Följetong #59/2019

Sommarföljetongen: Högspänning – del 11

Foto: Pxhere/CC

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är elfte delen.

2.4.1

Den tunna tråd som jag hängde upp mitt liv i vid den här tiden var vår bokcirkel Torgnys tjejer. Även om jag vissa gånger kände mig mer död än levande när det var dags för ett nytt bokprat tvingade jag mig själv att delta, för det var verkligen värt ansträngningen, efteråt kände jag mig full av kraft. Inte så mycket för de litterära samtalen i sig, som sällan rörde sig bortanför de ytligt psykologiserande läsningarna där huvudpersonens agerande dömdes enligt någon slags diffus moralisk kodex kring rätt och fel [77], utan för de sociala mötena, de mellanmänskliga relationerna. Småpratet över fikat som jag tidigare sett som nödvändigt ont, marginellt mer intressant än kallpratet i personalrummet på Hvitfeldtska, var nu det enda prat jag hade och som sådant oändligt värdefullt.

Sedan många år hade cirkeln ett väl beprövat system där vi växlade plats för varje samtal, så att vi var hos en ny medlem varje gång. Då jag inte klarade att åka kollektivt längre blev det tyvärr svårare och svårare för mig att ta mig runt, särskilt till de som bodde mer avlägset i Billdal eller på Hisingen. Ett tag försökte Monika som bodde i Gråbo att plocka upp mig på vägen, men hennes splitternya leasingbil var så full med elektroniskt krimskrams att jag satt och skakade under hela träffen och knappt fick ur mig ett vettigt ord. Till slut kom vi fram till att växelsystemet tillfälligt fick läggas åt sidan, tills jag mådde bättre, för det hoppades ju alla att jag skulle. Så från och med att vi började läsa Spådomen av Agneta Pleijel sågs vi hemma hos mig varannan torsdag.

Tyvärr blev det inte särskilt långvarigt. Även om det stora flertalet visade en rörande förståelse och pliktskyldigt lämnade sina mobiler hemma ska det alltid finnas en rebell, någon som tvunget ska utmana och testa, som vill genomföra sin alldeles egna lilla provokationsstudie. Varför det är så vet jag inte, kanske är det ett nedärvt beteende från den tid då människan var en flockvarelse och minsta antydan till annorlundahet var ett potentiellt hot mot sammanhållningen och överlevnaden.

I det här fallet var rebellens namn Anjelica Persson och vi hade minsann haft våra duster. Anjelica var utan konkurrens den dummaste men också lataste medlemmen av bokcirkeln. Alltför ofta hade hon inte läst de avtalade sidorna, men babblade ändå på med en blandning av snömos och rena gissningar, vilket var lätt att genomskåda för en gammal lärare som mig, som utvecklat ett sjätte sinne för att avslöja fuskande elever. Oftast lät jag henne hållas, men ibland kunde jag inte låta bli att klämma åt henne, till exempel häromåret när Patrick Modiano fått Nobelpriset.

Anjelica var nämligen en sådan där som klippte ut och sparade morgontidningens tips på »fem smarta saker att säga om litteraturpristagaren på nästa fest«. På vår cirkelträff visste hon minsann inte bara att berätta vilken »underbar« författare Modiano var, utan även att hans författarskap ofta kretsar kring hans far, samt att fadern hatade Modianos debutroman Place de l’Étoile så mycket att han försökte köpa upp hela upplagan.

Anjelica tog nöjt en tugga scones med lemon curd efter sin utläggning och Carin och Monika nickade imponerat. Men jag undrade om hon verkligen läst något av Modiano, kanske just debutromanen, vilket fick Anjelica att ge ett svävande svar, att nja, just den hade hon kanske inte läst, den fanns ju förresten inte i svensk översättning, titeln var ju på franska. Varpå jag tryckte till med att den kom ut på svenska redan 1970 med samma titel som det franska originalet, syftande på den plats där Triumfbågen står, att jag däremot läst den redan på nittiotalet då den ingick i kurslitteraturen på litteraturvetenskapen och att jag funnit den intressant men aningen tråkig, vilket helt fick tyst på henne. [78] Sedan sa hon inte mycket mer den kvällen, och höll över huvud taget en låg profil kommande cirklar, tills det var dags att vara hemma hos henne och hon, stärkt av delikata snittar och mousserande vin och vår beundran av våningen med utsikt över hamninloppet, blev sitt vanliga snacksaliga jag.

Förmodligen hade Anjelica ruvat på sin hämnd ända sedan jag klämde åt henne om Modiano, och nu såg hon sin chans.

Förmodligen hade Anjelica ruvat på sin hämnd ända sedan jag klämde åt henne om Modiano, och nu såg hon sin chans. Det var ju så lätt, jag var tillbakapressad och sårbar. Kanske var det för att vi hade haft ett sällsamt intressant samtal om Spådomen den kvällen som jag inget märkte, kanske var det diskussionerna om bokens sexskildringar som fick kropp och själ att distraheras och inte ta in, inte varna. För helt ärligt så kände jag inget, inte då. Sedan, när jag dukat fram te och vallmokaka [79] kom avslöjandet. Den storartade stund då amatörforskaren Anjelica ställde sig mitt i rummet och dramatiskt plockade fram sin mobiltelefon och som för att visa att den var påslagen startade någon idiotisk musikvideo på Youtube [80] som hon diggade segervisst till. »Ser ni?«, sa hon och nickade mot mig. »Ser ni? Hon märkte inget! Hon märkte inget!«

Jag satt orörlig i en fåtölj, kramade hårdare och hårdare om armstöden, grävde ned mina nariga, nedbitna naglar i stoppningen. De andra cirkelmedlemmarnas reaktioner kan delas in i två kategorier. Dels de som tyckte att det var onödigt gjort (»Hon har ju det svårt som det är, stackarn«), dels de som började tvivla (»Men du känner alltså inget nu, Lotta?«). Jag var tyst, lika tyst som Anjelica varit över Modiano. Väl spelat, hade jag kanske tänkt om jag ens klarat att tänka, nu var det som om själva tankeförmågan låst sig i ett fruset ögonblick, det då jag fick syn på den påslagna mobilen.

På något sätt fick jag ut dem ur huset, lyckades till och med plocka undan och diska (eller så var det kanske någon annan som gjorde det, jag vet inte så noga), mitt nästa minne är att jag ligger halvvägs ute i hallen, halvvägs inne i min Faradaybur och att hela min kropp genomfars av de mest fruktansvärda kramper jag varit med om. Det var som varenda muskel i kroppen krympte till halva storleken, sögs samman i ett par oerhörda sekunder då jag inte kunde andas, sedan släppte de och växte i en svindlande skönhet för att sedan dra sig samman igen. Det gjorde mer ont än något jag upplevt. Att föda Simon var smärtsamt men ändå ingenting mot detta. Jag trodde jag skulle dö. Det kändes verkligen så. Och tänk om jag dött, hur hade det känts för Anjelica? Hur hade hon mått då? Var Modiano verkligen värd det?

Sakta kom jag till sans igen, långsamt ålade/kröp/klättrade jag upp i sängen där jag svalde en karta av något som råkade ligga på nattduksbordet innan jag somnade. Det var min sista bokcirkelträff.

 

2.5

Mina sömnproblem fortsatte fastän jag medicinerade. Somnade gjorde jag, men någon gång i gryningen var jag klarvaken och ändå alldeles slut efter alltför få timmars avstängdhet. Jag släpade mig ändå upp ur sängen, lagom till Ring P1. Det var min morgonrutin. Frukost och Ring P1, det var vad som fick mig att inte hemfalla åt uppgivenhet och totalt sönderfall.

Att lyssna på Ring P1 var en berg- och dalbana av upprördhet och upprymdhet. Det sorgesamma faktum att allt fler rasister och fascister kröp fram från de stenar varunder de legat och multnat bekymrade mig så klart, och där tog framför allt Täppas Fogelberg en viktig strid för demokratins och anständighetens skull i det att han vågade ge svar på tal, helt orädd oavsett vilka okvädningsord de så kallade Sverigevännerna öste över honom. Jag gillade Täppas, det gjorde jag verkligen, vilket gjorde det så mycket sorgligare att höra med vilket elakt förakt han bemötte oss elöverkänsliga.

Det var en helt vanlig tisdag i februari då en kvinna ringde från en telefonkiosk någonstans i Mellansverige för att berätta för omvärlden hur dåligt hon mådde av strålningen och hur lite hjälp hon fick. Då började Täppas göra narr av henne, över det faktum att hon klarade att ringa in till programmet, att det talade för att hon inbillade sig [81] och innan kvinnan ens fått chans att bemöta detta vettlösa påstående for Täppas ut i en tirad om att elöverkänsliga är humorlösa personer som tycker att lidande är en form av njutning. Ja, han menade rent av att elöverkänslighet inte är ett »äkta handikapp« och att det provocerar honom som synskadad. Till slut sa det bara klick, kvinnan hade lagt på, förbannad över den direktsända överhalningen, och det gjorde hon banne mig rätt i.

Jag vet inte vad det är som skapar detta besinningslösa hat, detta hån?

Jag vet inte vad det är som skapar detta besinningslösa hat, detta hån? Täppas, som i övrigt visar prov på sann humanism verkar ha en blind fläck för oss elsjuka (ursäkta ordvitsen, men jag är trots allt från Göteborg). På något sätt kan han inte se att vi också lider, att vi också är utsatta, precis som tiggarna och samerna eller vad annat man nu kan ömma för. Eller handlar det om konkurrens, om en ställning som anses hotad? Vill inte de med de klassiska, fina handikappen, de blinda och de döva och de som inte kan stå och gå släppa in oss i värmen av rädsla för, ja vadå?

Tänk om det är så illa som vissa av oss elsjuka misstänker, att vi är som kanariefåglarna som man förr i tiden hade med sig i burar ned i gruvgångarna för bli varnad i tid då de känsliga djuren kan upptäcka om det finns giftiga gaser i schakten. [82] Av någon anledning är vi mer sensitiva än andra, känner av strömsamhällets konsekvenser tidigare, innan det är för sent. I så fall är vi ju ett slags vandrande varningsklockor och som sådana av enorm betydelse för mänsklighetens fortlevnad, långt viktigare än vilken ickeseende eller ickehörande som helst. Kanske är det den storheten, den aningen om vad vår sjukdom egentligen berättar som stör. Kanske, jag vet inte.

Under den här tiden växte mitt engagemang för vår sak. Jag skrev insändare till GP (som alla refuserades utan motivering), jag ringde till politiker både på lokal nivå och i riksdagen (deras bemötande varierade från blaserat ointresse till öppen fientlighet. Vänligast var en centerpartist som lyssnade ett tag men sedan prompt ville föra in samtalet på de vita linjer som flygplanen lämnar efter sig på himlen, så kallade chemtrails) och jag gick på ett par möten hos lokalföreningen i Elöverkänsligas Riksförbund.

De höll till i en sanerad scoutstuga utanför Gunnilse där man en gång i månaden samlades över termosar med blaskigt kaffe och några boxar torra köpekakor för att drömma sig tillbaka till nittiotalets glansdagar då elöverkänslighet var hett och debatterades överallt och man hade Gunni Nordström och de andra på TCO på sin sida och datorskärmsbranschen tvingades på knä med den så kallade TCO-märkningen. [83] Nu var allt det där historia. Att ett stort och respekterat företag som Tiden [84] skulle ge ut en debattbok om elöverkänslighet framstår som närmast barockt.

Lokalföreningen hade slitits sönder av interna bråk mellan olika fraktioner som jag aldrig riktigt begrep vad de stod för, var skiljelinjerna gick. Väldigt lite handlade om att nå ut, att påverka och driva vår sak, det mesta om formalia, protokoll, meningslösa detaljer som skulle justeras i oändlighet. Det här var människor som kanaliserade sin frustration på varandra och på den organisation de en gång byggt upp tillsammans. Helt förståeligt när folk mår som skit och får noll och inget gehör för det, men det var inte riktigt min grej, det kändes alltför stillastående, alltför självcentrerat. På något sätt fick de lastgamla kvinnorna mig att tänka på mamma, och det var ingen särdeles bra känsla.

I samma veva tvingades jag ut i verkligheten. I Arbetsförmedlingens regi skulle jag ut på praktik för att »komma närmare arbetsmarknaden, få nya erfarenheter, referenser och infallsvinklar och bredda mitt kontaktnät«, som Baker sa. »Kom ihåg att visa stort intresse för företagets verksamhet. Din vilja att hjälpa till och lära mer är alltid positiv och är ofta det som gör att du får ut så mycket som möjligt av praktiken. Engagemang är alltid ett vinnande koncept. Det kommer du långt på! Ju större intresse du visar från din sida, desto mer möjligheter öppnas för dig.«

Baker hade lagt mitt gamla sommarjobb som blomsterflicka på minnet och ordnat en praktikplats åt mig på en handelsträdgård i utkanten av Lerum. Så dit fick jag snällt cykla i snålblåsten varje förmiddag. Det gick så där, kan man väl säga.

Eftersom jag inte klarade att vistas i de gigantiska växthusen med sina många lysrör som dinglade i taket tvingades jag stå i en mörk och muggig källare där jag skar till stjälkar i iskallt vatten timme ut och timme in, enbart avbruten av att något av de tre syskon som drev stället kom ned med ännu en bunt blommor som skulle beredas. De bemödade sig inte ens om att lära sig mitt namn ordentligt utan kallades mig växelvis för Lisa, Lena och Lovisa. Snart förstod jag att handelsträdgården satt i system att använda sig av statssubventionerad arbetskraft, att låta sjuka och skadade stå för en del av slavgörat så att de själva kunde göra trevligare saker, som att beskära orkidéer eller tipsa kunder om de bästa gödningsmedlen. När jag skulle cykla hem om eftermiddagarna var mina händer så frusna att jag knappt hade någon känsel i dem, det var nästan så att jag inte kunde krama cykelhandtagen där jag kämpade i motvinden på Jonseredsvägen. Jag kom hem helt slut, kokade lite mannagrynsgröt som jag tvingade i mig medan jag bar dubbla vantar för att få upp värmen.

Efter en vecka fick jag nog och ringde Baker. Han var trots allt ganska förstående, kanske hade de fått fler klagomål på stället. I stället ville han se om jag inte kunde arbetsträna på grundskolan, »något som du är verkligt kvalificerad för, hålla lite svenskundervisning för mellanstadiebarn, prata om böcker med ungdomar, sådant som du gillar« (under vår första träff hade jag och Baker förenats i vår kärlek till Yaşar Kemals klassiker Låt tistlarna brinna, ett ögonblick av ömsesidighet innan allvaret). Men jag vägrade, jag hade hört skräckhistorierna från mina gamla kursare på Pedagogen [85], grundskolan var en verksamhet i fritt fall, med enorma disciplinproblem och ett kunskapstapp som ökade för varje år som gick, det var tydligt för oss gymnasielärare som tvingades ta itu med slutprodukten efter nio års negligering av det allra mest grundläggande.

Nej, grundskolan var inget för mig, dessutom, vad var det som sa att man skulle kunna erbjuda en elsäker miljö om det visat sig vara omöjligt på den arbetsplats där jag redan var etablerad och välkänd? Skolan var över lag en farlig plats för mig, det visste jag, det sörjde jag, det gick inte en dag utan att jag begrät detta faktum. Baker var tyst ett tag i andra änden. »Jaha«, suckade han sedan, »då får vi ta till andra åtgärder.«

»Jaha«, suckade han sedan, »då får vi ta till andra åtgärder.«

Resultatet blev att jag slussades vidare till det sista steget i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin, tidigare kallad fas 3 men numera omdöpt till sysselsättningsfasen. I princip var det en daglig verksamhet jag placerades på. I en barack i Kviberg samsades nyanlända med förståndshandikappade där man varvade aktiviteter som åtminstone avlägset hade något med jobbsökande att göra, som att öva sig på att hålla anställningsintervjuer med varandra eller se på Youtubeklipp med inspirerande föreläsningar av »cv-gurus«, headhunters och andra lycksökare inom den allt mer privatiserade arbetssökarmarknaden. Andra dagar var det skyddad verkstad som gällde, där man skulle måla sitt drömjobb med akrylfärger eller sy en väska man skulle ha med sig till sitt framtida jobb. Tolkar var de generösa med, och vissa av de mentalt utmanade hade ledsagare med sig, men mitt handikapp ville ingen ta hänsyn till, det var lysrör och datorer och mobiler för hela slanten. Efter två veckor fick jag nog, och redan veckan efter var mitt aktivitetsstöd indraget.

För första gången på länge, kanske någonsin, upplevde jag en plåga i ensamheten. Jag hade alltid trivts med att vara för mig själv, och aldrig haft behov av en gigantisk vänkrets, men det var självvalt. Den här isoleringen som jag tvingades till för att överleva, det var något annat. Visst, folk hörde av sig då och då, men allt som oftast lät jag bli att svara, drog mig undan allt mer. Det blev som en ond cirkel där begär och avvisande nötte ut varandra i en spiral ned i djupet. Det var så tyst. Så tomt och tyst.

Brevväxlingen med Göran fortsatte dock oavbrutet, även om den inledande fasens närmast maniska tempo mattats av till ett eller två brev i veckan. Det gjorde mig alltid på så gott humör att hitta ett av hans bruna kuvert i brevlådan, då brukade jag gnola på den gamla Cornelis-visan »Brev från kolonien« medan jag sprättade upp det: »Hejsan morsan, hejsan stabben, här är brev från älsklingsgrabben …«

Göran var en duktig skribent, han kunde verkligen konsten att berätta i skrift så att man rycktes med och det nästan kändes som om man var där.

Han beskrev sina resor till Albanien, till det han kallade för »Balkans diamant«, ett land han beskrev som »hårt och obändigt men samtidigt oändligt vackert«. Ingående skildrade han ett studiebesök vid de enorma kraftverken vid Fierza-dammen, som tiotusen arbetare färdigställt på mindre än två år. Hur han stod framför de gigantiska turbinerna som försåg hela prefekturen Kukës med ström och kände sig segerviss, tillitsfull och stark och hur han senare funderat över om han redan då, där på åttiotalet, exponerades illa, om det han trodde var en matförgiftning efter att ha smakat på en bondes lite jästa getost i själva verket var de första symptomen på elsjukan.

Han berättade också om en middag med självaste Enver Hoxha. Om hur Hoxha sabrerat en flaska Krug som han sedan personligen serverat till medlemmarna i Svensk-albanska föreningen, varpå han höll ett känslosamt tal om partisankampen mot de italienska fascisterna och de tyska nazisterna, då de höga bergen och de djupa skogarna var albanernas enda vänner, och hur en i det svenska sällskapet senare på natten fick föras till sjukhus i ilfart efter att en skärva från champagneflaskan fastnat i hennes magmun.

Göran skrev också mycket om Kolonin och vardagslivet där. Det käbbel och den fraktionalisering som verkade vara en farsot bland oss elsjuka hade även dragit fram i Kolonin med sin draksådd, vilket lett till flera uppslitande bråk »om allt och ingenting«. Nyligen hade flera personer flyttat därifrån, varpå ett stort lugn lagt sig över nejderna. Göran såg fram emot den vackra våren, utanför hans fönster bredde tydligen en äng ut sig som endast avbröts av skogsbrynet i öster, och där växte både humleblomster, ängsklocka och skogsklöver. Det enda mörkret i hans liv var att en av de som lämnat var en kvinna som han haft någon typ av relation med, men hon hade »tyvärr« blivit friskare med åren och till slut känt sig mogen för att flytta tillbaka till Uddevalla och nu kände han sig så ensam, så ensam.

När jag läste detta kände jag både ett styng av avund och ett spirande hopp. Jag satte mig genast och författade ett långt svar. Jag skrev om min egen ensamhet, om mina drömmar och om de minnen som ibland kändes som det enda jag hade kvar men som blev svagare och svagare för varje dag som gick, som tyger som blektes i solen, fladdrande i vinden.

 

 

FOTNOTER:

77) Vi som hade någon form av akademisk litterär bildning var i minoritet i gruppen, flertalet var glada hobbyläsare som aldrig hört talas om vare sig Erik Mesterton eller Erich Auerbach.

78) Överdrivet hårt kan tyckas, men för mig är litteratur inget samtalsämne bland andra, en accessoar att kokettera med. En sådan inställning är en spottloska på de värden konsten står för.

79) Bakad i en gammal vedeldad kamin jag fyndat på Kvibergs marknad.

80) Jag tror att det var Wrecking Ball av Miley Cyrus.

81) Enligt enkäten »Elarbetsskadad – elöverkänslig, hur lever man då?« kunde 73 % inte tala i telefon när de var som sjukast men 38 % klarar av det efter att de fått den hjälp och stöd de behöver, Tål du el, s. 71.

82) Främst koloxid, men även metangas som kan orsaka förgiftning och explosioner. I Storbritannien användes kanariefåglar ända fram till 1986, då de ersattes av modern teknologi i form av handhållna gasmätare.

83) TCO-märkningen har sitt ursprung i debatten om riskerna med bildskärmsarbete under åttiotalet. Den första standarden kom 1992, kallad TCO-92, och fokuserade på låga strålningsnivåer, vilket stora delar av skärmtillverkarna anpassade sig efter. Med åren har en rad nya standarder införts: TCO-95, TCO-99, TCO-05 och så vidare, ända fram till dagens så kallade TCO Certified. I takt med att debatten rört sig bort från strålning och kemikalier handlar märkningen i dag mest om användbarhet, miljöpåverkan och socialt ansvarstagande från tillverkaren.

84) Som 1995 gav ut Fältslaget om de elöverkänsliga av Carl von Schéele och Gunni Nordström.

85) Som Mervi som hamnade på en ökänd problemskola i Gårdsten och fick sina glasögon sönderslagna av en åttaåring när hon skulle gå emellan i ett bråk, och Jacob som stammade så svårt när han blev nervös och hur de drev honom till vansinne där ute i Gärdsås tills han en dag fick nog och handgripligen lyfte ut en av belackarna ur klassrummet, vilket ledde till att han polisanmäldes för misshandel. Inte konstigt att närmare 20 procent av alla som slutfört lärarutbildningen sedan är verksamma inom helt andra yrken, vilket motsvarar nästan 40 000 personer, enligt SCB:s statistik från 2013.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984