Följetong #53/2019

Sommarföljetongen: Högspänning – del 5

Foto: Pxhere/CC

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är femte delen.

1.2.2

Under andra halvan av november förvärrades mina symptom. Jag hittade en lugnande kräm som dämpade det mesta av klådan och köpte tunna svala lakan från Hemtex för att minska nattsvettningarna, men hade ändå oerhört svårt att sova. Det spelade ingen roll hur trött jag kände mig under dagen och hur slutkörd jag var när jag kom hem från jobbet, när jag väl låg till sängs halv elva på kvällen vägrade hjärnan gå med på det som kroppen bönade och bad om. Snarare var det som om den fick fnatt, som om den bestämde sig för att lägga in en högre växel och dra ifrån. Jag kastades från den ena tanken till den andra utan hejd. I ena stunden var det lektioner som behövde förberedas och prov som skulle rättas, i andra stunden funderade jag över om det inte var dags att ta katterna till veterinären för en rutinkoll och så undrade jag om det löst sig för Simon med det där jäkla bostadsbidraget.

Tydligen hade han och kompisarna sökt pengar från Försäkringskassan när de flyttat in i den där hutlöst dyra förortslägenheten och allt var frid och fröjd tills en av dem börjat jobba, dumt nog han som stod på både kontrakt och bidragsansökan, och nu hade de blivit granskade och krävda på en massa pengar i återbetalning. Klas hade lovat att ordna det där, tyvärr hade jag ingen möjlighet att hjälpa till. [28] Men hur hade det gått? Där jag låg i mörkret fick jag upp hemska bilder av hur skulderna samlades på hög, hur pojkarna blev osams kring vem som var skyldig vad och så en dag hade de inte ens möjlighet att betala hyran. Stolt och envis som Simon var berättade han inget för mamma eller pappa utan packade sin ryggsäck och gav sig ut på Stockholms gator, vandrade runt där som ett grönhårigt, rangligt spöke tills en bil stannade in och rullade ned vindrutan och det kom en viskning … Min lilla pojke! Jag kippade efter andan. Om jag skulle ringa Klas och höra hur det gått? Nej. Senaste gången jag ringde svarade Jenni, trots att det var till hans mobil jag ringde. Som en maktdemonstration.

Sovrumsdörren gled gnisslande upp. Det var Stig som stångat sig in. Han hade märkt att jag låg vaken, nu jamade han lite försiktigt och hoppade upp vid min sida där han kurade ihop sig som en hårig liten snäcka. Sakta, sakta strök jag hans päls och kände värmen från den mjuka kroppen. Slagen från hans lilla katthjärta dunkade mot min hand.

Gryningsljuset föll in genom en glipa i persiennen. Jag måste ha sovit, åtminstone någon timme. Men alldeles för lite för att orka med en arbetsdag bestående av tre lektioner och så en timmes APT och rättningar på det. Jag stönade och rullade runt på sidan, allt jag ville var att få ligga kvar där, helst i en evighet men snart skulle klockan ringa och nu reste Stig på sig och sträckte mödosamt ut sin ryggrad i det att han jamade mer bestämt, ge mig frukost, nu! Jag tryckte kudden över huvudet. Åh herre gud, vad jag behövde få lite ordentlig sömn.

En molande värk i axlar och nacke, ibland subtil, ibland våldsamt dunkande.

Och ändå var det bara början. I december kom smärtan. En molande värk i axlar och nacke, ibland subtil, ibland våldsamt dunkande.

Värktabletter och smärtstillande geler hjälpte bara delvis, en kortare stund, sedan var den där igen, värken. Och svettningarna fortsatte. Jag räknade ut att jag använde nästan dubbelt så mycket kläder som normalt, tvättmaskinen gick på högvarv och över husets alla dörrar hängde ständigt något på tork. Efter ett tag kom jag på att det var bekvämast att gå runt i bara trosor och t-shirt hemmavid, eller ännu hellre helt naken. Så härligt att ligga lite knottrigt kall i soffan och lyssna på reprisen av Medierna!

Men jag fick akta mig noga så att grannarna inte såg mig, här på Rothwallsvägen ligger ju husen tätt som attan. [29] Särskilt noga var jag att skyla mig västerut, där familjen Karayilan bodde. Förvisso var jag inte helt på det klara med kurders inställning till nakenhet, men jag tog det säkra före det osäkra och iakttog sedesamhet. Klart var i alla fall att Stig inte uppskattade mina nya »kläder«. Han vägrade hoppa upp och ligga på mitt blottade hull, och när jag lyfte upp honom och tryckte honom mot mina bara bröst ryste han och försökte åla sig ur mitt grepp. Det var som om textilierna var min päls i hans ögon, och att detta var något fel och sjukt.

Till slut blev sömnproblemen för mycket. Jag ringde vårdcentralen och fick träffa en ung kvinnlig läkare på Spinnaren borta vid Gamlestadstorget. Vi fick ingen jättebra kontakt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var, jag skulle inte säga att hon äcklades av mig, men någonstans i närheten. Hennes blick var dömande, sträng i det att hon plutade ofrivilligt med sina fyllda läppar. Hennes markerade kindben och nasala uttal andades Fiskebäck eller Askim. Den här offentliga inrättningen i stans östra förorter var under hennes värdighet, blott ett trappsteg på väg mot en plastikkirurgisk privatklinik eller allra helst Norge, landet av mjölk och honung. [30] Det puttenuttiga flickebarnet la inte två strån i kors, tog mitt blodtryck vilket var »lite högt« och skrev ut ett recept på två förpackningar Imovane, vilket jag provade i ett par dagar innan jag gav upp. Tabletterna smakade hemskt bittert, en smak jag inte riktigt fick bort från tungan trots att jag svalde dem med sötsliskig blandsaft. Förmodligen hade tillverkaren tillsatt beskan i all välmening för att de skulle bli svårare att överdosera, men vad hjälpte det mig.

1.3

Det var i samma veva som allt det där med betygen satte i gång. Eller var det först senare, på vårkanten? De där sakerna flyter ihop, känns orediga och avlägsna trots att det bara är ett par år bort. Jag vet inte, jag har inte alla papper med mig här ute, det mesta är kvar i Utby. Men vid närmare eftertanke är jag ganska så säker på att det var i början av vårterminen 2015 som mina bedömningar ifrågasattes. Ett antal elever, däribland Felicia Falkensten, hävdade att det var »omöjligt« att få A av mig. Vilket var en uppenbar lögn, jag hade många elever som presterat A:n i såväl Svenska 1 som 2 och 3. Nu råkade det inte finnas särskilt många A-elever i de aktuella klasserna, däremot en hel del B-elever. Ändå höjdes röster om att jag var »för sträng« i min bedömning, att det var »orättvist« eftersom deras kompisar som hade andra svensklärare minsann hade »en massa A:n«.

Visst, det nya betygssystemet [31] har haft en del inkörningsproblem med missuppfattningar från både lärare och elever, där en del tolkat det som att en elev måste prestera enbart A på samtliga uppgifter under kursen för att få slutbetyget A, vilket inte stämmer. Svårigheten att få A jämfört med de gamla MVG och femma har också skapat mycket hets och press hos högpresterande elever, en hets och press som även drabbar de lärare som gör bedömningarna.

Elever som är missnöjda med betygen är ingen nyhet, tvärtom hör det till yrkets vardag.

I den bästa av världar skulle vi lärare inte ens behöva agera domare på det här ibland rent livsavgörande viset, vilket jag tror skulle öppna upp för ett mycket mer jämlikt kunskapande tillsammans med eleverna. Men det är (och förblir, förmodligen) en utopi. Egentligen är det enkelt. Skolverket har ställt upp ett antal kriterier som ska vara uppfylld a för att eleven ska uppnå ett visst betyg. Uppfylls inte kriterierna kan man inte heller få det betyget. Elever som är missnöjda med betygen är ingen nyhet, tvärtom hör det till yrkets vardag. Det har alltid vädjats och hojtats och ojats och ibland har det gjort ont att vara bestämd, men efter alla tårar och hopknycklade papper (och inte så få fantastiska uppryckningar på mållinjen) så har stormen alltid bedarrat.

Inte den här gången. Nu var det som om de vägrade ge sig, som om de kände att de hade medvind. Lärarna, skolledningen, vi är tillbakapressade, på reträtt medan eleverna och föräldrarna flyttar fram gränserna och ständigt kräver mer inflytande, mer makt. Och passar det inte kan man alltid hota med att byta skola, använda sin konsumentmakt på den fåfängans marknad som våra kunskapsanstalter förvandlats till.

Snart gick min telefon varm, det var mammor och pappor och till och med storasyskon som minsann ville veta varför just deras lilla geni inte ansågs värdig ett A i ett annars nog så imponerande betygsdokument. Tja, vad skulle jag säga, det kunde ju ha att göra med att det lilla geniet inte kunde göra »välgrundade och nyanserade reflektioner över hur språklig variation hänger samman med talare och kommunikationssituation samt ge exempel på och nyanserat diskutera hur språk och språkbruk kan markera avstånd och samhörighet, utifrån flera olika perspektiv« [32] eller var oförmögen att »översiktligt diskutera stil, innehåll och bärande tankar i skönlitterära verk och författarskap från olika tider och epoker utifrån centrala litteraturvetenskapliga begrepp, samt ge exempel på litterära verkningsmedel, resonera nyanserat om dessa och utförligt och nyanserat diskutera hur de skönlitterära verken förmedlar idéer och känslor samt sätta dessa verk och författarskap i relation till förhållanden och idéströmningar i samhället«. [33]

Men det var lönlöst, hur jag än hänvisade till objektiva, hårda fakta (sådant är ju annars populärt i vårt samhälle), helt enkelt försökte visa vilket mått av professionalitet jag utgick från jämfört med deras vanskliga nepotism så fortsatte påståenden och beskyllningar att flyga i en aldrig sinande skur.

Veckan efter kallades jag på möte med Åsa och Karl-Martin, som var ämnesansvarig inom svenskan och fackligt förtroendevald för Lärarnas Riksförbund. Trots att syftet med mötet var att diskutera »problemen med mina bedömningar« kände jag mig ändå hoppfull över att facket var inblandat på så tidig nivå. För mig framstod facket fortfarande som åtminstone vagt illuminerat av forna dagars stordåd. [34] Det var innan jag visste vilka fruktansvärda svek de var kapabla till.

Det var innan jag visste vilka fruktansvärda svek de var kapabla till.

Å andra sidan var Karl-Martin något av min nemesis på skolan. En femtiofemårig maktfullkomlig herre, alltid klädd i grå kavaj med läsglasögonen dinglande i sina senilband över den svarta skjortan. Karl-Martin var lärare i filosofi och svenska, enligt egen utsago »konservativt lagd« när det gällde politik. [35] Själv var jag mer eller mindre övertygad om att han röstade på Sverigedemokraterna, eller att han åtminstone var en mörkblå moderat som tvekade om han skulle ta språnget, som så många andra gjorde i vårt land de där åren, de som förde oss närmare och närmare avgrunden med hjälp av valsedeln.

Jag kände mig alltid illa till mods när Karl-Martin kom in i personalrummet, särskilt om jag just då råkade ha någon utläggning och han fixerade mig med blicken medan han beredde sig en wiener melange ur kaffemaskinen. Oftast behövde han inte ens säga något [36], vissa personer (särskilt män) har förmågan att göra ned en ickeverbalt, det räckte med att han smålog lite överseende, eller kisade i fjärran som om han övervägde om han skulle gå fram och slå ihjäl mig.

Typiskt nog bodde Karl-Martin också i Utby. På den finare sidan norr om Utbyvägen, i en av de pråliga villorna på Anders Mattssonsgatan, med sin fru som såg ut som en piffigare variant av Kerstin och en gigantisk mastiff. Karl-Martin var det enda dåliga med Utby, ja förutom att klassiska Utby Pizzeria (stans bästa) bytt namn till mer generiska I Love Pizza och tagit bort min favorit Tellus från menyn, den som var toppad med kantareller.

Jag hade ändå en vag förhoppning om att Karl-Martin kunde skilja på sak och person, att han skulle backa en kollega i en fråga som hela kåren kämpade med. Betygsinflationen var förresten inte bara en internsak utan ett gigantiskt demokratiproblem på sikt. Dessutom hade han i tidigare konflikter varit ganska bestämd mot vår gamla chef, och han brukade aldrig missa en chans att håna konkurrentfacket Lärarförbundet för att de till skillnad från LR även organiserade rektorer.
Genast när jag kom in i rummet kände jag att något var fel. Tydligen avbröt jag en rolig anekdot som Karl-Martin höll på att berätta för Åsa, som fnittrade så att mascaran klibbade, men när de fick syn på mig tystnade de. Karl-Martin harklade sig och rättade till en av de pastellfärgade kuddarna. »För all del, låt inte mig störa«, sa jag och gick på skämt bakåt ur rummet med överdrivna steg, men det tyckte de inte var roligt.

Så började allvaret. Åsa gjorde en dragning av situationen så som hon uppfattat den, vilket i stort sett gick ut på att mina elever i lägre grad nådde upp till »förväntningarna« i jämförelse med snittet för både kollegor på skolan och de andra kommunala gymnasierna i stan. Karl-Martin fyllde i att facket automatiskt kopplas in i sådana här fall och att mina rättigheter givetvis skulle tillgodoses, men att han »som yrkesman var något bekymrad«.

I vad som utvecklade sig till en miniföreläsning i didaktik betonade Karl-Martin vikten av en hög intellektuell nivå på undervisningen, att man ofta kunde lägga ribban högre än vad man trodde och få det stora flertalet att resa sig över sin nivå. Men, och här kom hans invändning, detta krävde också att läraren lyckades få eleverna att tillgodogöra sig denna höga nivå. Frågan han ställde utan att ställa den var om jag var kompetent nog.
Darrande av återhållen vrede bad jag honom konkretisera sig, varpå han kom dragande med uppgiften om Hvitfeldtskakravallerna [37] och ett par nybörjarmissar jag gjorde under mina första år på skolan. »Ibland undrar jag om gymnasiet verkligen är rätt plats för dig Lotta«, sa Karl-Martin avslutningsvis och la samman sina fingrar. »Å andra sidan är väl universitetet inte det heller. Kanske en … folkhögskola?«

Åsa harklade sig och hasplade ur sig några plattityder om vilken »verkligt jätteduktig lärare« jag var och påminde om mitt engagemang kring Världsbokdagen och hur jag tillsammans med skolbibliotekarien verkat för att hålla bokutbudet både uppdaterat och spetsigt. Men sedan var det slut på medhårssmek, sedan var det jag som i en allt mer bisarr förhörssituation i detalj fick redogöra för varför den och den eleven inte förtjänade ett högre betyg. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte slarvat med dokumentationen, jag tyckte att mina argument var rediga och korrekta, och de hade inte mycket att sätta emot, bara hummade och antecknade, ändå var det något som skavde.

Om inte facket fanns till hjälp, vilken räddning var då att vänta?

När jag kom hem kände jag mig mer än tillintetgjord, alldeles tillplattad, som en mask man trampat på. Och så oerhört ensam. Karl-Martin hade inte gjort ett uns till min fördel, tvärtom. Om inte facket fanns till hjälp, vilken räddning var då att vänta?

På kvällen, efter att jag stärkt mig med lite Stolichnaya, repade jag mod, något så när. Inte kunde jag ge upp så lätt, jag fick helt enkelt gå till högre instans. Så fort jag fick tid och samlat kraft skulle jag ringa till LR:s kansli och höra vad de tyckte. Då skulle det bli andra bullar! I bästa fall skulle allt slå tillbaka mot stroppen Karl-Martin, riktigt ordentligt skulle det svida när skiten exploderade i hans händer.

Sedan kom den där Stockholmsresan och inget blev sig riktigt likt. Plötsligt kändes att ringa facket som något oöverstigligt, ja ens att fatta tag i en telefonlur blev tidvis oerhört svårt, som att lägga handen på en spisplatta och hoppa ned i en isvak på samma gång, allomfattande plågsamt och totalt skräckinjagande.

 

 

FOTNOTER:

28) Sedan flera år låg jag på en sjuttiofemprocentig anställningsgrad, vilket jag var nöjd med men som rent ekonomiskt gav ett ganska litet svängrum.

29) »Packade som sardiner«, som Klas en gång uttryckte det, »som de där slavskeppen som seglade över Atlanten.«

30) Det är förresten inte bara vårdpersonal som tjänar bra i Norge, på senare år har det även blivit vanligt bland lärarkollegor att emigrera, se bland annat artikeln »Svenska lärare tjänar dubbelt i Norge«, Skolvärlden 19/5 2015.

31) Systemet infördes 2011 i samband med Lgr 11. Tanken med den nya skalan A–E var att skapa större differentiering och rättvisare betyg. Det tidigare Godkänt-betyget var vittomfattande och kunde inkludera elever som precis klarade sig över gränsen från att bli underkända och elever som var nästan Väl godkända. Nu finns det fem nivåer, där kunskapskraven är tydligt preciserade för A, C och E-nivå. För att få ett D ska man ha uppnått alla mål för betyget E och övervägande för betyget C. För att få ett B ska man ha uppnått alla mål för betyget C och övervägande för betyget A.

32) Ur kunskapskraven för Svenska 1.

33) Ur kunskapskraven för Svenska 2.

34) Även om just lärarkårens kampvilja varit påfallande låg här i landet. Den senaste lärarstrejken ägde rum 1989 då lärare i Storstockholm gick ut i strejk, vilket ledde till splittring mellan de två lärarförbunden och föranledde LO-basen Stig Malm att kalla de strejkande för »vandaler« och dåliga föredömen för skolungdomen. Över lag är lärarna alldeles för plikttrogna och självuppoffrande, stillatigande accepterar de alla försämringar medan de knyter näven i fickan.

35) Hans favoritfilosofer var Hegel, Schopenhauer och Nietzsche, i den ordningen.

36) Vid ett tillfälle när Karl-Martin hörde mig och engelskläraren Ylva prata om att det är samma patriarkala strukturer hos talibanerna som bland svenska män, bara att de tar sig olika uttryck, klev han fram och pekade på vårt otäckta hår och Ylvas kanske lite väl tilltagna urringning och fräste att om det här varit i Afghanistan hade vi varit halshuggna vid det här laget, varpå han visslande gick bort mot mikrovågsugnarna medan vi satt obekvämt paffa ett tag tills vi började småprata om något trevligare.

37) Karl-Martin vid ett annat tillfälle om Göteborgskravallerna: »Polisen daltade alldeles för mycket med slöddret. De sköt för få, siktade för dåligt.«

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hej där 👋

Läs Arbetarens senaste Månadsmagasin gratis på webben! Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet kommer tre gånger i veckan: onsdag, fredag med veckans rubriker och långläsning på söndagar.