Kapitalismen behöver ett folk som lyder

Vad som hände när hamnarbetarna vägrade lasta vapen till Jemen var att de valde agerandet istället för lydnaden. De visste att deras överordnade gjorde något mycket fel och de visste att de, likt arbetare oftast har, hade makten att avbryta vad de överordnade försökte göra, om än under ett reellt hot om bestraffning. Det är värt att påpeka vikten av vad hamnarbetarna visade: en tillräcklig mängd arbetare kan alltid stoppa ett beslut fattat av överordnade.

Signerat
Isak Gerson
Foto: Privat

I Andra Mosebok återges Bibelns och kanske historiens första skildring av civil olydnad. Två namngivna kvinnor, Shifra och Pua, beordras att mörda alla gossebarn som föds bland det förslavade hebreiska folket. Inte bara vägrar de göra det, de ljuger också för farao för att komma undan med det. Det är inte vem som helst som skulle våga både trotsa och ljuga för en maktfullkomlig farao – och de har hela tiden valet att fortsätta med sitt jobb som vanligt – men de väljer att göra det.

Kapitalismen, likt slavsamhället, är ett samhällsprojekt som bygger på lydnad. I toppen är de som har makt. Vissa har makt att leda och fördela arbetet, vissa har makt att bestämma hur samhällets resurser ska fördelas, vissa har makt att bestämma vilka som ska bedriva krig och vilka de ska bedrivas mot. För de allra flesta återstår det bara att lyda.

Historiskt har det, tack och lov, funnits många tillfällen där folk vägrat lyda. Anledningarna har varit olika. Ibland har målet med strejker, stridsåtgärder och annan olydnad varit de vi brukar tänka på när vi tänker på strejker: ett egenintresse för den delen av klassen som strider, att få bättre förhandlingsutrymme mot kapitalet man lyder när man arbetar.

Vi har sett det de senaste åren när skolelever har strejkat för klasskamrater under hot om deportation och när de strejkat mot rovdriften på klimatet om fredagarna, och när det skolstrejkades mot Irakkriget.

Men ofta är det av andra skäl. I maj i år kallade hamnarbetare i Italien till strejk och demonstrationer när de insåg att deras hamn användes för att lasta vapen till det brutala kriget mot Jemen. De deklarerade ”hamnar stängda för krig, öppna för människor” och berättade för omvärlden vad som hände. Strejken såg till slut till att skeppet fick lämna hamnen utan sin last.

Vi har sett det de senaste åren när skolelever har strejkat för klasskamrater under hot om deportation och när de strejkat mot rovdriften på klimatet om fredagarna, och när det skolstrejkades mot Irakkriget. Vi såg det när syndikalistiska bussförare vägrade köra bussar med fascistpropaganda. 1902 storstrejkades det i Sverige för införandet av allmän och lika rösträtt. När matroserna i Kiel i slutet av första världskriget begick myteri var det samma olydnad som lyste igenom. Listan kan göras lång.

I maj i år kallade hamnarbetare i Italien till strejk och demonstrationer när de insåg att deras hamn användes för att lasta vapen till det brutala kriget i Jemen. ”Olydnad mot Salvini” (Italiens inrikesminister) står det på banderollen.
Foto: Luca Zennaro/TT

Ur ett egenintressesperspektiv är det inte alltid tydligt varför arbetare strejkar. Det är ofta en stor ekonomisk risk. Det är resurskrävande både för individen och arbetaren. Och man behöver stå ut med all propaganda från motståndarsidan. En del av förklaringen kan kanske hittas hos Hannah Arendt. I The Human Condition delar hon upp mänsklig verksamhet i tre typer: arbete, tillverkning och handlande (labor, work och action i original).

Arbete och tillverkning kan ske och sker ofta av antingen nödvändighet – som hushållsarbetet – eller för en chef som bestämmer över oss. Men handlandet, som hon framhöll som det mest eftersträvansvärda tillståndet, är när vi agerar politiskt, när vi blir subjekt med reflektion, vilja och frihet. När vi handlar är det inte egenintresse som styr oss – varken vårt eget eller kapitalägarens – utan vi agerar som fria människor som vill bygga en bättre värld.

Emot det idealet står, såklart, lydnaden. I ett samhälle som bygger på att de stora massorna tillbringar merparten av sin dag lydandes kan dessa stora massor såklart aldrig agera i Arendtsk mening. Vi har alla olika mängd valfrihet i vårt arbete.

När vissa sliter med repetitiva sysslor hela dagen är vissa relativt fria att under ansvar utforma sin arbetsprodukt. Men vi gör den fortfarande på uppdrag av någon annan som befaller oss, och dennes order styrs vanligtvis av någon bolagsstämmas vinstintresse eller eget, eller under lydnad gentemot staten. De styrande agerar i regel inte heller i Arendsk mening. Vi agerar alla som objekt för något överordnat i en väloljad kapitalstyrd ekonomi.

Vad som hände när hamnarbetarna vägrade lasta vapen till Jemen var att de valde agerandet istället för lydnaden. De visste att deras överordnade gjorde något mycket fel och de visste att de, likt arbetare oftast har, hade makten att avbryta vad de överordnade försökte göra, om än under ett reellt hot om bestraffning.

Det är värt att påpeka vikten av vad hamnarbetarna visade: en tillräcklig mängd arbetare kan alltid stoppa ett beslut fattat av överordnade. Det är ofattbart att den grundläggande rätten håller på att avskaffas i Sverige. Det är ett förvägrande av människovärde att ta rätten att få agera politiskt från folk.

Kapitalismen behöver ett folk som lyder. Demokratin behöver ett folk som tänker, diskuterar och handlar.

Men framför allt är det ett reellt hot mot demokratin. Demokratin bygger inte i grunden på att folk går och röstar var fjärde år, utan den bygger på engagemang genom hela mandatperioderna där folk organiserar sig tillsammans för att driva föreningar, diskutera, agitera och kämpa för att förändra samhället till det bättre. En viss del av den demokratiska processen sköts av partisystemet genom partimötena, men inte genom röstandet. Röstandet är i bästa fall ett sätt att ta tempen på folks åsikter.

Här är det kanske som tydligast hur kapitalismen och demokratin går stick i stäv med varandra. Kapitalismen behöver ett folk som lyder. Demokratin behöver ett folk som tänker, diskuterar och handlar. Riksdagen har med beslutet att upphäva strejkrätten valt sida. Och vi kommer att välja sida när vi, likt de som gått före oss, strejkar ändå.