Sommarföljetongen: Högspänning – del 5

1.2.2
Under andra halvan av november förvärrades mina symptom. Jag hittade en lugnande kräm som dämpade det mesta av klådan och köpte tunna svala lakan från Hemtex för att minska nattsvettningarna, men hade ändå oerhört svårt att sova. Det spelade ingen roll hur trött jag kände mig under dagen och hur slutkörd jag var när jag kom hem från jobbet, när jag väl låg till sängs halv elva på kvällen vägrade hjärnan gå med på det som kroppen bönade och bad om. Snarare var det som om den fick fnatt, som om den bestämde sig för att lägga in en högre växel och dra ifrån. Jag kastades från den ena tanken till den andra utan hejd. I ena stunden var det lektioner som behövde förberedas och prov som skulle rättas, i andra stunden funderade jag över om det inte var dags att ta katterna till veterinären för en rutinkoll och så undrade jag om det löst sig för Simon med det där jäkla bostadsbidraget.

Tydligen hade han och kompisarna sökt pengar från Försäkringskassan när de flyttat in i den där hutlöst dyra förortslägenheten och allt var frid och fröjd tills en av dem börjat jobba, dumt nog han som stod på både kontrakt och bidragsansökan, och nu hade de blivit granskade och krävda på en massa pengar i återbetalning. Klas hade lovat att ordna det där, tyvärr hade jag ingen möjlighet att hjälpa till. [28] Men hur hade det gått? Där jag låg i mörkret fick jag upp hemska bilder av hur skulderna samlades på hög, hur pojkarna blev osams kring vem som var skyldig vad och så en dag hade de inte ens möjlighet att betala hyran. Stolt och envis som Simon var berättade han inget för mamma eller pappa utan packade sin ryggsäck och gav sig ut på Stockholms gator, vandrade runt där som ett grönhårigt, rangligt spöke tills en bil stannade in och rullade ned vindrutan och det kom en viskning … Min lilla pojke! Jag kippade efter andan. Om jag skulle ringa Klas och höra hur det gått? Nej. Senaste gången jag ringde svarade Jenni, trots att det var till hans mobil jag ringde. Som en maktdemonstration.

Sovrumsdörren gled gnisslande upp. Det var Stig som stångat sig in. Han hade märkt att jag låg vaken, nu jamade han lite försiktigt och hoppade upp vid min sida där han kurade ihop sig som en hårig liten snäcka. Sakta, sakta strök jag hans päls och kände värmen från den mjuka kroppen. Slagen från hans lilla katthjärta dunkade mot min hand.

Gryningsljuset föll in genom en glipa i persiennen. Jag måste ha sovit, åtminstone någon timme. Men alldeles för lite för att orka med en arbetsdag bestående av tre lektioner och så en timmes APT och rättningar på det. Jag stönade och rullade runt på sidan, allt jag ville var att få ligga kvar där, helst i en evighet men snart skulle klockan ringa och nu reste Stig på sig och sträckte mödosamt ut sin ryggrad i det att han jamade mer bestämt, ge mig frukost, nu! Jag tryckte kudden över huvudet. Åh herre gud, vad jag behövde få lite ordentlig sömn.
En molande värk i axlar och nacke, ibland subtil, ibland våldsamt dunkande.
Och ändå var det bara början. I december kom smärtan. En molande värk i axlar och nacke, ibland subtil, ibland våldsamt dunkande.

Värktabletter och smärtstillande geler hjälpte bara delvis, en kortare stund, sedan var den där igen, värken. Och svettningarna fortsatte. Jag räknade ut att jag använde nästan dubbelt så mycket kläder som normalt, tvättmaskinen gick på högvarv och över husets alla dörrar hängde ständigt något på tork. Efter ett tag kom jag på att det var bekvämast att gå runt i bara trosor och t-shirt hemmavid, eller ännu hellre helt naken. Så härligt att ligga lite knottrigt kall i soffan och lyssna på reprisen av Medierna!

Men jag fick akta mig noga så att grannarna inte såg mig, här på Rothwallsvägen ligger ju husen tätt som attan. [29] Särskilt noga var jag att skyla mig västerut, där familjen Karayilan bodde. Förvisso var jag inte helt på det klara med kurders inställning till nakenhet, men jag tog det säkra före det osäkra och iakttog sedesamhet. Klart var i alla fall att Stig inte uppskattade mina nya »kläder«. Han vägrade hoppa upp och ligga på mitt blottade hull, och när jag lyfte upp honom och tryckte honom mot mina bara bröst ryste han och försökte åla sig ur mitt grepp. Det var som om textilierna var min päls i hans ögon, och att detta var något fel och sjukt.

Till slut blev sömnproblemen för mycket. Jag ringde vårdcentralen och fick träffa en ung kvinnlig läkare på Spinnaren borta vid Gamlestadstorget. Vi fick ingen jättebra kontakt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var, jag skulle inte säga att hon äcklades av mig, men någonstans i närheten. Hennes blick var dömande, sträng i det att hon plutade ofrivilligt med sina fyllda läppar. Hennes markerade kindben och nasala uttal andades Fiskebäck eller Askim. Den här offentliga inrättningen i stans östra förorter var under hennes värdighet, blott ett trappsteg på väg mot en plastikkirurgisk privatklinik eller allra helst Norge, landet av mjölk och honung. [30] Det puttenuttiga flickebarnet la inte två strån i kors, tog mitt blodtryck vilket var »lite högt« och skrev ut ett recept på två förpackningar Imovane, vilket jag provade i ett par dagar innan jag gav upp. Tabletterna smakade hemskt bittert, en smak jag inte riktigt fick bort från tungan trots att jag svalde dem med sötsliskig blandsaft. Förmodligen hade tillverkaren tillsatt beskan i all välmening för att de skulle bli svårare att överdosera, men vad hjälpte det mig.
1.3
Det var i samma veva som allt det där med betygen satte i gång. Eller var det först senare, på vårkanten? De där sakerna flyter ihop, känns orediga och avlägsna trots att det bara är ett par år bort. Jag vet inte, jag har inte alla papper med mig här ute, det mesta är kvar i Utby. Men vid närmare eftertanke är jag ganska så säker på att det var i början av vårterminen 2015 som mina bedömningar ifrågasattes. Ett antal elever, däribland Felicia Falkensten, hävdade att det var »omöjligt« att få A av mig. Vilket var en uppenbar lögn, jag hade många elever som presterat A:n i såväl Svenska 1 som 2 och 3. Nu råkade det inte finnas särskilt många A-elever i de aktuella klasserna, däremot en hel del B-elever. Ändå höjdes röster om att jag var »för sträng« i min bedömning, att det var »orättvist« eftersom deras kompisar som hade andra svensklärare minsann hade »en massa A:n«.

Visst, det nya betygssystemet [31] har haft en del inkörningsproblem med missuppfattningar från både lärare och elever, där en del tolkat det som att en elev måste prestera enbart A på samtliga uppgifter under kursen för att få slutbetyget A, vilket inte stämmer. Svårigheten att få A jämfört med de gamla MVG och femma har också skapat mycket hets och press hos högpresterande elever, en hets och press som även drabbar de lärare som gör bedömningarna.
Elever som är missnöjda med betygen är ingen nyhet, tvärtom hör det till yrkets vardag.
I den bästa av världar skulle vi lärare inte ens behöva agera domare på det här ibland rent livsavgörande viset, vilket jag tror skulle öppna upp för ett mycket mer jämlikt kunskapande tillsammans med eleverna. Men det är (och förblir, förmodligen) en utopi. Egentligen är det enkelt. Skolverket har ställt upp ett antal kriterier som ska vara uppfylld a för att eleven ska uppnå ett visst betyg. Uppfylls inte kriterierna kan man inte heller få det betyget. Elever som är missnöjda med betygen är ingen nyhet, tvärtom hör det till yrkets vardag. Det har alltid vädjats och hojtats och ojats och ibland har det gjort ont att vara bestämd, men efter alla tårar och hopknycklade papper (och inte så få fantastiska uppryckningar på mållinjen) så har stormen alltid bedarrat.

Inte den här gången. Nu var det som om de vägrade ge sig, som om de kände att de hade medvind. Lärarna, skolledningen, vi är tillbakapressade, på reträtt medan eleverna och föräldrarna flyttar fram gränserna och ständigt kräver mer inflytande, mer makt. Och passar det inte kan man alltid hota med att byta skola, använda sin konsumentmakt på den fåfängans marknad som våra kunskapsanstalter förvandlats till.

Snart gick min telefon varm, det var mammor och pappor och till och med storasyskon som minsann ville veta varför just deras lilla geni inte ansågs värdig ett A i ett annars nog så imponerande betygsdokument. Tja, vad skulle jag säga, det kunde ju ha att göra med att det lilla geniet inte kunde göra »välgrundade och nyanserade reflektioner över hur språklig variation hänger samman med talare och kommunikationssituation samt ge exempel på och nyanserat diskutera hur språk och språkbruk kan markera avstånd och samhörighet, utifrån flera olika perspektiv« [32] eller var oförmögen att »översiktligt diskutera stil, innehåll och bärande tankar i skönlitterära verk och författarskap från olika tider och epoker utifrån centrala litteraturvetenskapliga begrepp, samt ge exempel på litterära verkningsmedel, resonera nyanserat om dessa och utförligt och nyanserat diskutera hur de skönlitterära verken förmedlar idéer och känslor samt sätta dessa verk och författarskap i relation till förhållanden och idéströmningar i samhället«. [33]

Men det var lönlöst, hur jag än hänvisade till objektiva, hårda fakta (sådant är ju annars populärt i vårt samhälle), helt enkelt försökte visa vilket mått av professionalitet jag utgick från jämfört med deras vanskliga nepotism så fortsatte påståenden och beskyllningar att flyga i en aldrig sinande skur.

Veckan efter kallades jag på möte med Åsa och Karl-Martin, som var ämnesansvarig inom svenskan och fackligt förtroendevald för Lärarnas Riksförbund. Trots att syftet med mötet var att diskutera »problemen med mina bedömningar« kände jag mig ändå hoppfull över att facket var inblandat på så tidig nivå. För mig framstod facket fortfarande som åtminstone vagt illuminerat av forna dagars stordåd. [34] Det var innan jag visste vilka fruktansvärda svek de var kapabla till.
Det var innan jag visste vilka fruktansvärda svek de var kapabla till.
Å andra sidan var Karl-Martin något av min nemesis på skolan. En femtiofemårig maktfullkomlig herre, alltid klädd i grå kavaj med läsglasögonen dinglande i sina senilband över den svarta skjortan. Karl-Martin var lärare i filosofi och svenska, enligt egen utsago »konservativt lagd« när det gällde politik. [35] Själv var jag mer eller mindre övertygad om att han röstade på Sverigedemokraterna, eller att han åtminstone var en mörkblå moderat som tvekade om han skulle ta språnget, som så många andra gjorde i vårt land de där åren, de som förde oss närmare och närmare avgrunden med hjälp av valsedeln.

Jag kände mig alltid illa till mods när Karl-Martin kom in i personalrummet, särskilt om jag just då råkade ha någon utläggning och han fixerade mig med blicken medan han beredde sig en wiener melange ur kaffemaskinen. Oftast behövde han inte ens säga något [36], vissa personer (särskilt män) har förmågan att göra ned en ickeverbalt, det räckte med att han smålog lite överseende, eller kisade i fjärran som om han övervägde om han skulle gå fram och slå ihjäl mig.

Typiskt nog bodde Karl-Martin också i Utby. På den finare sidan norr om Utbyvägen, i en av de pråliga villorna på Anders Mattssonsgatan, med sin fru som såg ut som en piffigare variant av Kerstin och en gigantisk mastiff. Karl-Martin var det enda dåliga med Utby, ja förutom att klassiska Utby Pizzeria (stans bästa) bytt namn till mer generiska I Love Pizza och tagit bort min favorit Tellus från menyn, den som var toppad med kantareller.

Jag hade ändå en vag förhoppning om att Karl-Martin kunde skilja på sak och person, att han skulle backa en kollega i en fråga som hela kåren kämpade med. Betygsinflationen var förresten inte bara en internsak utan ett gigantiskt demokratiproblem på sikt. Dessutom hade han i tidigare konflikter varit ganska bestämd mot vår gamla chef, och han brukade aldrig missa en chans att håna konkurrentfacket Lärarförbundet för att de till skillnad från LR även organiserade rektorer.
Genast när jag kom in i rummet kände jag att något var fel. Tydligen avbröt jag en rolig anekdot som Karl-Martin höll på att berätta för Åsa, som fnittrade så att mascaran klibbade, men när de fick syn på mig tystnade de. Karl-Martin harklade sig och rättade till en av de pastellfärgade kuddarna. »För all del, låt inte mig störa«, sa jag och gick på skämt bakåt ur rummet med överdrivna steg, men det tyckte de inte var roligt.

Så började allvaret. Åsa gjorde en dragning av situationen så som hon uppfattat den, vilket i stort sett gick ut på att mina elever i lägre grad nådde upp till »förväntningarna« i jämförelse med snittet för både kollegor på skolan och de andra kommunala gymnasierna i stan. Karl-Martin fyllde i att facket automatiskt kopplas in i sådana här fall och att mina rättigheter givetvis skulle tillgodoses, men att han »som yrkesman var något bekymrad«.

I vad som utvecklade sig till en miniföreläsning i didaktik betonade Karl-Martin vikten av en hög intellektuell nivå på undervisningen, att man ofta kunde lägga ribban högre än vad man trodde och få det stora flertalet att resa sig över sin nivå. Men, och här kom hans invändning, detta krävde också att läraren lyckades få eleverna att tillgodogöra sig denna höga nivå. Frågan han ställde utan att ställa den var om jag var kompetent nog.
Darrande av återhållen vrede bad jag honom konkretisera sig, varpå han kom dragande med uppgiften om Hvitfeldtskakravallerna [37] och ett par nybörjarmissar jag gjorde under mina första år på skolan. »Ibland undrar jag om gymnasiet verkligen är rätt plats för dig Lotta«, sa Karl-Martin avslutningsvis och la samman sina fingrar. »Å andra sidan är väl universitetet inte det heller. Kanske en … folkhögskola?«

Åsa harklade sig och hasplade ur sig några plattityder om vilken »verkligt jätteduktig lärare« jag var och påminde om mitt engagemang kring Världsbokdagen och hur jag tillsammans med skolbibliotekarien verkat för att hålla bokutbudet både uppdaterat och spetsigt. Men sedan var det slut på medhårssmek, sedan var det jag som i en allt mer bisarr förhörssituation i detalj fick redogöra för varför den och den eleven inte förtjänade ett högre betyg. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte slarvat med dokumentationen, jag tyckte att mina argument var rediga och korrekta, och de hade inte mycket att sätta emot, bara hummade och antecknade, ändå var det något som skavde.
Om inte facket fanns till hjälp, vilken räddning var då att vänta?
När jag kom hem kände jag mig mer än tillintetgjord, alldeles tillplattad, som en mask man trampat på. Och så oerhört ensam. Karl-Martin hade inte gjort ett uns till min fördel, tvärtom. Om inte facket fanns till hjälp, vilken räddning var då att vänta?

På kvällen, efter att jag stärkt mig med lite Stolichnaya, repade jag mod, något så när. Inte kunde jag ge upp så lätt, jag fick helt enkelt gå till högre instans. Så fort jag fick tid och samlat kraft skulle jag ringa till LR:s kansli och höra vad de tyckte. Då skulle det bli andra bullar! I bästa fall skulle allt slå tillbaka mot stroppen Karl-Martin, riktigt ordentligt skulle det svida när skiten exploderade i hans händer.

Sedan kom den där Stockholmsresan och inget blev sig riktigt likt. Plötsligt kändes att ringa facket som något oöverstigligt, ja ens att fatta tag i en telefonlur blev tidvis oerhört svårt, som att lägga handen på en spisplatta och hoppa ned i en isvak på samma gång, allomfattande plågsamt och totalt skräckinjagande.

 

 

FOTNOTER:

28) Sedan flera år låg jag på en sjuttiofemprocentig anställningsgrad, vilket jag var nöjd med men som rent ekonomiskt gav ett ganska litet svängrum.

29) »Packade som sardiner«, som Klas en gång uttryckte det, »som de där slavskeppen som seglade över Atlanten.«

30) Det är förresten inte bara vårdpersonal som tjänar bra i Norge, på senare år har det även blivit vanligt bland lärarkollegor att emigrera, se bland annat artikeln »Svenska lärare tjänar dubbelt i Norge«, Skolvärlden 19/5 2015.

31) Systemet infördes 2011 i samband med Lgr 11. Tanken med den nya skalan A–E var att skapa större differentiering och rättvisare betyg. Det tidigare Godkänt-betyget var vittomfattande och kunde inkludera elever som precis klarade sig över gränsen från att bli underkända och elever som var nästan Väl godkända. Nu finns det fem nivåer, där kunskapskraven är tydligt preciserade för A, C och E-nivå. För att få ett D ska man ha uppnått alla mål för betyget E och övervägande för betyget C. För att få ett B ska man ha uppnått alla mål för betyget C och övervägande för betyget A.

32) Ur kunskapskraven för Svenska 1.

33) Ur kunskapskraven för Svenska 2.

34) Även om just lärarkårens kampvilja varit påfallande låg här i landet. Den senaste lärarstrejken ägde rum 1989 då lärare i Storstockholm gick ut i strejk, vilket ledde till splittring mellan de två lärarförbunden och föranledde LO-basen Stig Malm att kalla de strejkande för »vandaler« och dåliga föredömen för skolungdomen. Över lag är lärarna alldeles för plikttrogna och självuppoffrande, stillatigande accepterar de alla försämringar medan de knyter näven i fickan.

35) Hans favoritfilosofer var Hegel, Schopenhauer och Nietzsche, i den ordningen.

36) Vid ett tillfälle när Karl-Martin hörde mig och engelskläraren Ylva prata om att det är samma patriarkala strukturer hos talibanerna som bland svenska män, bara att de tar sig olika uttryck, klev han fram och pekade på vårt otäckta hår och Ylvas kanske lite väl tilltagna urringning och fräste att om det här varit i Afghanistan hade vi varit halshuggna vid det här laget, varpå han visslande gick bort mot mikrovågsugnarna medan vi satt obekvämt paffa ett tag tills vi började småprata om något trevligare.

37) Karl-Martin vid ett annat tillfälle om Göteborgskravallerna: »Polisen daltade alldeles för mycket med slöddret. De sköt för få, siktade för dåligt.«

Publicerad
3 days sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
1 week sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för SVT:s nya humor­satsning

SVT fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

SVT:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, SVT, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför SVT:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

SVT har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. SVT har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till SVT

SVT såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
4 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad