Sommarföljetongen: Högspänning – del 12

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är tolfte delen.

2.5.1

I början av mars kom Kerstin på besök. Jag hade lyckats förtränga att hon redan hösten innan hört sig för om hon kunde bo hos mig i en vecka då det var en stor samnordisk språk- och litteraturkonferens i stan. När hon ringde för att bekräfta fick jag panikimprovisera fram någon lögn om influensa, men Kerstin berättade att hon nyligen vaccinerat sig och dessutom fått ett urstarkt immunförsvar sedan hon gått med i Oslos rullskideklubb, så den gubben gick inte. Hon har alltid besatt en smått otrolig övertalningsförmåga, till exempel lyckades hon få det till att det var mitt ansvar att städa ur vår gemensamma studentlya när vi lämnade den eftersom det var jag som »skitat ned mest«, medan hon sträckte sig till att betala för de rengöringsprodukter jag sedan gnodde väggar och golv med.

Så dök hon upp, med sin käcka rutiga rullväska till bredden full med svåra böcker och stärkta blusar. Nej, Kerstin gillade inte oordning och stök, och vår ungdoms krasch mellan det bohemiska kaos som jag ärvt från mamma och hennes strikta borgerlighet var tidvis en svår nöt att knäcka för två tjugotreåringar som skulle samsas under samma tak. Därför var det inte så konstigt att det kändes som om jag sett Kerstins min förr när hon ställde ifrån sig väskan och gick in i vardagsrummet med neddragna mungipor och försiktiga rörelser. Händerna höll hon tätt intill kroppen, som om hon var rädd att nudda något. Att hon såg chockad ut är ingen överdrift. Och för en stund var det som om jag också såg allt utifrån: smutsen [86],  torftigheten [87], nödlösningarna [88]. Att här bodde en människa som inte mådde särskilt bra var väl uppenbart, och ändå kom Kerstins instövlande som något av ett uppvaknande, en insikt om hur långt det gått, hur begränsad jag blivit i mitt liv. Samtidigt kändes det skönt att hon inte försökte argumentera emot, försökte inte resonera eller övertala mig om att jag hade fel, gjorde orätt, något jag befarat från en så vetenskapligt präglad person som hon. I stället gick hon runt och hummade för sig själv, noterade lufttelefonen och kikade närmast imponerat in i min Faradaybur.

När den första förvåningen lagt sig och Kerstin fått av sig ytterkläderna kokade jag lite makaroner med ketchup åt oss och vi skojade om att det var precis vad vi åt vareviga dag på Gibraltargatan. Sedan blev det lite tryckt stämning när Kerstin förstod att det var ungefär vad jag hade råd med numera. [89] Men så började jag prata fritt och ostört, förklarade varför vi satt i skenet av en fotogenlykta och varför våra axlar täcktes av filtar för att centralvärmen var avstängd. Kerstin nickade bekräftande, bad mig utveckla medan hon plockade fram papper och penna. Då kändes det bra, som att hon tog mig på allvar. Då visste jag inte vad hon skulle ha sina anteckningar till, visste inte vad hon senare på kvällen smög runt och gjorde, allt det där kom ju fram först senare.

Under resten av veckan såg vi knappt till varandra. När jag väl kom upp ur sängen om morgnarna var Kerstin på Humanisten för länge sen, och hennes kvällar var späckade med samkväm och sammanträden. Först på fredagen var hon fri, och lyckades på något sätt övertyga mig om det riktiga i att jag skulle ta mig in till stan så vi kunde ses på ett av våra gamla stamlokus, Vino Pasta Due vid Södra vägen, »Det förtjänar du, Lotta«. Någonstans höll jag med, någonstans ville jag så klart klara av en så enkel sak som att träffa en väninna över ett glas vin, precis som förr i tiden.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter.

Så i en naiv övertro på att kunna vrida klockan tillbaka sminkade jag mig på vad som kändes som första gången på evigheter, det var nästan så att jag glömt i vilken ordning foundationen, concealern och pudret skulle appliceras. Som pricken över i lite av det där läppstiftet som Åskar gillat. Eller ja, som han gav mig en komplimang för. Det högg till i magen, jag bytte snabbt tankeämne.

Ett hårt regn föll över stan när jag cyklade förbi Svingeln, bort mot Ullevi. Sminket rann ned över den dyblöta jackan och jag förbannade mig själv, vilken normal människa som helst hade tagit en taxi i det här vädret. Men just det, jag var inte normal. Jag och många andra med mig kunde få andnöd av en taxameter, till och med den lysande lilla taxiskylten uppe på taket hade fått det att kännas som om skallen skulle smälla.

Jag hade ändå tur i oturen. När jag blöt och andfådd kom fram till restaurangen var Kerstin inte där, så jag hann rusa in på toaletten för att torka mig med en massa pappershanddukar och sedan lägga på lite nytt puder. När jag var klar stod en kypare precis utanför dörren, som om han väntat på mig. Han såg närmast besviken ut när jag kunde hänvisa till Kerstins bokning och inte var någon konstig kuf som han vänligt men bestämt kunde avvisa. I stället fick han ta mig till ett bord och hämta en karaff husets röda åt mig och min dittills osynliga vän som tvingades dra över tiden på ett seminarium om Jon Fosses mystiska exegetik, något hon tyvärr inte kunde meddela mig på min icke-existerande mobil.

Jag läppjade på vinet. Det var rumsvarmt och kvalmigt men ändå välgörande gott. Jag hade inte druckit sedan jul. Efter bara två, tre klunkar kände jag mig redan lite snurrig, och då hade jag ändå halverat dagsdosen av Lyrican. Då och då passerade kyparen mitt bord och höll mig sneglande under uppsikt, mer och mer säker på att jag aldrig skulle beställa någon mat, än mindre få sällskap. Han såg ut som en äldre, lite fulare Antonio Banderas. Hans närvaro besvärade mig på det sätt som vissa latent aggressiva män alltid gjort, deras avvisande överlägsenhet pendlar mellan totalt ignorerande (man är luft), öppet hån (man är en kossa) och rovdjurslik ilska (man är ett offer). När det växlar, när det smäller till har man inte en aning om och det är väl det som är så skrämmande.

Jag tog en stor klunk vin i hopp om att den skulle lugna mina vid det laget vilt spelande nerver, men den gjorde mig i stället våldsamt illamående. Desperat sökte mina ögon efter det vatten som kyparen naturligtvis underlåtit sig att servera, samtidigt som jag kände mig som varm gas, som om jag skulle lyfta från stolen och segla i väg. Jag försökte fokusera med blicken men perspektivet dallrade, vidgades. Försökte förgäves tänka på något annat, något trevligare medan jag svalde mer och mer saliv.

Precis när Kerstin, rosig och lite blöt i håret, kommit in genom den plingande dörren kräktes jag över min gråa stickade jumper. Inte mycket, inte mer än en munfull, men det räckte, det räckte gott och väl.

Allt blev så konstigt. Kerstin, som leende stegat fram till mig i det att hon högljutt ursäktat sig för att hon var sen gjorde halvvägs halt, frös till medan jag slet åt mig några servetter och torkade rent haka, hals och tröja.

Åh gud vad jag skämdes. Jag ville bara därifrån fortast möjligt, göra som i science fiction-filmerna när de trycker på en knapp och skickas i väg långt, långt bort. Sällskapen intill hade sett, och de som missat blev nu upplysta genom viskningar och utpekanden.

Kerstin satte sig tätt intill mig, för att trösta eller skyla eller både och, och undrade med varsam röst som gjorde mig rörd och gråtfärdig hur det var fatt, om vi skulle gå. Men jag befann mig i chocktillstånd, bara skakade på huvudet och var överdrivet överslätande, »nej då, det är ingen fara, det här är väl inget, klart vi ska vara kvar!«. Vad tusan, tänkte jag, du ville ju prompt släpa med mig hit för att dricka vin, då ska vi väl banne mig dricka vin.

Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet«.

Så ett tag satt vi kvar, jag med min fläckiga tröja och Kerstin med ett glas kallt vitt vin som hon fått in av den nollställde kyparen som jag nu ännu mindre vågade be om vatten. Kerstin pladdrade på om hur »kulten kring Fosse varit i det närmaste allenarådande över hela fältet« men att den på senare år hade »luckrats upp i viss skepsis och mättnad«. Jag nickade, la in ett »jaså« här och ett »jaha« där. När Fosse var uttömd uppstod ett tyst tomrum och min blick mötte en kvinnas vid bordet intill och jag insåg att hon måste ha stirrat på mig ända sedan jag kom och satte mig.

Plötsligt kände jag att jag inte orkade mer. Jag tog en klunk vin till, bara en liten men det räckte. Genast var den där igen, tyngdlösheten, det samtidiga fallandet och stigandet. Jag satte handflatan för munnen och rusade i väg. Hann precis ut genom dörren innan jag kastade upp på trottoaren. Mycket mer den här gången, det kändes som en hel liter.

Människorna vid fönsterborden satt som klistrade vid rutan, som om de såg på ett tv-program, sådan där brittisk socialporr där man gottar sig åt de som kravlar på botten. Vissa tittade bort, mäktade inte med, men så här ser det ut, lidandet. Halv sex en fredagskväll står en kvinna och spyr ned sina egna skor framför en barnfamilj som kommer lunkande från Liseberg med kaninballonger och kexchoklad. Hon gräver i fickan efter en servett eller vad som helst att torka munnen med men det finns inget där, hon får smeta ut det med handryggen och familjen sneddar över gatan, bort därifrån, på väg mot något mer anständigt.

Jag vet inte om jag klarat mig hem den kvällen om det inte varit för Kerstins kollega, jag var inte direkt i stånd att cykla. På något sätt hade hon lagt på minnet det jag nämnt om att äldre dieselbilar med endast minimala mängder elektronik i nödfall kunde funka som transportmedel för elsjuka, och nu slumpade det sig så att hennes norska kollega Dag-Finn kört ned från Trondheim i en gammal Fiat och efter lite om och men hämtade han upp oss från den parkbänk på Engelbrektsgatan där jag fått sjunka ned i Kerstins famn. Det var fint, det var ömt, det gick, och väl hemma drack vi te och jag mådde mycket bättre.

Det var som om närheten till smärtan fört oss närmare varandra den kvällen. Över teet pratade vi som så ofta om förr i tiden, om de där första formande studentåren, men på ett annat sätt, i ett ärligare och renare ljus. Kerstin erkände hur svårt hon haft för Klas ända sedan jag nykär och glädjestrålande förde samman dem över en fika på Junggrens café och det skar sig direkt när Klas deklarerade att hans favoritförfattare var Frederick Forsyth, men hon hade aldrig sagt något till mig, aldrig uttalat ett ont eller ens tvekande ord utan bara långsamt släppt taget och glidit i väg. Inte ens när hon fick höra talas om det där mentorskapet och all övertid och långt före mig förstod hur det låg till med Jenni. Och jag tror att jag för första gången lyckades förklara för Kerstin hur hon har en utsökt förmåga att få mig att känna mig så urbota korkad, hur hon kanske alldeles omedvetet trampar på mig i sin iver att veta mest och bäst precis hela tiden. Jag vet inte om det var min närmast övertydliga svaghet som fick henne att rucka på sig, men plötsligt kom det ord över hennes läppar som fattats dem i så många år: »Förlåt.«

Lätta till sinnes la vi oss den natten och lång var vår kram nästa dag när hon skulle resa hem till Oslo. Jag stod kvar och såg henne försvinna bort längs med den morgontomma villagatan och halvvägs bort vände hon sig om och vinkade. Aldrig att jag kunde ana vad som var att vänta, vi som varit så ärliga och öppna för varandra. Men å andra sidan blir kanske sveket större ju vidare famnen är öppen.

 

2.5.2

Den första april det året börjades resningen av en ny telemast i närheten av mitt hem, på höjderna bortom Björndammen. Ett hundratjugofem meter högt åbäke som skulle ersätta den gamla radiomasten från sextiotalet som med alla sina tilläggsmaster kommit att se ut som en julgran och nu var alldeles föråldrad. Första april, den stora skämtdagen [90], men för mig var det inget skämt, det var på blodigt allvar. Brunt och trögflytande flöt blodet ut mellan benen på mig trots att jag haft mens bara två veckor tidigare. Jag stirrade på mitt finger. Drog prövande med fingertoppen över mina kinder framför spegeln. Två röda linjer, som en indian. En krigsmålning mot deras krigsförklaring.

Mellanblödningen var blott en föraning om vad som komma skulle, när masten väl var i gång fungerade den som ett slags katalysator som förstärkte alla omgivningens signaler som en ekokammare Det som varit överkomligt innan blev närmast omöjligt nu, särskilt om kvällarna när Utby, eller ja hela östra Göteborg, kopplade upp sig mot omvärlden för att tanka, surfa, strömma eller någon annan neologism, jag har tappat räkningen på alla dumheter de hittar på. Då kunde jag knappt röra mig utanför min Faradaybur ens för att gå på toa utan fick ha en spann stående bredvid sängen. Som ett fångat djur i en bur på zoo var jag. Som en enkel primat satt jag på huk och lät kisset strila ned i plastbyttan.

Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot.

En kväll tog jag mod till mig och ringde på hos mina närmaste grannar och vädjade till dem att dra ned på sin elförbrukning eller helst avstå helt från åtminstone högstrålande produkter, men möttes bara av oförstående miner och besvärade ursäkter om barn som skulle nattas och disk som skulle torkas så tyvärr hade man inte tid att prata tack och hej. Ärligt talat så framstod jag kanske inte som helt representativ, illa klädd och ännu sämre tvagad och den pedagogiska stringensen kunde man också ha invändningar mot. Jag gav för lite kontext, utgick inte från mottagarperspektivet och lämnade få eller inga möjligheter till interaktion. Stängda dörrar som hastigt låstes var min lön för mödan.

Samtidigt kan man fråga sig om det spelat någon roll. Om samhället i stort slutat lyssna på oss elsjuka, varför skulle då mina grannar ta någon hänsyn? Ibland undrar jag om inte hela mänskligheten blivit duperad. Vi rusar mot stupet i så hög hastighet att ingen enskild förmår att bromsa farten eller ens se avgrunden närma sig i allt kaos. Depressioner och psykisk ohälsa växer epidemiartat tillsammans med diverse diagnoser. På bara de år jag var verksam som lärare kunde jag se hur vissa elever mådde allt sämre och hur denna grupp bara växte för varje år. För fem år sedan hade vi en kille som hängde sig på en av toaletterna, men det tystades ned på föräldrarnas begäran och sipprade aldrig ut som mer än viskande rykten, och en flicka jag hade i en retorikklass var nära att svälta sig själv till döds innan hon försvann bort till en klinik nånstans. Hon var duktig, jag minns ett tal hon skrev som var en pendang till Hillary Clintons installationstal som utrikesminister under Obama.

Och så allt våldet, alla skjutningarna runt om i stan. Uppgörelserna, hedern, gängen. Skott som ekar i natten, helikoptrar som spanar efter okända gärningsmän. Ibland undrar jag om det inte hänger ihop alltsammans. Vi mår sämre och sämre, vissa vänder våldet inåt, andra utåt. Vad är anledningen, vad ligger bakom allt, djupt där nere? Tänk om det verkligen är så att strålningen har åtminstone en liten del i detta. Jag tror faktiskt det, är nästan säker på att det är så.

Efter att de fick upp den där förbannade masten sov jag inte en blund. Natt blev dag och tvärtom, vad spelade det för roll. Vaken eller drömmande, det var bara tankar och idéer som for genom mitt huvud. Fantasier som var så verkliga för att jag var med om dem, alldeles klar och fullständigt slut. Minnen som jag var säker på hade ägt rum blandades med önskningar och skräckscenarier.

Jag träffade pappa. Eller jag såg honom, kom honom nära. Jag var på teatern och såg honom dö under ljusriggen utan att kunna rädda honom.

Jag såg den falla från taket utan att han märkte något och jag skrek för att varna honom men han hörde inte. I ett öronbedövande dån försvann han under sladdar och metall. Det var fruktansvärt.

Jag kröp fram till hans sargade kropp, lyckades dra ut den under allt det trasiga och kysste honom för att väcka honom till liv. Hans tunga var kall, hans mun smakade som en rå fläskkotlett man glömt längst inne i kylen.

Jag hörde någon skrika, det var min egen röst. Och så såg jag upp. En ljusrigg föll mot mig, högt, högt, långsamt, långsamt.

Mitt i all denna vakensovande uppochnedvända värld fyllde jag år. En dag som förmodligen passerat som vilken som helst, jag hade varken lust eller ork att fira. Egentligen var det inget särskilt med datumet förutom att det var den första riktiga vårdagen. Stickande ljus letade sig in genom mörkläggningsgardinerna, kallade på mig, lockade och pockade.

Jag svepte in mig i morgonrocken och gick ut på altanen med ett glas saft. Slog mig ned i ett skuggigt hörn där jag drog in djupa andetag av jord och liv som strömmade upp från trädgårdens växter som vaknat ur sin träda medan Willy låg och solade sig på trädäcket. Jodå, vi hade sådana stunder också. Allt var inte bara pina, långt ifrån. Det fanns glimtar av lycka, ögonblick av välbefinnande, det ska jag inte förneka. Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Och ändå var det som om universums alla plågor ständigt graviterade mot just mig, som om jag var en magnet för allt som var dåligt, fel och hemskt.

Plötsligt ringde det på dörren. Jag satt kvar på altanen och drack min saft och brydde mig inte. Det ringde igen. Muttrande gick jag in för att öppna. Funderade på om det kunde vara ett blombud eller liknande, vem som nu skulle bry sig om stackars mig, men hann inte ens fram till dörren innan det rasslade till i låset och mamma klev in följd av en hel drös som jag först knappt såg, bländad som jag var av det skarpa skenet på framsidan. Över huvud taget hade jag svårt att få ihop bitarna till en helhet. Jag gnuggade mig i ögonen. Där var mamma och Kerstin, där var Simon men också Klas och Jenni (herregud, Jenni, hur vågade hon? Hur vågade de?!), där var Ylva och Tanja från skolan och så Carin och Annika från bokcirkeln.

Min första reaktion var att undra om det var någon slags överraskningsfest, om än med dålig tajmning och ännu sämre personsammansättning, och jag måste mumlat något i stil med tack men nej tack, jag behöver inte bli firad, innan mamma och Kerstin fattade mig i var sin hand och ledde ut mig till vardagsrummet där de närmast tryckte ned mig i en fåtölj. När jag protesterade la Kerstin armarna i kors och sa med sin allra kallaste, professorslika stämma: »Sitt kvar, Lotta. Det här är den bästa present du kan få.«

Sedan satte de sig allesammans i en halvcirkel runt mig, på stolar, golv och bord. Simon stod i bakgrunden, lutad mot dörrposten, nervöst pillande på sin nya läppiercing. Han såg mest ut som om han ville smita i väg och gömma sig på sitt gamla rum, men det var ju till bredden fyllt med isoleringsmaterial och annat skräp från när Allan och killarna var förbi senast.

Kerstin fortsatte prata, fortsatte leda den här lilla sammankomsten som om den var en disputation och jag var en sällsamt slarvig doktorand som skulle grillas. Hon förklarade att jag inte behövde vara orolig, de hade alla lämnat sina mobiler ute i bilarna. Sedan nämnde hon fotona, och det gick ett instämmande mummel genom rummet. Vilka foton, undrade jag men sa inget. Snart förstod jag dock hur det låg till. Hur Kerstin smygdokumenterat under sitt besök för att ha något att visa upp och sprida så att hon kunde locka mina närmaste till denna domens dag.

Den som skulle dömas var jag, och precis som i forna tiders häxprocesser fick ordet gå runt, alla fick i tur och ordning uttala sig om hur de tänkte och kände, hur de ville »hjälpa mig« på de mest häpnadsväckande vis. Det var behandlingshem hit och terapimottagningar dit, jag vet inte vad. Jag lyssnade inledningsvis med halva örat, sedan inte alls.

Stirrade i stället på Jenni som dagen till ära var klädd i ett glansigt fodral, som om detta var en fest hon var bjuden till. Vilket det i hennes ögon kanske också var. Ett firande av den slutgiltiga segern över sin makes före detta. Den man hon (misstänker jag utan att ha konkreta bevis) hade legat med just i detta hus bland annat när jag var bortrest på kompetensutveckling. Så vidrigt att se hennes medlidsamma min, hennes uppmuntrande nickande när Simon stammade fram några inövade fraser om mig och mitt beteende som var så fulla av egoism som bara en ensamuppvuxen pojke kan uppbringa. Såg vidare på Tanja som storögt registrerade varenda detalj i rummet (staplarna med konservburkar, högarna med myndighetskorrespondens, min experimentverkstad för skyddsutrustning) för vidare förmedling till de av mina före detta kollegor som skulle vilja höra, och de var nog inte så få.

Att Kerstin (som var den som låg bakom allt detta, med moraliskt understöd av min mor) haft den oerhört dåliga smaken att plocka med dessa betydelselösa människor (Klas ville jag inte ens se åt, det gjorde för ont) när jag var som allra svagast, det var så sanslöst förnedrande att jag saknar bättre ord för att beskriva det än just socialporr. Det var de friskas lilla fjuttiga skådespel som fick dem att känna sig bättre, större, mer godhjärtade. Då spelade det ingen roll hur vackra Kerstins bevekelsegrunder än var, hur passionerat hon faktiskt talade på slutet när de blev desperata och märkte att varken argument eller hot hade effekt. Hur hennes röst sprack och hon vädjade till det som en gång var vi, hur tårarna kom när jag bad henne gå, bad dem allihop försvinna och det på momangen. Hon grät, jag grät, många grät. Jag slog igen dörren och så var det med den födelsedagen.

 

FOTNOTER:

86) Det är faktiskt inte helt lätt att hålla rent utan en dammsugare. Damm och grus och katthår samlas snabbt i drivor eller sprids ut överallt. Hur gjorde folk förr i tiden? Å andra sidan påstås det ju vara vår tids renlighetsmani som gjort att både astma och allergi ökar alarmerande bland västerländska barn.

87) Sedan min aktivitetsersättning dragits in hade jag på nytt fått ansöka om pengar från Försäkringskassan, denna gång gällde det sjukersättning för personer med långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Men svaret dröjde och Nicklas hörde inte av sig. Jag hade fortfarande kvar lite av avgångsvederlaget som jag sparat, sedan var det fritt fall. Eller, försörjningsstöd från socialen fanns ju som sista utväg, men då skulle jag nog tvingas sälja huset först.

88) Att tvätta utan tvättmaskin eller varmvatten blev en utmaning. Min lösning var att förvandla köket till tvättstuga, där jag kokade upp ett kärl vatten på Trangiaköket och handtvättade mina paltor, som sedan fick hänga på tork på linor som var spända mellan överskåpen och den för evigt tysta köksfläkten.

89) När Kerstin var på besök några år tidigare hade jag lagat min paradrätt, spenat- och ricottafylld canneloni som vi sköljt ned med en flaska Primitivo, sedan hade vi mumsat på tryfflar från Kanolds. Då befann jag mig ännu i nolläget.

90) Forskarna har spårat aprilskämten ända tillbaka till 1600-talet, då man i Sverige lurade folk att gå dumma ärenden och lämna meningslösa brev, så kallade aprilsedlar. I Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida påhittade nyheter denna dag. Några berömda mediala aprilskämt är Göteborgs-PosI Sverige lever traditionen vidare mycket tack vare massmediernas vana att sprida tens artikel från 1950 om att Öland lossnat från havsbottnen och drivit in mot land och programledaren Kjell Stensson som 1962 lurade svenska folket att trä en nylonstrumpa över sina tv-apparater för att få färgbild.

Publicerad
8 timmar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
19 timmar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
5 dagar sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad