Sommarföljetongen: Högspänning – del 11

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är elfte delen.

2.4.1

Den tunna tråd som jag hängde upp mitt liv i vid den här tiden var vår bokcirkel Torgnys tjejer. Även om jag vissa gånger kände mig mer död än levande när det var dags för ett nytt bokprat tvingade jag mig själv att delta, för det var verkligen värt ansträngningen, efteråt kände jag mig full av kraft. Inte så mycket för de litterära samtalen i sig, som sällan rörde sig bortanför de ytligt psykologiserande läsningarna där huvudpersonens agerande dömdes enligt någon slags diffus moralisk kodex kring rätt och fel [77], utan för de sociala mötena, de mellanmänskliga relationerna. Småpratet över fikat som jag tidigare sett som nödvändigt ont, marginellt mer intressant än kallpratet i personalrummet på Hvitfeldtska, var nu det enda prat jag hade och som sådant oändligt värdefullt.

Sedan många år hade cirkeln ett väl beprövat system där vi växlade plats för varje samtal, så att vi var hos en ny medlem varje gång. Då jag inte klarade att åka kollektivt längre blev det tyvärr svårare och svårare för mig att ta mig runt, särskilt till de som bodde mer avlägset i Billdal eller på Hisingen. Ett tag försökte Monika som bodde i Gråbo att plocka upp mig på vägen, men hennes splitternya leasingbil var så full med elektroniskt krimskrams att jag satt och skakade under hela träffen och knappt fick ur mig ett vettigt ord. Till slut kom vi fram till att växelsystemet tillfälligt fick läggas åt sidan, tills jag mådde bättre, för det hoppades ju alla att jag skulle. Så från och med att vi började läsa Spådomen av Agneta Pleijel sågs vi hemma hos mig varannan torsdag.

Tyvärr blev det inte särskilt långvarigt. Även om det stora flertalet visade en rörande förståelse och pliktskyldigt lämnade sina mobiler hemma ska det alltid finnas en rebell, någon som tvunget ska utmana och testa, som vill genomföra sin alldeles egna lilla provokationsstudie. Varför det är så vet jag inte, kanske är det ett nedärvt beteende från den tid då människan var en flockvarelse och minsta antydan till annorlundahet var ett potentiellt hot mot sammanhållningen och överlevnaden.

I det här fallet var rebellens namn Anjelica Persson och vi hade minsann haft våra duster. Anjelica var utan konkurrens den dummaste men också lataste medlemmen av bokcirkeln. Alltför ofta hade hon inte läst de avtalade sidorna, men babblade ändå på med en blandning av snömos och rena gissningar, vilket var lätt att genomskåda för en gammal lärare som mig, som utvecklat ett sjätte sinne för att avslöja fuskande elever. Oftast lät jag henne hållas, men ibland kunde jag inte låta bli att klämma åt henne, till exempel häromåret när Patrick Modiano fått Nobelpriset.

Anjelica var nämligen en sådan där som klippte ut och sparade morgontidningens tips på »fem smarta saker att säga om litteraturpristagaren på nästa fest«. På vår cirkelträff visste hon minsann inte bara att berätta vilken »underbar« författare Modiano var, utan även att hans författarskap ofta kretsar kring hans far, samt att fadern hatade Modianos debutroman Place de l’Étoile så mycket att han försökte köpa upp hela upplagan.

Anjelica tog nöjt en tugga scones med lemon curd efter sin utläggning och Carin och Monika nickade imponerat. Men jag undrade om hon verkligen läst något av Modiano, kanske just debutromanen, vilket fick Anjelica att ge ett svävande svar, att nja, just den hade hon kanske inte läst, den fanns ju förresten inte i svensk översättning, titeln var ju på franska. Varpå jag tryckte till med att den kom ut på svenska redan 1970 med samma titel som det franska originalet, syftande på den plats där Triumfbågen står, att jag däremot läst den redan på nittiotalet då den ingick i kurslitteraturen på litteraturvetenskapen och att jag funnit den intressant men aningen tråkig, vilket helt fick tyst på henne. [78] Sedan sa hon inte mycket mer den kvällen, och höll över huvud taget en låg profil kommande cirklar, tills det var dags att vara hemma hos henne och hon, stärkt av delikata snittar och mousserande vin och vår beundran av våningen med utsikt över hamninloppet, blev sitt vanliga snacksaliga jag.

Förmodligen hade Anjelica ruvat på sin hämnd ända sedan jag klämde åt henne om Modiano, och nu såg hon sin chans.

Förmodligen hade Anjelica ruvat på sin hämnd ända sedan jag klämde åt henne om Modiano, och nu såg hon sin chans. Det var ju så lätt, jag var tillbakapressad och sårbar. Kanske var det för att vi hade haft ett sällsamt intressant samtal om Spådomen den kvällen som jag inget märkte, kanske var det diskussionerna om bokens sexskildringar som fick kropp och själ att distraheras och inte ta in, inte varna. För helt ärligt så kände jag inget, inte då. Sedan, när jag dukat fram te och vallmokaka [79] kom avslöjandet. Den storartade stund då amatörforskaren Anjelica ställde sig mitt i rummet och dramatiskt plockade fram sin mobiltelefon och som för att visa att den var påslagen startade någon idiotisk musikvideo på Youtube [80] som hon diggade segervisst till. »Ser ni?«, sa hon och nickade mot mig. »Ser ni? Hon märkte inget! Hon märkte inget!«

Jag satt orörlig i en fåtölj, kramade hårdare och hårdare om armstöden, grävde ned mina nariga, nedbitna naglar i stoppningen. De andra cirkelmedlemmarnas reaktioner kan delas in i två kategorier. Dels de som tyckte att det var onödigt gjort (»Hon har ju det svårt som det är, stackarn«), dels de som började tvivla (»Men du känner alltså inget nu, Lotta?«). Jag var tyst, lika tyst som Anjelica varit över Modiano. Väl spelat, hade jag kanske tänkt om jag ens klarat att tänka, nu var det som om själva tankeförmågan låst sig i ett fruset ögonblick, det då jag fick syn på den påslagna mobilen.

På något sätt fick jag ut dem ur huset, lyckades till och med plocka undan och diska (eller så var det kanske någon annan som gjorde det, jag vet inte så noga), mitt nästa minne är att jag ligger halvvägs ute i hallen, halvvägs inne i min Faradaybur och att hela min kropp genomfars av de mest fruktansvärda kramper jag varit med om. Det var som varenda muskel i kroppen krympte till halva storleken, sögs samman i ett par oerhörda sekunder då jag inte kunde andas, sedan släppte de och växte i en svindlande skönhet för att sedan dra sig samman igen. Det gjorde mer ont än något jag upplevt. Att föda Simon var smärtsamt men ändå ingenting mot detta. Jag trodde jag skulle dö. Det kändes verkligen så. Och tänk om jag dött, hur hade det känts för Anjelica? Hur hade hon mått då? Var Modiano verkligen värd det?

Sakta kom jag till sans igen, långsamt ålade/kröp/klättrade jag upp i sängen där jag svalde en karta av något som råkade ligga på nattduksbordet innan jag somnade. Det var min sista bokcirkelträff.

 

2.5

Mina sömnproblem fortsatte fastän jag medicinerade. Somnade gjorde jag, men någon gång i gryningen var jag klarvaken och ändå alldeles slut efter alltför få timmars avstängdhet. Jag släpade mig ändå upp ur sängen, lagom till Ring P1. Det var min morgonrutin. Frukost och Ring P1, det var vad som fick mig att inte hemfalla åt uppgivenhet och totalt sönderfall.

Att lyssna på Ring P1 var en berg- och dalbana av upprördhet och upprymdhet. Det sorgesamma faktum att allt fler rasister och fascister kröp fram från de stenar varunder de legat och multnat bekymrade mig så klart, och där tog framför allt Täppas Fogelberg en viktig strid för demokratins och anständighetens skull i det att han vågade ge svar på tal, helt orädd oavsett vilka okvädningsord de så kallade Sverigevännerna öste över honom. Jag gillade Täppas, det gjorde jag verkligen, vilket gjorde det så mycket sorgligare att höra med vilket elakt förakt han bemötte oss elöverkänsliga.

Det var en helt vanlig tisdag i februari då en kvinna ringde från en telefonkiosk någonstans i Mellansverige för att berätta för omvärlden hur dåligt hon mådde av strålningen och hur lite hjälp hon fick. Då började Täppas göra narr av henne, över det faktum att hon klarade att ringa in till programmet, att det talade för att hon inbillade sig [81] och innan kvinnan ens fått chans att bemöta detta vettlösa påstående for Täppas ut i en tirad om att elöverkänsliga är humorlösa personer som tycker att lidande är en form av njutning. Ja, han menade rent av att elöverkänslighet inte är ett »äkta handikapp« och att det provocerar honom som synskadad. Till slut sa det bara klick, kvinnan hade lagt på, förbannad över den direktsända överhalningen, och det gjorde hon banne mig rätt i.

Jag vet inte vad det är som skapar detta besinningslösa hat, detta hån?

Jag vet inte vad det är som skapar detta besinningslösa hat, detta hån? Täppas, som i övrigt visar prov på sann humanism verkar ha en blind fläck för oss elsjuka (ursäkta ordvitsen, men jag är trots allt från Göteborg). På något sätt kan han inte se att vi också lider, att vi också är utsatta, precis som tiggarna och samerna eller vad annat man nu kan ömma för. Eller handlar det om konkurrens, om en ställning som anses hotad? Vill inte de med de klassiska, fina handikappen, de blinda och de döva och de som inte kan stå och gå släppa in oss i värmen av rädsla för, ja vadå?

Tänk om det är så illa som vissa av oss elsjuka misstänker, att vi är som kanariefåglarna som man förr i tiden hade med sig i burar ned i gruvgångarna för bli varnad i tid då de känsliga djuren kan upptäcka om det finns giftiga gaser i schakten. [82] Av någon anledning är vi mer sensitiva än andra, känner av strömsamhällets konsekvenser tidigare, innan det är för sent. I så fall är vi ju ett slags vandrande varningsklockor och som sådana av enorm betydelse för mänsklighetens fortlevnad, långt viktigare än vilken ickeseende eller ickehörande som helst. Kanske är det den storheten, den aningen om vad vår sjukdom egentligen berättar som stör. Kanske, jag vet inte.

Under den här tiden växte mitt engagemang för vår sak. Jag skrev insändare till GP (som alla refuserades utan motivering), jag ringde till politiker både på lokal nivå och i riksdagen (deras bemötande varierade från blaserat ointresse till öppen fientlighet. Vänligast var en centerpartist som lyssnade ett tag men sedan prompt ville föra in samtalet på de vita linjer som flygplanen lämnar efter sig på himlen, så kallade chemtrails) och jag gick på ett par möten hos lokalföreningen i Elöverkänsligas Riksförbund.

De höll till i en sanerad scoutstuga utanför Gunnilse där man en gång i månaden samlades över termosar med blaskigt kaffe och några boxar torra köpekakor för att drömma sig tillbaka till nittiotalets glansdagar då elöverkänslighet var hett och debatterades överallt och man hade Gunni Nordström och de andra på TCO på sin sida och datorskärmsbranschen tvingades på knä med den så kallade TCO-märkningen. [83] Nu var allt det där historia. Att ett stort och respekterat företag som Tiden [84] skulle ge ut en debattbok om elöverkänslighet framstår som närmast barockt.

Lokalföreningen hade slitits sönder av interna bråk mellan olika fraktioner som jag aldrig riktigt begrep vad de stod för, var skiljelinjerna gick. Väldigt lite handlade om att nå ut, att påverka och driva vår sak, det mesta om formalia, protokoll, meningslösa detaljer som skulle justeras i oändlighet. Det här var människor som kanaliserade sin frustration på varandra och på den organisation de en gång byggt upp tillsammans. Helt förståeligt när folk mår som skit och får noll och inget gehör för det, men det var inte riktigt min grej, det kändes alltför stillastående, alltför självcentrerat. På något sätt fick de lastgamla kvinnorna mig att tänka på mamma, och det var ingen särdeles bra känsla.

I samma veva tvingades jag ut i verkligheten. I Arbetsförmedlingens regi skulle jag ut på praktik för att »komma närmare arbetsmarknaden, få nya erfarenheter, referenser och infallsvinklar och bredda mitt kontaktnät«, som Baker sa. »Kom ihåg att visa stort intresse för företagets verksamhet. Din vilja att hjälpa till och lära mer är alltid positiv och är ofta det som gör att du får ut så mycket som möjligt av praktiken. Engagemang är alltid ett vinnande koncept. Det kommer du långt på! Ju större intresse du visar från din sida, desto mer möjligheter öppnas för dig.«

Baker hade lagt mitt gamla sommarjobb som blomsterflicka på minnet och ordnat en praktikplats åt mig på en handelsträdgård i utkanten av Lerum. Så dit fick jag snällt cykla i snålblåsten varje förmiddag. Det gick så där, kan man väl säga.

Eftersom jag inte klarade att vistas i de gigantiska växthusen med sina många lysrör som dinglade i taket tvingades jag stå i en mörk och muggig källare där jag skar till stjälkar i iskallt vatten timme ut och timme in, enbart avbruten av att något av de tre syskon som drev stället kom ned med ännu en bunt blommor som skulle beredas. De bemödade sig inte ens om att lära sig mitt namn ordentligt utan kallades mig växelvis för Lisa, Lena och Lovisa. Snart förstod jag att handelsträdgården satt i system att använda sig av statssubventionerad arbetskraft, att låta sjuka och skadade stå för en del av slavgörat så att de själva kunde göra trevligare saker, som att beskära orkidéer eller tipsa kunder om de bästa gödningsmedlen. När jag skulle cykla hem om eftermiddagarna var mina händer så frusna att jag knappt hade någon känsel i dem, det var nästan så att jag inte kunde krama cykelhandtagen där jag kämpade i motvinden på Jonseredsvägen. Jag kom hem helt slut, kokade lite mannagrynsgröt som jag tvingade i mig medan jag bar dubbla vantar för att få upp värmen.

Efter en vecka fick jag nog och ringde Baker. Han var trots allt ganska förstående, kanske hade de fått fler klagomål på stället. I stället ville han se om jag inte kunde arbetsträna på grundskolan, »något som du är verkligt kvalificerad för, hålla lite svenskundervisning för mellanstadiebarn, prata om böcker med ungdomar, sådant som du gillar« (under vår första träff hade jag och Baker förenats i vår kärlek till Yaşar Kemals klassiker Låt tistlarna brinna, ett ögonblick av ömsesidighet innan allvaret). Men jag vägrade, jag hade hört skräckhistorierna från mina gamla kursare på Pedagogen [85], grundskolan var en verksamhet i fritt fall, med enorma disciplinproblem och ett kunskapstapp som ökade för varje år som gick, det var tydligt för oss gymnasielärare som tvingades ta itu med slutprodukten efter nio års negligering av det allra mest grundläggande.

Nej, grundskolan var inget för mig, dessutom, vad var det som sa att man skulle kunna erbjuda en elsäker miljö om det visat sig vara omöjligt på den arbetsplats där jag redan var etablerad och välkänd? Skolan var över lag en farlig plats för mig, det visste jag, det sörjde jag, det gick inte en dag utan att jag begrät detta faktum. Baker var tyst ett tag i andra änden. »Jaha«, suckade han sedan, »då får vi ta till andra åtgärder.«

»Jaha«, suckade han sedan, »då får vi ta till andra åtgärder.«

Resultatet blev att jag slussades vidare till det sista steget i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin, tidigare kallad fas 3 men numera omdöpt till sysselsättningsfasen. I princip var det en daglig verksamhet jag placerades på. I en barack i Kviberg samsades nyanlända med förståndshandikappade där man varvade aktiviteter som åtminstone avlägset hade något med jobbsökande att göra, som att öva sig på att hålla anställningsintervjuer med varandra eller se på Youtubeklipp med inspirerande föreläsningar av »cv-gurus«, headhunters och andra lycksökare inom den allt mer privatiserade arbetssökarmarknaden. Andra dagar var det skyddad verkstad som gällde, där man skulle måla sitt drömjobb med akrylfärger eller sy en väska man skulle ha med sig till sitt framtida jobb. Tolkar var de generösa med, och vissa av de mentalt utmanade hade ledsagare med sig, men mitt handikapp ville ingen ta hänsyn till, det var lysrör och datorer och mobiler för hela slanten. Efter två veckor fick jag nog, och redan veckan efter var mitt aktivitetsstöd indraget.

För första gången på länge, kanske någonsin, upplevde jag en plåga i ensamheten. Jag hade alltid trivts med att vara för mig själv, och aldrig haft behov av en gigantisk vänkrets, men det var självvalt. Den här isoleringen som jag tvingades till för att överleva, det var något annat. Visst, folk hörde av sig då och då, men allt som oftast lät jag bli att svara, drog mig undan allt mer. Det blev som en ond cirkel där begär och avvisande nötte ut varandra i en spiral ned i djupet. Det var så tyst. Så tomt och tyst.

Brevväxlingen med Göran fortsatte dock oavbrutet, även om den inledande fasens närmast maniska tempo mattats av till ett eller två brev i veckan. Det gjorde mig alltid på så gott humör att hitta ett av hans bruna kuvert i brevlådan, då brukade jag gnola på den gamla Cornelis-visan »Brev från kolonien« medan jag sprättade upp det: »Hejsan morsan, hejsan stabben, här är brev från älsklingsgrabben …«

Göran var en duktig skribent, han kunde verkligen konsten att berätta i skrift så att man rycktes med och det nästan kändes som om man var där.

Han beskrev sina resor till Albanien, till det han kallade för »Balkans diamant«, ett land han beskrev som »hårt och obändigt men samtidigt oändligt vackert«. Ingående skildrade han ett studiebesök vid de enorma kraftverken vid Fierza-dammen, som tiotusen arbetare färdigställt på mindre än två år. Hur han stod framför de gigantiska turbinerna som försåg hela prefekturen Kukës med ström och kände sig segerviss, tillitsfull och stark och hur han senare funderat över om han redan då, där på åttiotalet, exponerades illa, om det han trodde var en matförgiftning efter att ha smakat på en bondes lite jästa getost i själva verket var de första symptomen på elsjukan.

Han berättade också om en middag med självaste Enver Hoxha. Om hur Hoxha sabrerat en flaska Krug som han sedan personligen serverat till medlemmarna i Svensk-albanska föreningen, varpå han höll ett känslosamt tal om partisankampen mot de italienska fascisterna och de tyska nazisterna, då de höga bergen och de djupa skogarna var albanernas enda vänner, och hur en i det svenska sällskapet senare på natten fick föras till sjukhus i ilfart efter att en skärva från champagneflaskan fastnat i hennes magmun.

Göran skrev också mycket om Kolonin och vardagslivet där. Det käbbel och den fraktionalisering som verkade vara en farsot bland oss elsjuka hade även dragit fram i Kolonin med sin draksådd, vilket lett till flera uppslitande bråk »om allt och ingenting«. Nyligen hade flera personer flyttat därifrån, varpå ett stort lugn lagt sig över nejderna. Göran såg fram emot den vackra våren, utanför hans fönster bredde tydligen en äng ut sig som endast avbröts av skogsbrynet i öster, och där växte både humleblomster, ängsklocka och skogsklöver. Det enda mörkret i hans liv var att en av de som lämnat var en kvinna som han haft någon typ av relation med, men hon hade »tyvärr« blivit friskare med åren och till slut känt sig mogen för att flytta tillbaka till Uddevalla och nu kände han sig så ensam, så ensam.

När jag läste detta kände jag både ett styng av avund och ett spirande hopp. Jag satte mig genast och författade ett långt svar. Jag skrev om min egen ensamhet, om mina drömmar och om de minnen som ibland kändes som det enda jag hade kvar men som blev svagare och svagare för varje dag som gick, som tyger som blektes i solen, fladdrande i vinden.

 

 

FOTNOTER:

77) Vi som hade någon form av akademisk litterär bildning var i minoritet i gruppen, flertalet var glada hobbyläsare som aldrig hört talas om vare sig Erik Mesterton eller Erich Auerbach.

78) Överdrivet hårt kan tyckas, men för mig är litteratur inget samtalsämne bland andra, en accessoar att kokettera med. En sådan inställning är en spottloska på de värden konsten står för.

79) Bakad i en gammal vedeldad kamin jag fyndat på Kvibergs marknad.

80) Jag tror att det var Wrecking Ball av Miley Cyrus.

81) Enligt enkäten »Elarbetsskadad – elöverkänslig, hur lever man då?« kunde 73 % inte tala i telefon när de var som sjukast men 38 % klarar av det efter att de fått den hjälp och stöd de behöver, Tål du el, s. 71.

82) Främst koloxid, men även metangas som kan orsaka förgiftning och explosioner. I Storbritannien användes kanariefåglar ända fram till 1986, då de ersattes av modern teknologi i form av handhållna gasmätare.

83) TCO-märkningen har sitt ursprung i debatten om riskerna med bildskärmsarbete under åttiotalet. Den första standarden kom 1992, kallad TCO-92, och fokuserade på låga strålningsnivåer, vilket stora delar av skärmtillverkarna anpassade sig efter. Med åren har en rad nya standarder införts: TCO-95, TCO-99, TCO-05 och så vidare, ända fram till dagens så kallade TCO Certified. I takt med att debatten rört sig bort från strålning och kemikalier handlar märkningen i dag mest om användbarhet, miljöpåverkan och socialt ansvarstagande från tillverkaren.

84) Som 1995 gav ut Fältslaget om de elöverkänsliga av Carl von Schéele och Gunni Nordström.

85) Som Mervi som hamnade på en ökänd problemskola i Gårdsten och fick sina glasögon sönderslagna av en åttaåring när hon skulle gå emellan i ett bråk, och Jacob som stammade så svårt när han blev nervös och hur de drev honom till vansinne där ute i Gärdsås tills han en dag fick nog och handgripligen lyfte ut en av belackarna ur klassrummet, vilket ledde till att han polisanmäldes för misshandel. Inte konstigt att närmare 20 procent av alla som slutfört lärarutbildningen sedan är verksamma inom helt andra yrken, vilket motsvarar nästan 40 000 personer, enligt SCB:s statistik från 2013.

Publicerad
21 timmar sedan
CGT och SAC protesterar utanför H&M
Plakaten med sina krav hade CGT-delegationen tagit med sig från Barcelona. Foto: Volodya Vagner

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.

”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.

Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.

Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.

Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Facklig kamp över nationsgränserna

Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.

De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.

– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.

Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. Foto: Volodya Vagner

Enligt kollegan Tomas Carvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.

– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.

Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. Foto: Volodya Vagner

Enligt Tomas Carvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:

– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Carvo med ett leende.

Tomas Carvo. Foto: Volodya Vagner

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.

– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.

Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.

Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. Foto: Volodya Vagner

Söker dialog med företagsledningen

En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.

– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Carvo.

Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.

Många nyfikna förbipasserande

Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Carvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.

Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. Foto: Volodya Vagner

–  Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:

– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.

När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.

– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.

Flygbladutdelning under protestaktionen. Foto: Volodya Vagner

Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.

– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.

– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.

Förbipasserande med flygblad. Foto: Volodya Vagner

För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.

Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.

– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Ökänd byggchef åtalas för människoexploatering och övergrepp i rättssak. Francisco Lopez Solano är en av de som utnyttjats hos Nordiska Golv. Foto: Samuel Pettersson/TT, Oscar Olsson/TT, privat

Nordiska Golvs vd åtalas för människo­exploatering

Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.

Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.

Ingen bättring på Nordiska Golv

Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.

Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.

I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.

När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.

Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.

I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige. 

”Hoppas på rättvisa”

Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. 

Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm. 

Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar. 

– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.

Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.

Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. Foto: Privat

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg. 

– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.

Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.

– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB

Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats. 

– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.

Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.

Hotade facklig företrädare till livet

Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.

Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.

”Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.

LO-borgen och en bild på Nordiska golvs referenssida

Nordiska Golv renoverade LO-borgen

Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.  

Vad förväntar du dig av rättegången?

– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:

– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka. 

Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Kamala Harris höll på tisdagen sitt första tal i presidentvalskampanjen och lyfte då arbetarrättigheter som en prioriterad fråga. Foto: Ringo H.W. Chiu/TT

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera. 

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president. 

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Oklart utfall för fackrörelsen när Biden kastar in handduken

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades). 

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter. 

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter: 

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste. 

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor. 

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater. 

protester mot nya abortlagen i Arizona

Ännu ett abortförbud i USA: Kvinnor riskerar fem års fängelse

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid. 

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Isak Gerson:
Försvarar vi inte varandra nu…

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Sommarserien: Ketamin Cowboys – del två

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Storstrejk på Samsungs fabriker i Sydkorea

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Blandade syndikalister i spanska CGT demonstrerar för förändringar i pensionssystemet i Barcelona 2022.

SAC:s systerfack i Spanien: ”Det här är våra viktigaste kamper just nu”

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln