Sommarföljetongen: Högspänning – del 11

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är elfte delen.

2.4.1

Den tunna tråd som jag hängde upp mitt liv i vid den här tiden var vår bokcirkel Torgnys tjejer. Även om jag vissa gånger kände mig mer död än levande när det var dags för ett nytt bokprat tvingade jag mig själv att delta, för det var verkligen värt ansträngningen, efteråt kände jag mig full av kraft. Inte så mycket för de litterära samtalen i sig, som sällan rörde sig bortanför de ytligt psykologiserande läsningarna där huvudpersonens agerande dömdes enligt någon slags diffus moralisk kodex kring rätt och fel [77], utan för de sociala mötena, de mellanmänskliga relationerna. Småpratet över fikat som jag tidigare sett som nödvändigt ont, marginellt mer intressant än kallpratet i personalrummet på Hvitfeldtska, var nu det enda prat jag hade och som sådant oändligt värdefullt.

Sedan många år hade cirkeln ett väl beprövat system där vi växlade plats för varje samtal, så att vi var hos en ny medlem varje gång. Då jag inte klarade att åka kollektivt längre blev det tyvärr svårare och svårare för mig att ta mig runt, särskilt till de som bodde mer avlägset i Billdal eller på Hisingen. Ett tag försökte Monika som bodde i Gråbo att plocka upp mig på vägen, men hennes splitternya leasingbil var så full med elektroniskt krimskrams att jag satt och skakade under hela träffen och knappt fick ur mig ett vettigt ord. Till slut kom vi fram till att växelsystemet tillfälligt fick läggas åt sidan, tills jag mådde bättre, för det hoppades ju alla att jag skulle. Så från och med att vi började läsa Spådomen av Agneta Pleijel sågs vi hemma hos mig varannan torsdag.

Tyvärr blev det inte särskilt långvarigt. Även om det stora flertalet visade en rörande förståelse och pliktskyldigt lämnade sina mobiler hemma ska det alltid finnas en rebell, någon som tvunget ska utmana och testa, som vill genomföra sin alldeles egna lilla provokationsstudie. Varför det är så vet jag inte, kanske är det ett nedärvt beteende från den tid då människan var en flockvarelse och minsta antydan till annorlundahet var ett potentiellt hot mot sammanhållningen och överlevnaden.

I det här fallet var rebellens namn Anjelica Persson och vi hade minsann haft våra duster. Anjelica var utan konkurrens den dummaste men också lataste medlemmen av bokcirkeln. Alltför ofta hade hon inte läst de avtalade sidorna, men babblade ändå på med en blandning av snömos och rena gissningar, vilket var lätt att genomskåda för en gammal lärare som mig, som utvecklat ett sjätte sinne för att avslöja fuskande elever. Oftast lät jag henne hållas, men ibland kunde jag inte låta bli att klämma åt henne, till exempel häromåret när Patrick Modiano fått Nobelpriset.

Anjelica var nämligen en sådan där som klippte ut och sparade morgontidningens tips på »fem smarta saker att säga om litteraturpristagaren på nästa fest«. På vår cirkelträff visste hon minsann inte bara att berätta vilken »underbar« författare Modiano var, utan även att hans författarskap ofta kretsar kring hans far, samt att fadern hatade Modianos debutroman Place de l’Étoile så mycket att han försökte köpa upp hela upplagan.

Anjelica tog nöjt en tugga scones med lemon curd efter sin utläggning och Carin och Monika nickade imponerat. Men jag undrade om hon verkligen läst något av Modiano, kanske just debutromanen, vilket fick Anjelica att ge ett svävande svar, att nja, just den hade hon kanske inte läst, den fanns ju förresten inte i svensk översättning, titeln var ju på franska. Varpå jag tryckte till med att den kom ut på svenska redan 1970 med samma titel som det franska originalet, syftande på den plats där Triumfbågen står, att jag däremot läst den redan på nittiotalet då den ingick i kurslitteraturen på litteraturvetenskapen och att jag funnit den intressant men aningen tråkig, vilket helt fick tyst på henne. [78] Sedan sa hon inte mycket mer den kvällen, och höll över huvud taget en låg profil kommande cirklar, tills det var dags att vara hemma hos henne och hon, stärkt av delikata snittar och mousserande vin och vår beundran av våningen med utsikt över hamninloppet, blev sitt vanliga snacksaliga jag.

Förmodligen hade Anjelica ruvat på sin hämnd ända sedan jag klämde åt henne om Modiano, och nu såg hon sin chans.

Förmodligen hade Anjelica ruvat på sin hämnd ända sedan jag klämde åt henne om Modiano, och nu såg hon sin chans. Det var ju så lätt, jag var tillbakapressad och sårbar. Kanske var det för att vi hade haft ett sällsamt intressant samtal om Spådomen den kvällen som jag inget märkte, kanske var det diskussionerna om bokens sexskildringar som fick kropp och själ att distraheras och inte ta in, inte varna. För helt ärligt så kände jag inget, inte då. Sedan, när jag dukat fram te och vallmokaka [79] kom avslöjandet. Den storartade stund då amatörforskaren Anjelica ställde sig mitt i rummet och dramatiskt plockade fram sin mobiltelefon och som för att visa att den var påslagen startade någon idiotisk musikvideo på Youtube [80] som hon diggade segervisst till. »Ser ni?«, sa hon och nickade mot mig. »Ser ni? Hon märkte inget! Hon märkte inget!«

Jag satt orörlig i en fåtölj, kramade hårdare och hårdare om armstöden, grävde ned mina nariga, nedbitna naglar i stoppningen. De andra cirkelmedlemmarnas reaktioner kan delas in i två kategorier. Dels de som tyckte att det var onödigt gjort (»Hon har ju det svårt som det är, stackarn«), dels de som började tvivla (»Men du känner alltså inget nu, Lotta?«). Jag var tyst, lika tyst som Anjelica varit över Modiano. Väl spelat, hade jag kanske tänkt om jag ens klarat att tänka, nu var det som om själva tankeförmågan låst sig i ett fruset ögonblick, det då jag fick syn på den påslagna mobilen.

På något sätt fick jag ut dem ur huset, lyckades till och med plocka undan och diska (eller så var det kanske någon annan som gjorde det, jag vet inte så noga), mitt nästa minne är att jag ligger halvvägs ute i hallen, halvvägs inne i min Faradaybur och att hela min kropp genomfars av de mest fruktansvärda kramper jag varit med om. Det var som varenda muskel i kroppen krympte till halva storleken, sögs samman i ett par oerhörda sekunder då jag inte kunde andas, sedan släppte de och växte i en svindlande skönhet för att sedan dra sig samman igen. Det gjorde mer ont än något jag upplevt. Att föda Simon var smärtsamt men ändå ingenting mot detta. Jag trodde jag skulle dö. Det kändes verkligen så. Och tänk om jag dött, hur hade det känts för Anjelica? Hur hade hon mått då? Var Modiano verkligen värd det?

Sakta kom jag till sans igen, långsamt ålade/kröp/klättrade jag upp i sängen där jag svalde en karta av något som råkade ligga på nattduksbordet innan jag somnade. Det var min sista bokcirkelträff.

 

2.5

Mina sömnproblem fortsatte fastän jag medicinerade. Somnade gjorde jag, men någon gång i gryningen var jag klarvaken och ändå alldeles slut efter alltför få timmars avstängdhet. Jag släpade mig ändå upp ur sängen, lagom till Ring P1. Det var min morgonrutin. Frukost och Ring P1, det var vad som fick mig att inte hemfalla åt uppgivenhet och totalt sönderfall.

Att lyssna på Ring P1 var en berg- och dalbana av upprördhet och upprymdhet. Det sorgesamma faktum att allt fler rasister och fascister kröp fram från de stenar varunder de legat och multnat bekymrade mig så klart, och där tog framför allt Täppas Fogelberg en viktig strid för demokratins och anständighetens skull i det att han vågade ge svar på tal, helt orädd oavsett vilka okvädningsord de så kallade Sverigevännerna öste över honom. Jag gillade Täppas, det gjorde jag verkligen, vilket gjorde det så mycket sorgligare att höra med vilket elakt förakt han bemötte oss elöverkänsliga.

Det var en helt vanlig tisdag i februari då en kvinna ringde från en telefonkiosk någonstans i Mellansverige för att berätta för omvärlden hur dåligt hon mådde av strålningen och hur lite hjälp hon fick. Då började Täppas göra narr av henne, över det faktum att hon klarade att ringa in till programmet, att det talade för att hon inbillade sig [81] och innan kvinnan ens fått chans att bemöta detta vettlösa påstående for Täppas ut i en tirad om att elöverkänsliga är humorlösa personer som tycker att lidande är en form av njutning. Ja, han menade rent av att elöverkänslighet inte är ett »äkta handikapp« och att det provocerar honom som synskadad. Till slut sa det bara klick, kvinnan hade lagt på, förbannad över den direktsända överhalningen, och det gjorde hon banne mig rätt i.

Jag vet inte vad det är som skapar detta besinningslösa hat, detta hån?

Jag vet inte vad det är som skapar detta besinningslösa hat, detta hån? Täppas, som i övrigt visar prov på sann humanism verkar ha en blind fläck för oss elsjuka (ursäkta ordvitsen, men jag är trots allt från Göteborg). På något sätt kan han inte se att vi också lider, att vi också är utsatta, precis som tiggarna och samerna eller vad annat man nu kan ömma för. Eller handlar det om konkurrens, om en ställning som anses hotad? Vill inte de med de klassiska, fina handikappen, de blinda och de döva och de som inte kan stå och gå släppa in oss i värmen av rädsla för, ja vadå?

Tänk om det är så illa som vissa av oss elsjuka misstänker, att vi är som kanariefåglarna som man förr i tiden hade med sig i burar ned i gruvgångarna för bli varnad i tid då de känsliga djuren kan upptäcka om det finns giftiga gaser i schakten. [82] Av någon anledning är vi mer sensitiva än andra, känner av strömsamhällets konsekvenser tidigare, innan det är för sent. I så fall är vi ju ett slags vandrande varningsklockor och som sådana av enorm betydelse för mänsklighetens fortlevnad, långt viktigare än vilken ickeseende eller ickehörande som helst. Kanske är det den storheten, den aningen om vad vår sjukdom egentligen berättar som stör. Kanske, jag vet inte.

Under den här tiden växte mitt engagemang för vår sak. Jag skrev insändare till GP (som alla refuserades utan motivering), jag ringde till politiker både på lokal nivå och i riksdagen (deras bemötande varierade från blaserat ointresse till öppen fientlighet. Vänligast var en centerpartist som lyssnade ett tag men sedan prompt ville föra in samtalet på de vita linjer som flygplanen lämnar efter sig på himlen, så kallade chemtrails) och jag gick på ett par möten hos lokalföreningen i Elöverkänsligas Riksförbund.

De höll till i en sanerad scoutstuga utanför Gunnilse där man en gång i månaden samlades över termosar med blaskigt kaffe och några boxar torra köpekakor för att drömma sig tillbaka till nittiotalets glansdagar då elöverkänslighet var hett och debatterades överallt och man hade Gunni Nordström och de andra på TCO på sin sida och datorskärmsbranschen tvingades på knä med den så kallade TCO-märkningen. [83] Nu var allt det där historia. Att ett stort och respekterat företag som Tiden [84] skulle ge ut en debattbok om elöverkänslighet framstår som närmast barockt.

Lokalföreningen hade slitits sönder av interna bråk mellan olika fraktioner som jag aldrig riktigt begrep vad de stod för, var skiljelinjerna gick. Väldigt lite handlade om att nå ut, att påverka och driva vår sak, det mesta om formalia, protokoll, meningslösa detaljer som skulle justeras i oändlighet. Det här var människor som kanaliserade sin frustration på varandra och på den organisation de en gång byggt upp tillsammans. Helt förståeligt när folk mår som skit och får noll och inget gehör för det, men det var inte riktigt min grej, det kändes alltför stillastående, alltför självcentrerat. På något sätt fick de lastgamla kvinnorna mig att tänka på mamma, och det var ingen särdeles bra känsla.

I samma veva tvingades jag ut i verkligheten. I Arbetsförmedlingens regi skulle jag ut på praktik för att »komma närmare arbetsmarknaden, få nya erfarenheter, referenser och infallsvinklar och bredda mitt kontaktnät«, som Baker sa. »Kom ihåg att visa stort intresse för företagets verksamhet. Din vilja att hjälpa till och lära mer är alltid positiv och är ofta det som gör att du får ut så mycket som möjligt av praktiken. Engagemang är alltid ett vinnande koncept. Det kommer du långt på! Ju större intresse du visar från din sida, desto mer möjligheter öppnas för dig.«

Baker hade lagt mitt gamla sommarjobb som blomsterflicka på minnet och ordnat en praktikplats åt mig på en handelsträdgård i utkanten av Lerum. Så dit fick jag snällt cykla i snålblåsten varje förmiddag. Det gick så där, kan man väl säga.

Eftersom jag inte klarade att vistas i de gigantiska växthusen med sina många lysrör som dinglade i taket tvingades jag stå i en mörk och muggig källare där jag skar till stjälkar i iskallt vatten timme ut och timme in, enbart avbruten av att något av de tre syskon som drev stället kom ned med ännu en bunt blommor som skulle beredas. De bemödade sig inte ens om att lära sig mitt namn ordentligt utan kallades mig växelvis för Lisa, Lena och Lovisa. Snart förstod jag att handelsträdgården satt i system att använda sig av statssubventionerad arbetskraft, att låta sjuka och skadade stå för en del av slavgörat så att de själva kunde göra trevligare saker, som att beskära orkidéer eller tipsa kunder om de bästa gödningsmedlen. När jag skulle cykla hem om eftermiddagarna var mina händer så frusna att jag knappt hade någon känsel i dem, det var nästan så att jag inte kunde krama cykelhandtagen där jag kämpade i motvinden på Jonseredsvägen. Jag kom hem helt slut, kokade lite mannagrynsgröt som jag tvingade i mig medan jag bar dubbla vantar för att få upp värmen.

Efter en vecka fick jag nog och ringde Baker. Han var trots allt ganska förstående, kanske hade de fått fler klagomål på stället. I stället ville han se om jag inte kunde arbetsträna på grundskolan, »något som du är verkligt kvalificerad för, hålla lite svenskundervisning för mellanstadiebarn, prata om böcker med ungdomar, sådant som du gillar« (under vår första träff hade jag och Baker förenats i vår kärlek till Yaşar Kemals klassiker Låt tistlarna brinna, ett ögonblick av ömsesidighet innan allvaret). Men jag vägrade, jag hade hört skräckhistorierna från mina gamla kursare på Pedagogen [85], grundskolan var en verksamhet i fritt fall, med enorma disciplinproblem och ett kunskapstapp som ökade för varje år som gick, det var tydligt för oss gymnasielärare som tvingades ta itu med slutprodukten efter nio års negligering av det allra mest grundläggande.

Nej, grundskolan var inget för mig, dessutom, vad var det som sa att man skulle kunna erbjuda en elsäker miljö om det visat sig vara omöjligt på den arbetsplats där jag redan var etablerad och välkänd? Skolan var över lag en farlig plats för mig, det visste jag, det sörjde jag, det gick inte en dag utan att jag begrät detta faktum. Baker var tyst ett tag i andra änden. »Jaha«, suckade han sedan, »då får vi ta till andra åtgärder.«

»Jaha«, suckade han sedan, »då får vi ta till andra åtgärder.«

Resultatet blev att jag slussades vidare till det sista steget i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin, tidigare kallad fas 3 men numera omdöpt till sysselsättningsfasen. I princip var det en daglig verksamhet jag placerades på. I en barack i Kviberg samsades nyanlända med förståndshandikappade där man varvade aktiviteter som åtminstone avlägset hade något med jobbsökande att göra, som att öva sig på att hålla anställningsintervjuer med varandra eller se på Youtubeklipp med inspirerande föreläsningar av »cv-gurus«, headhunters och andra lycksökare inom den allt mer privatiserade arbetssökarmarknaden. Andra dagar var det skyddad verkstad som gällde, där man skulle måla sitt drömjobb med akrylfärger eller sy en väska man skulle ha med sig till sitt framtida jobb. Tolkar var de generösa med, och vissa av de mentalt utmanade hade ledsagare med sig, men mitt handikapp ville ingen ta hänsyn till, det var lysrör och datorer och mobiler för hela slanten. Efter två veckor fick jag nog, och redan veckan efter var mitt aktivitetsstöd indraget.

För första gången på länge, kanske någonsin, upplevde jag en plåga i ensamheten. Jag hade alltid trivts med att vara för mig själv, och aldrig haft behov av en gigantisk vänkrets, men det var självvalt. Den här isoleringen som jag tvingades till för att överleva, det var något annat. Visst, folk hörde av sig då och då, men allt som oftast lät jag bli att svara, drog mig undan allt mer. Det blev som en ond cirkel där begär och avvisande nötte ut varandra i en spiral ned i djupet. Det var så tyst. Så tomt och tyst.

Brevväxlingen med Göran fortsatte dock oavbrutet, även om den inledande fasens närmast maniska tempo mattats av till ett eller två brev i veckan. Det gjorde mig alltid på så gott humör att hitta ett av hans bruna kuvert i brevlådan, då brukade jag gnola på den gamla Cornelis-visan »Brev från kolonien« medan jag sprättade upp det: »Hejsan morsan, hejsan stabben, här är brev från älsklingsgrabben …«

Göran var en duktig skribent, han kunde verkligen konsten att berätta i skrift så att man rycktes med och det nästan kändes som om man var där.

Han beskrev sina resor till Albanien, till det han kallade för »Balkans diamant«, ett land han beskrev som »hårt och obändigt men samtidigt oändligt vackert«. Ingående skildrade han ett studiebesök vid de enorma kraftverken vid Fierza-dammen, som tiotusen arbetare färdigställt på mindre än två år. Hur han stod framför de gigantiska turbinerna som försåg hela prefekturen Kukës med ström och kände sig segerviss, tillitsfull och stark och hur han senare funderat över om han redan då, där på åttiotalet, exponerades illa, om det han trodde var en matförgiftning efter att ha smakat på en bondes lite jästa getost i själva verket var de första symptomen på elsjukan.

Han berättade också om en middag med självaste Enver Hoxha. Om hur Hoxha sabrerat en flaska Krug som han sedan personligen serverat till medlemmarna i Svensk-albanska föreningen, varpå han höll ett känslosamt tal om partisankampen mot de italienska fascisterna och de tyska nazisterna, då de höga bergen och de djupa skogarna var albanernas enda vänner, och hur en i det svenska sällskapet senare på natten fick föras till sjukhus i ilfart efter att en skärva från champagneflaskan fastnat i hennes magmun.

Göran skrev också mycket om Kolonin och vardagslivet där. Det käbbel och den fraktionalisering som verkade vara en farsot bland oss elsjuka hade även dragit fram i Kolonin med sin draksådd, vilket lett till flera uppslitande bråk »om allt och ingenting«. Nyligen hade flera personer flyttat därifrån, varpå ett stort lugn lagt sig över nejderna. Göran såg fram emot den vackra våren, utanför hans fönster bredde tydligen en äng ut sig som endast avbröts av skogsbrynet i öster, och där växte både humleblomster, ängsklocka och skogsklöver. Det enda mörkret i hans liv var att en av de som lämnat var en kvinna som han haft någon typ av relation med, men hon hade »tyvärr« blivit friskare med åren och till slut känt sig mogen för att flytta tillbaka till Uddevalla och nu kände han sig så ensam, så ensam.

När jag läste detta kände jag både ett styng av avund och ett spirande hopp. Jag satte mig genast och författade ett långt svar. Jag skrev om min egen ensamhet, om mina drömmar och om de minnen som ibland kändes som det enda jag hade kvar men som blev svagare och svagare för varje dag som gick, som tyger som blektes i solen, fladdrande i vinden.

 

 

FOTNOTER:

77) Vi som hade någon form av akademisk litterär bildning var i minoritet i gruppen, flertalet var glada hobbyläsare som aldrig hört talas om vare sig Erik Mesterton eller Erich Auerbach.

78) Överdrivet hårt kan tyckas, men för mig är litteratur inget samtalsämne bland andra, en accessoar att kokettera med. En sådan inställning är en spottloska på de värden konsten står för.

79) Bakad i en gammal vedeldad kamin jag fyndat på Kvibergs marknad.

80) Jag tror att det var Wrecking Ball av Miley Cyrus.

81) Enligt enkäten »Elarbetsskadad – elöverkänslig, hur lever man då?« kunde 73 % inte tala i telefon när de var som sjukast men 38 % klarar av det efter att de fått den hjälp och stöd de behöver, Tål du el, s. 71.

82) Främst koloxid, men även metangas som kan orsaka förgiftning och explosioner. I Storbritannien användes kanariefåglar ända fram till 1986, då de ersattes av modern teknologi i form av handhållna gasmätare.

83) TCO-märkningen har sitt ursprung i debatten om riskerna med bildskärmsarbete under åttiotalet. Den första standarden kom 1992, kallad TCO-92, och fokuserade på låga strålningsnivåer, vilket stora delar av skärmtillverkarna anpassade sig efter. Med åren har en rad nya standarder införts: TCO-95, TCO-99, TCO-05 och så vidare, ända fram till dagens så kallade TCO Certified. I takt med att debatten rört sig bort från strålning och kemikalier handlar märkningen i dag mest om användbarhet, miljöpåverkan och socialt ansvarstagande från tillverkaren.

84) Som 1995 gav ut Fältslaget om de elöverkänsliga av Carl von Schéele och Gunni Nordström.

85) Som Mervi som hamnade på en ökänd problemskola i Gårdsten och fick sina glasögon sönderslagna av en åttaåring när hon skulle gå emellan i ett bråk, och Jacob som stammade så svårt när han blev nervös och hur de drev honom till vansinne där ute i Gärdsås tills han en dag fick nog och handgripligen lyfte ut en av belackarna ur klassrummet, vilket ledde till att han polisanmäldes för misshandel. Inte konstigt att närmare 20 procent av alla som slutfört lärarutbildningen sedan är verksamma inom helt andra yrken, vilket motsvarar nästan 40 000 personer, enligt SCB:s statistik från 2013.

Publicerad
19 hours sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
21 hours sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

USA:s arbetare ökar militansen – hot strike summer är här

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Joe Hill

Nytt minnesmärke över Joe Hill ska mana till facklig kamp i USA

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.

Sara Karlén:
Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Idrott som klasskamp och självförsvar

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

Annie Hellquist:
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Kampanjen Stäng ner Elbit protesterar utanför Wallenstams kontor i Göteborg.

Krav till Wallenstam: Vräk vapenföretaget Elbit

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

IF Metalls strejk på Elon Musks Tesla fortsätter

Strejkforskaren: Därför deltar så få i Teslastrejken

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen? 

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 –  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Se filmen när Emil Boss läser dikten ”I konungarnas dal” för Arbetarens läsare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

”Civilsamhället oerhört viktigt för demokratin”

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.

Johan Apel Röstlund:
”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln