod och med en stor kraft som människor fortfarande så tydligt visar att viljan till förändring finns kvar, ändå vågar jag påstå att det inte känns så hoppfullt inför den närmaste framtiden.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

😣 Här är Tidögängets svåraste huvudvärk

“Förslaget kastar in Sverige i ett DDR-samhälle”