Sedan Nordiska motståndsrörelsens deltagande i Almedalsveckan har frågan om ett förbud mot rasistiska organisationer åter igen aktualiserats. Regeringen har nu tillsatt en kommitté för att utreda möjligheten att förbjuda rasistiska organisationer med stöd i Regeringsformen.

Även från antirasistiskt håll hörs allt oftare krav på att bekämpa rasism genom inskränkningar i föreningsfriheten och mötesfriheten. Det talas om förbud och att neka nazistiska organisationer demonstrationstillstånd. Såväl föreningsfriheten som mötesfriheten är grundläggande fri- och rättigheter i ett demokratiskt samhälle.

Sverige har i nuläget en långtgående demonstrationsrätt, vilket innebär att det är mycket svårt för Polisen att avslå ansökningar om att anordna allmänna sammankomster, oavsett vem som ansöker. Detta är reglerat i Regeringsformen. Regeringsformen innehåller dock ett undantag, dessa rättigheter får inskränkas med hänvisning till ordning och säkerhet.

Just detta undantag lyfts ofta som ett exempel på att Polisen agerat fel när de beviljat NMR tillstånd, eftersom de onekligen är ett hot mot såväl människors säkerhet som den allmänna ordningen. Att Polisen ändå ger dem tillstånd ses därför som ett tecken på att Polisen inte tar människors rädsla för NMR på allvar. Men vad innebär det om Polisen skulle neka dem tillstånd?

Den långtgående mötesfriheten innebär också att Polisen inte får upplösa en icke tillståndsgiven demonstration om det inte finns risk för ordningsstörningar, vilket ofta glöms bort i debatten.

Först och främst innebär det ett avsteg från nuvarande praxis. Utgångspunkten är i nuläget att alla som söker tillstånd får rätt att demonstrera, eller som chefen för polisen i Storgöteborg Erik Nord sa inför 30 september: ”Med nuvarande bestämmelser hade även IS fått demonstrera”. Den långtgående mötesfriheten innebär också att Polisen inte får upplösa en icke tillståndsgiven demonstration om det inte finns risk för ordningsstörningar, vilket ofta glöms bort i debatten.

Det är viktigt att förstå skillnaden mellan att Polisen begränsar ett tillstånd, som vi såg att Polisen och Förvaltnings- och Kammarrätten gjorde i Göteborg 2017, då NMR:s demonstration förkortades avseende såväl tid som färdväg, och att Polisen helt avslår en ansökan. Där har vi antirasister och antifascister också en avgörande roll att spela.

En stor motdemonstration kommer försvåra nazisters möjligheter att själva välja färdväg och därmed hur många människor demonstrationens budskap når. Men att tillståndet helt avslås är inte en väg framåt. Alla möjligheter för Polisen att avslå en ansökan är en praktisk inskränkning i mötesfriheten och en möjlighet för framtida makthavare att neka obekväma grupper rätten att demonstrera och göra offentliga åsiktsyttringar.

Ett sådant förbud, mot ”extrema” organisationer i allmänhet, riskerar att på sikt kunna tillämpas för att kriminalisera organisationer som kämpar för social jämlikhet.

Vidare lyfts krav på att Sverige borde göra som Finland eller Tyskland och helt enkelt förbjuda NMR som organisation. Även här finns risk för godtycke. Moderaterna har redan annonserat att man föredrar ett förbud mot alla grupper som anses vara våldsbejakande istället för att specifikt förbud mot rasistiska organisationer. Ett sådant förbud, mot ”extrema” organisationer i allmänhet, riskerar att på sikt kunna tillämpas för att kriminalisera organisationer som kämpar för social jämlikhet.

Många vill därför lösa detta genom att enbart förbjuda organisationer som uppmuntrar till ”rasdiskriminering”, i enlighet med FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Men istället riskerar detta att göra oss blinda för de olika sätt rasismen kan yttra sig på.

Grupper som inte tydligt faller under kategorin ras eller etnicitet blir fredlösa, exempelvis religiösa grupper som muslimer eller mer löst sammansatta grupper som socialt utsatta EU-migranter. Mindre öppet rasistiska organisationer och partier skulle också kunna hänvisa till att de inte är förbjudna, för att skyla över sin egen rasism.

Fascism och rasism är inte kriminella avvikelser, de är företeelser som uppstår, stärks och försvagas beroende av hur samhället är uppbyggt. Genom att enbart betrakta dessa som något kriminellt riskerar samhället också att glömma bort att fascismen är politisk och kräver politiska lösningar.

Vi har också genom att studera Tyskland sett hur fascistiska organisationer inte alls försvinner utan snarare går under jord och radikaliseras, som i exemplet NSU, skapar nya organisationer, som Der III Weg, eller som i fallet NPD, då staten helt enkelt inte lyckats förbjuda organisationen.

Fascismen måste bekämpas genom folkligt motstånd för att hindra fascisterna från att göra praktik av sin politik, och genom en politik som angriper fascismens orsaker.

Göteborgs Antifascistiska Front anser inte att förbud kan vara ett vaccin mot fascism. Fascismen måste bekämpas genom folkligt motstånd för att hindra fascisterna från att göra praktik av sin politik, och genom en politik som angriper fascismens orsaker.

Det är också viktigt att de verktyg som finns för att försvåra nazistisk organisering faktiskt används, att Polisen lagför hets mot folkgrupp och våldsyttringar, att demonstrationstillstånd begränsas med hänvisning till ordning och säkerhet och att nazistiska organisationer aldrig ges en plattform att verka på. Som Benjamin Franklin en gång ska ha sagt ”De som offrar sin frihet för sin säkerhet förlorar båda och förtjänar ingetdera”.

Risken finns att antirasister bidrar till att bygga strukturer som sedan kan användas emot dem. Fascism är inget oundvikligt i ett samhälle, tvärtom har vi alla ett ansvar att bekämpa den. Detta görs bäst genom att förespråka en politik som handlar om gemenskap och jämlikhet.

Att vi som medborgare tar makten över våra gator och torg. Först då kan vi skydda oss mot fascism. Ett organisationsförbud riskerar att avpolitisera fascismen och istället för att bekämpa dess orsaker nöjer man sig med att förbjuda dess yttringar. Men inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna kan aldrig skydda oss mot fascism.