Följetong #52/2019

Sommarföljetongen: Högspänning – del 4

Foto: Pxhere/CC

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är fjärde delen.

1.2

Hösten 2014 visade sig mina symptom för första gången. Jag hade precis dragit i gång en ambitiös skrivuppgift för mina treor där de i uppsatsform skulle undersöka händelserna på Hvitfeldtska sommaren 2001. Under EU-toppmötet alltså. I folkmun känt som Göteborgskravallerna. Staden upplät ju nämligen ett antal kommunala skolor åt de tillresta demonstranterna att bo på, bland annat Schillerska och Hvitfeldtska.

De flesta som bodde på skolorna var fredliga och stillsamma, men där fanns också mer eller mindre konfrontativt inriktade grupper som Vita overallerna och Antifascistisk aktion. Torsdagen den 14:e juni spärrade polisen av skolan med containrar efter att spanare observerat stenar och andra tillhyggen på området, vilket ledde till sammanstötningar och många gripanden. Än i dag råder det delade meningar om beslutet att inringa skolan var spontant eller en del av en förberedd strategi, men de flesta är överens om att oroligheterna kring Hvitfeldtska gymnasiet var startskottet till kravallerna som rasade i stan de följande dagarna.

Som utgångspunkt tittade vi på några inslag som jag klippt ihop från Uppdrag granskning och dokumentären Terrorister – en film om dom dömda, regisserad av Stefan Jarl och Lukas Moodysson. Eleverna fick också ett häfte där den samtida kvällspressens krigsrubriker samsades med exempelvis Erik Wijks mer sansade sammanställning. [21] Jag var själv väldigt nöjd med uppgiften, såg den som en nyttig övning i kritiskt tänkande, kanske den viktigaste egenskapen för lärare att förmedla i dessa tider av faktaresistens, oavsett ämne. Dessutom var den möjlig att koppla till Vygotskijs teorier om autentiska aktiviteter och lärandet som en social process i elevens närmiljö. Genom att ta del av artefakter, läsa tidigare texter och själva producera nya texter skulle eleverna kunna skriva sig fram till ett möjligt svar på frågan vad det egentligen var som hände på deras egen skola den där sommardagen för snart femton år sedan. [22]

Till en början var eleverna mest apatiska och uttråkade, som de brukar vara. Elever är som gräsklippare, man måste dra i snöret ett par gånger innan de kommer i gång. Många visade sig ha väldigt vaga begrepp om vad som hänt, mycket var missuppfattningar och ren hörsägen, »Jo, polisen sköt ju typ ihjäl tre personer nere vid Vasaplatsen, en ren avrättning var det.« Som mest hördes några halvkvävda protester från de som hade ett förestående engelskprov. Men så tittade vi på tv-inslagen (det felar sällan, inget får i gång unga hjärnor som rörlig bild) och plötsligt blev diskussionerna livliga, stundtals nästan hätska. Vissa var upprörda på polisen (på en filmsnutt såg man hur en polisman bryskt ryckte ned en ung flicka från en container) medan andra klankade ned på de maskerade demonstranterna, »så fega de är, varför kan de inte stå för sina åsikter?«. När jag delade ut skrivuppgiften hade alla glömt sina förbehåll, alla var ivriga att komma i gång och återkomma nästa vecka med ett utkast att jobba vidare med.

Det blev torsdag och jag satt en halv dag och en hel kväll med att rätta ettornas grammatiktentor och det blev fredag och jag hade just haft en rätt så lyckad lektion i litteraturhistoria där vi tröskat oss igenom den ökänt träiga medeltida litteraturen (Rolandssången, Tristan, Romanen om rosen) på ett sätt som ändå måste kallas för lustfyllt och jag var på väg till Ica Focus för att handla lite godsaker till kvällen, kanske en grillad kyckling eller en paj från delikatessdisken och så några strömmingsfiléer till katterna. Då ringde mobilen.

Av vad han fått höra av sin son var det rena rama kommunistföreläsningen jag hållit, ett försvar för vänsterns våld.

Det var en pappa till en av mina elever i klassen som fått skrivuppgiften om Hvitfeldtskakravallerna. Han var minst sagt upprörd. Mannen informerade mig om att han minsann arbetade som polis (civilanställd, det vill säga inte en riktig polis, skulle det senare visa sig) och tog mycket illa vid sig å sina kollegors räkning. Av vad han fått höra av sin son var det rena rama kommunistföreläsningen jag hållit, ett försvar för vänsterns våld. När jag försökte protestera höjde han rösten på de där obehagliga sättet som män gör för att behålla övertaget i en diskussion och fortsatte att berätta att han under resten av eftermiddagen tänkte ringa runt till de andra föräldrarna i klassen och höra vad de tyckte om att få sina barn indoktrinerade av någon slags terrorapologet.

När han lagt på stod jag villrådig och häpen mitt i Vasaparken och kände en väldig hetta över kinden där jag under den senaste kvarten pressat mobilen mot örat och förgäves försökt få en syl i vädret. Min aptit hade försvunnit. Jag hoppade på sjuans spårvagn och åkte hem och la mig i soffan, helt tom. Det hettade fortfarande i min kind, först senare på kvällen när jag hällt i mig ett par glas iskallt trögflytande Stolichnaya släppte det.

Man kan tycka att polispappans protester borde gett mig kalla fötter, men i stället gick jag vidare som planerat. Att bara köra på och inte stanna upp för eftertanke och reflektion är väl en av mina svagheter, antar jag. Kanske blev det mitt fall. Hur som helst så la jag under följande vecka fram uppgiften för resten av mina treor. I de flesta klasser gick det utan problem, men i S3EF opponerade sig genast den rågblonda Felicia Falkensten, eller som jag kallade henne för mig själv, Felicia Fascist. Felicia var inte bara välskapt och välklädd, hon var också aktiv som ungdomspolitiker i den nya tidens rörelse, SDU, Sverigedemokratisk Ungdom. [23] För mig framstod de som en ondare, mer utstuderad variant av min egen tonårs ungmoderater. Brackor i dräkt och kavaj med det blonda håret käckt på sned, taktfast marscherande under gula fanor kallade de samman Europas unga för att kämpa mot de muslimska horderna. De gav mig rysningar.

Och nu satt Fascisten, jag menar Felicia, och agiterade för sin sak i det att hon hetsade klassen mot »dreadsmongon och otvättade hippies som tilläts ta över våra gator«. Förgäves försökte jag förklara filmklippen från Vasaplatsen med att modet såg annorlunda ut då, att allt som ligger tio, femton år tillbaka i tiden ser fult ut, att de själva kommer se fula ut när de blickar tillbaka och förresten var det inte relevant, nu skulle vi gå igenom häftet jag delat ut. Men Felicia hade tillfälligtvis vridit makten över rummet ur mina händer, den känsliga osynliga överenskommelse mellan en majoritet och en minoritet om att underordna sig och låta sig vägledas. Nu var det hon som härskade över rummet, nu var det hon som tryckte på knapparna. »Jag vill inte göra nån äcklig dreadsuppgift«, stönade Becca längst bak i salen, »Varför hade de dreads? Trodde de att de var afrikaner liksom?«, undrade Samir. »Fula var de i alla fall«, fyllde Teo i. Felicia log och rättade till sitt hårsvall.

Nästa dag blev jag uppkallad till Åsas rum. Lasse Bengtzons gamla regim var som bortblåst. Borta var oljeporträtten på forna tiders rektorer, borta var de murriga plyschfåtöljerna, framför allt var den behagligt sura pipdoften [24] nogsamt sanerad. I stället var rummet sobert inrett i björk och pastell, med monsteror i fönstren och soffkuddar från danska designermärket Hay. Åsa tog emot mig klädd i svart kavaj och med en massa kajal runt ögonen, hon såg ut som om hon sjöng i ett postpunkband i mitten av åttiotalet.

Ett slag förvillades jag av all denna yta, tänkte att det här är nytt och radikalt och därmed bra, började förvänta mig beröm snarare än bannor. Sedan började Åsa prata, och mitt hopp om den människan gick förlorat. Kontentan var att det kommit klagomål på min skrivuppgift från flera håll och utifrån den bild Åsa fått lät den »minst sagt olämplig«. Hon rådde mig nu att »släppa stoltheten«, vara inlyssnande och gå vidare med det som var verkligt relevant, exempelvis förberedelserna för de nationella proven.

Egentligen hade jag komponerat ett litet försvarstal, dessutom hade jag med mig allt material kring uppgiften i väskan, redo att visa och gå igenom, peka på att uppgiften inte alls tog parti för den ena eller andra sidan utan tvärtom uppmuntrade eleverna att tänka själva. I stället satt jag stum och stirrade på det kalejdoskopiska mönstret på den stora metallbricka som var placerad på bordet framför mig, förlorade mig ett tag i mönstrets former och möjligheter. Plötsligt märkte jag att det blivit tyst och att Åsa såg på mig med ett leende som jag inte kunde uppfatta som annat än ironiskt. »Eller hur?«, sa hon. Utan att svara reste jag mig upp och gick.

Följande dag försökte jag förgäves ta upp saken med min ämnesgrupp. En rektor som aktivt försöker styra den enskilda lärarens undervisning, det borde väl ändå få folk att höja på ögonbrynen. Men nej, uppbackningen var i det närmaste lika med noll, snarare var de minst lika kritiska som Åsa.

Monika, som jag alltid respekterat och som är en av få kvarvarande kollegor som jag kan ha en initierad diskussion om samtidslitteratur med, visade sig anse att »de där hemska händelserna« var ett trauma för hela staden, ett sår man inte borde riva upp i onödan, helt enkelt något att inte rota i utan lägga bakom sig och helst glömma fullständigt.

Och så Tanja då, nybakade lilla fettpärlan Tanja som lyckats ta sig igenom svensklärarutbildningen utan att ens kunna ta ut satser ur en mening (ibland undrar jag var de sysslar med därborta i Språkskrapan nu för tiden), som aldrig hade koll på mötestider eller HR-konferenser och av någon anledning utsett just mig till ställföreträdande kalender (dessutom envisades hon med ovanan att kontakta mig privat, via Facebooks meddelandetjänst, ibland mitt i natten. Gud så skönt det är att slippa allt det där nu), Tanja stirrade glosögt framför sig medan hennes påssjuketjocka kinder smaskade på den apelsin hon metodiskt skalat de senaste tio minuterna och så bröt hon in på gnällbältesmål »Jaa, det där med politik är ju känsligt. Jag tänker att det är bäst att undvika det helt, risken är ju att man kränker en elev som har en annan uppfattning«.

Såg upp, fokuserade på en punkt i taket för att inte börja gråta.

Jag svalde ett par gånger och lutade huvudet bakåt. Såg upp, fokuserade på en punkt i taket för att inte börja gråta. Blev plötsligt väldigt medveten om de starka lysrören i vårt arbetsrum. Vitt och elakt sken de ned på mig, ett obarmhärtigt ljus. En droppe svett rann långsamt ned för min nacke tills den fångades upp av bh-kanten.

Den helgen satte det i gång. Jag minns det alldeles tydligt. På lördagen hade jag varit ute i trädgården och rensat ogräs och plockat upp en halväten trast som Willy lämnat efter sig. Efteråt gick jag på toaletten för att tvätta av mig och såg mig själv i spegeln. Jag ropade faktiskt till, så häpen blev jag. [25] Jag var alldeles illröd i ansiktet. Som en rodnad, fast starkare. Värst var det runt kinderna och i pannan. Nu förstod jag vad det var som känts de senaste timmarna, som en solsveda fastän det var mulet ute. Med en märklig känsla gick jag till sängs den kvällen, som en smygande oro.

Mitt i natten vaknade jag med klåda över hela kroppen. Som om små, små myror vandrade över min lekamen. Jag kliade och kliade, men pirret och stickningarna dök upp på ständigt nya ställen, än i hårbottnen, än på skinkorna, än i armvecket. Till slut tröttnade jag på att ligga och riva mig utan gick upp och tog en varm dusch och skrubbade av mig ordentligt med den där rejäla borsten jag köpte när vi var på studiebesök i Finland. Efteråt smorde jag in mig med en härligt fet kräm och bytte till rena, svala sängkläder. Det hjälpte, tillfälligtvis. Men redan nästa natt var den där igen, klådan. Nu tillsammans med svettningar som kom stötvis, i vallningar. Jag svettades mängder, flera deciliter kändes det som.

På måndagsmorgonen såg jag ingen annan lösning än att byta sängkläder igen, det gick att vrida vätska ur dem, så blöta var de. Och mitt ansikte såg hemskt ut, inflammerat och lysande som en stoppsignal. För första gången på evigheter anlade jag en makeup på en vardag. Vad skulle jag göra, jag kunde ju inte komma till skolan och se ut som en kokt kräfta. Men pudret kändes varmt och stickigt i ansiktet, som en torr mask som hindrade hyn från att andas. Och så svettningarna på det, som skapade djupa fåror i mitt ansikte och fläckade ned min tröja. Jag såg inte klok ut men hade inget val, det var ut på manegen som gällde och bena ut subjekt och predikat och rumsadverbial ena timmen och syssla med stilistik andra timmen. Mellan lektionerna blev det ett himla spring till toaletten för att gömma undan det värsta.

Usch, jag minns inte mycket av den veckan. Tvåorna tragglade vidare med litteraturhistorien och treorna fortsatte arbeta med Hvitfeldtskakravallerna (ja, jag stod på mig) men jag mäktade inte med att leda dem vidare, att ta tag i de lösa tampar och trevande försök de slängt ur sig, så det bidde en tumme, mestadels slappa redogörelser, vagt modifierade Wikipedia-artiklar och en massa löst tyckande.

På torsdagen samlades Torgnys tjejer hemma hos Carin i Haga. Carin bjöd på karelska piroger och hemmagjord rabarbersaft och vi hade en riktigt trevlig diskussion om de sista sextio sidorna av Monika Fagerholms Den amerikanska flickan. Efteråt var det som vanligt samkväm för dem som ville. Carin tog fram en flaska Dubonnet och jag blev förtrolig med henne och Annika. Jag berättade om min hemska helg och ännu värre vecka. Carin och Annika, som båda är lite äldre än jag, gav varandra en menande blick och sa nästan i mun på varandra »klimakteriet!«. De såg närmast nöjda ut, som om de tänkte: du också, äntligen.

När jag stod på Järntorget och väntade på vagnen och kände kinderna glöda trots att termometern krupit ned till bara fyra grader tänkte jag klimakteriet, nej, det här är något annat.

 

1.2.1

Så fortsatte hösten, segade sig blåsigt jämngrå mot oktober. Långsamt lärde jag mig hantera min nya belägenhet. Jag tog alltid med mig ett klädombyte till jobbet utifall jag skulle bli för svettig och jag gick till en dermatolog som gav mig diagnosen rosacea, en hudåkomma som ger röd och irriterad hy, främst i ansiktet. Jag fick tips på en lämplig, mild och parfymfri ansiktstvätt och diverse krämer och geler som lyckades dämpa det värsta av rodnaden. Och hos en jättetrevlig tjej på Åhléns sminkavdelning fick jag sitta ned och bli uppiffad med den senaste trenden, mineralsmink. Genast kändes mitt ansikte svalare, och det såg så jämnt ut, fint och skirt, nästan porslinsaktigt. Lite på skoj testade vi några läppstift också och jag kunde inte låta bli att le åt min spegelbild där jag satt i den svarta regissörsstolen och gjorde pussmun med karmosinröda läppar, jag såg ju riktigt fräck ut!

I ett infall målade jag läpparna inför nästa arbetsdag. Jag vet inte varför, jag var nog bara i behov av att muntra upp mig. Lite pirrigt fnissig gick jag in och satte mig i personalrummet och kände mig som ett mellanting mellan en clown och en filmstjärna. Men ingen la märke till min förändring, eller så låtsades de bara inte om den. Så typiskt för den lite missunnsamma lutherskhet som råder bland lärarkåren. Och så klart låg diskborsten nedslängd i vasken igen, trots att det finns en krok att hänga den på och trots att jag klistrat upp en lapp i ögonhöjd som informerar om detta. Men nej då, i stället för att hänga på tork låg den och gonade sig bland smutsdisken där bakterier och andra godsaker gror. Ibland undrade jag om det var någon som tog för vana att slänga ned den där på rent jävelskap, för att driva med mig.

Ibland undrade jag om det var någon som tog för vana att slänga ned den där på rent jävelskap, för att driva med mig.

Min första lektion för dagen var med N2AB, ett piggt och diskussionslystet gäng som ofta brukade göra mig på gott humör. Särskilt fanns där en sällsynt lysande guldklimp som hette Åskar, Åskar Hofström. Ett tvättäkta kulturbarn, pappan var psykoanalytiker och mamman hade suttit i redaktionen för Ord & Bild, och som sådan i besittning av oändliga mängder av det Pierre Bourdieu kallade för kulturellt kapital. [26] Redan i ettan var han omtalad för sina märkliga konstverk och små happenings som gränsade mellan eklektisk udd och ren vandalism, och hans tvåmansband Jung Kids hade gjort smärre succé under de återkommande aulaföreställningarna. På senare tid hade Åskar mer och mer intresserat sig för trycksaker, bland annat hade han visat mig vackra små häften i neon och kräppapper som han framställt på en gammaldags risograf. Motiven var allt från muskulösa barbarer till gulliga katter.

Egentligen hade väl Åskar passat bättre in på det frisinnade Schillerska med sina många estetelever, på det lite mer traditionella Hvitfeldtska framstod han som något av en udda fågel, men det var väl också det som gjorde att han sken lite extra och gjorde honom omåttligt populär hos både tjejer och killar, jag hade tappat räkningen på hur många flickvänner han omgett sig med, och hans manliga följe som med varierande grad av framgång försökte imitera hans stil (en blandning av svindyra märkeskläder och paltor som till synes slumpvis plockats upp från de allra billigaste second hand-butikerna) var stadigt växande.

Framför allt uppskattade jag Åskar för hans litteraturintresse, eftersom föräldrarna prenumererade på New York Review of Books var han till och med bättre uppdaterad än jag, framför allt på den samtida amerikanska litteraturen. Hans stora favorit var David Foster Wallace (som jag själv tyckte var lite rörig med alla sina fotnoter) och så hade han tipsat mig om Tao Lin och den nya så kallade alt-lit-vågen, och faktiskt fått flera andra i klassen att läsa Tao Lins Twitter-influerade prosa (som jag också var kluven inför, men det viktiga var att de läste). Åskar var helt enkelt en dröm för en svensklärare, en sådan man träffar högst en gång på tio år.

När jag kom in i klassrummet sken Åskar upp, »Wow vad snyggt Lotta, way to go!« sa han och gjorde två tummar upp och det tog faktiskt några sekunder för mig att fatta att det var läppstiftet han syftade på. Jag skrattade till, det var en konstigt härlig känsla, som att själv vara sjutton igen. Hela lektionen gick som en dans, som en svävande, böljande dans. Efteråt dröjde sig Åskar kvar som han gärna gjorde för att plocka upp en tappad tråd från lektionen eller bara diskutera litteratur i största allmänhet. Just den här dagen pratade han om sin jakt på Steg för steg, en novellsamling av Thomas Pynchon som kom på svenska i mitten av åttiotalet i översättning av Einar Heckscher. Naturligtvis hade han läst det amerikanska originalet Slow Learner, men hans komplettistiska ådra ville få fatt på denna ökänt svårtillgängliga utgåva.

Jag hade ett vagt minne av att ha läst boken, över lag var jag rätt kallsinnig inför Pynchons paranoida pladderprosa. Men det sa jag så klart inte till Åskar, över lag aktade jag mig för att döma ut elevers smak, man fick ju vara glad för den lilla skara som trots allt läste frivilligt. I stället lyckönskade jag Åskar i hans sökande och såg hans långa gestalt försvinna ut i korridoren där några av hans många vänner väntade på honom. Tänk att den sista generationen litteraturälskare inte är född. Än finns det hopp för den tryckta boken, än har inte alla låtit sig förledas av de doftlösa, plastiga läsplattorna. Det finns fortfarande de som ser värdet i att öppna en flera decennier gammal bok, känna lukten av åldrat papper, stryka med fingertopparna över den gulskrovliga ytan och den nötta trycksvärtan och börja läsa. Det om något ger mig tillförsikt om framtiden.

I slutet av månaden skulle mamma fylla sjuttio. Hon påstod sig inte vilja bli firad, pratade till och med om att låta sätta in en annons i GP om att all uppvaktning på hennes högtidsdag undanbads. Jag ville ändå överraska henne med något fint, fyller man jämnt så gör man. Så jag lät en duktig amatörkonstnär måla ett porträtt på henne, han var en rullstolsburen make till en kollega. Efter en bilolycka var mannen förlamad från halsen och nedåt. Ett tag såg allt mörkt och förlorat ut, men genom konsten hade han hittat tillbaka till livet.

Jag överlämnade ett foto som han kunde utgå ifrån, en bild på mamma som jag alltid gillat. På fotot står hon lutad mot balkongräcket på Stadsteaterns övervåning som vetter ned mot Berzeliigatan och ser både finurlig och levnadsglad ut. Porträttet var inte gratis direkt, och tid tog det också, fastän jag beställt det redan på våren var det ännu några dagar innan bemärkelsedagen osäkert om det alls skulle bli någon tavla. Men till slut satt jag där på vagnen med motivet inramat och inslaget i silkespapper. Jag var spänd och osäker på hur det skulle mottas, och ändå hade jag aldrig kunnat räkna med det som sedan hände.

När jag kom upp i trappen hördes det röster och skrål inifrån mammas lägenhet. Jag plingade förvirrat på dörren och Märta P. Andersen, en kvinna som jobbat som maskör på teatern i många år och som mamma avskydde innerligt och kunde prata skit om i timmar öppnade glatt dörren: »Nämen Lotta, kommer du nu, mitt i tårtan!«.

Jag klev in i det varma och parfymtunga rummet där närmare tjugo lastgamla kvinnor var samlade.

Jag klev in i det varma och parfymtunga rummet där närmare tjugo lastgamla kvinnor var samlade. I en centralt placerad fåtölj satt mamma och mumsade på en bit schwarzwald och såg för en sekund påkommen ut, men fann sig snabbt medan hon hällde upp ett glas kroppstempererat dessertvin till mig. Hon hävdade att hon ändrat sig angående festen, det hade hon ju sagt till mig för flera veckor sedan, jag måste bara ha glömt det. Hon framförde det med sådan innerlighet att jag nästan trodde henne. Dessutom ville jag inte stå och argumentera inför en massa vetgiriga främlingar och vagt bekanta ansikten från min uppväxt, utan räckte fåordigt fram tavlan, vilken väckte stor uppståndelse och hänförelse när den avtäcktes. Alla var förtjusta, än mer så när jag berättade att den var målad av en man utan styrsel i armarna men som lärt sig placera penseln i munnen och med hjälp av precisa käkrörelser imitera händernas lätta schvung.

Den enda som inte såg alldeles betagen ut var mamma, som muttrade något om sin näsa som konstnären lyckats avbilda på pricken, han hade verkligen fångat mammas aningen udda men ändå vackra utseende. Men mamma var missnöjd, det var tydligt. Ändå fick hon på omgivningens anmodan snällt flytta på litografin av Åke Göransson och hänga upp porträttet på bästa plats. Åh så tjusigt det var, och åh vad alla ville prata med mig om den där udda figuren jag inte alls kände men fick försöka berätta om så gott det gick. Kunde han kanske leva på sin konst måntro? Och tänk att hans hustru ändå stannade kvar vid hans sida efter den där ödesdigra kvällen på E6:an!

Jag stannade en stund och åt en bit överbliven tårta, men blev inte långvarig. Mamma kunde inte låta bli, hon skulle tvunget pilla i det sår hon skrapat upp och började berätta för de som ville lyssna att »ja det kan man ju förstå att Lotta har en aversion mot födelsedagar, det kanske var därför hon inte ville komma i dag. När hon var tolv och bjöd till kalas och vi slet i dagar med att handla och baka och städa och dekorera och så kom det inte en enda flicka hon bjudit och hon blev så ledsen så ledsen och jag fick försöka dyrka upp dörren till hennes rum efter att hon låst in sig där i ett helt dygn, och …«. Jag reste mig och gick.

Några veckor senare hade jag vägarna förbi igen och fann att Åke Göranssons litografi åter hängde på sin gamla plats. Det var ett av hans mest berömda motiv, på en gata i Landala, ifrån tiden innan inläggningen på Lillhagen i slutet av trettiotalet. Vart porträttet på mamma tagit vägen vet jag inte, det var spårlöst försvunnet. Jag orkade inte fråga, ville inte veta svaret.

Den hösten hade jag även börjat på en kurs i jazzdans med min kollega Kicki, på Dansforum vid Heurlins plats. Det var jättekul till en början, så härligt att få röra på sig och få upp lite flås. När man väl lärt sig grunderna var vi en enda massa som rörde oss än fram, än bak och än åt sidorna i rummet och så framåtspark med benet och ett hopp med klapp på det, det var häftigt.

Vår lärare var en homosexuell vietnames som hette Dinh och han behandlade oss alla lika, oavsett om det var de ärtiga tjejerna som knappt var äldre än mina elever eller damen som kom dit med färdtjänst och ärligt talat kändes lite malplacerad, kanske hade hon sökt någon av seniorkurserna som blivit fulla. Men det spelade liksom ingen roll, när Dinh satte på musiken ur Cats eller ännu hellre Dirty Dancing och lät sin lilla tänjbara kropp bli till ett instrument för rytmen, inspirerande oss till att följa med, hänga på, då existerade inget annat varken före eller efter, oro, stress och krämpor var som bortblåsta.

Efteråt gick Kicki och jag till Solrosen, vi åt bara av salladsbuffén och drack vatten när vi ville vara nyttiga, och deras härligt ostdrypande vegetariska lasagne med en stor stark till när vi ville synda. Det var trevligt, på jobbet hade vi inte pratat jättemycket med varandra och jag blev ärligt talat lite förvånad när Kicki undrade om jag ville hänga på till jazzdansen som hon nyss börjat på. I efterhand har jag funderat över hur många andra hon frågat innan hon kom till mig. Hur som helst visade sig Kicki dela min fäbless för att göra samtidsspaningar, alltså privata varianter av långköraren på radio med Ingvar Storm och gänget. [27] Vi snackade och kacklade och skrattade och plötsligt plingade det i klockan för sista beställningen.

Det är svårt att säga varför jag slutade på jazzdansen. Jag tyckte ju det var roligt, det gjorde jag. Ändå väntade jag med bävan på att det skulle bli onsdag kväll igen, och den aktuella dagen vaknade jag med en gnagande nervositet jag inte kände igen men inte kunde beskriva som annat än rampfeber. En rädsla för att blotta sig, att stå sårbar inför andra. För mina besvär fortsatte med oförminskad styrka, och svettningarna blev inte direkt bättre av att jag ansträngde mig. Så fort jag fick upp pulsen rann det som floder. I början försökte jag gömma mig långt bak i rummet, där färdtjänsttanten och de överviktiga samlades under övningarna, men Kicki ville tvunget stå längst fram, där man såg Dinhs rörelser bäst och lättast kunde försöka efterapa dem. Jag försökte att inte låtsas om det, men nedanför mina fötter bildades en hel pöl av svett som jag klafsade runt i med mina nyinköpta gympaskor.

Första onsdagen i november hände det som inte fick hända, men som bara var en fråga om när tid, rörelse, friktion och gammal vanlig hederlig klantighet sammanföll i en perfekt enhet. Jag halkade i min svettpöl. Inte lite grann så där att man vinglar till och återfår balansen, nej en rejäl vurpa gjorde jag, pladask på golvet, jag tror till och med att det stänkte på dem som stod närmast.

Medan jag kämpade för att komma på fötter pausade Dinh musiken med den lilla fjärrkontrollen han hade i sitt glittriga midjebälte. Oroat undrade han hur det gått för mig, men allt jag hörde var det andra ljudet. De dämpade fnissen, grymtningarna och skorrandet, det där fula ljudet människor gör när de vill skratta högt men vet att de inte får. Min blick irrade runt, vilka var det, vilka var så onda att de gottade sig i en medmänniskas olycka?

Så såg jag Kicki. Även hon höll för munnen i det att hon tittade bort. Förgäves försökte hon hitta en punkt i taket som var så tråkig att hon kunde förledas från det här fantastiskt roliga. Jag reste mig med ömmande svanskota och lämnade rummet. Efter en stund hörde jag åter tonerna till »(I’ve Had) The Time of My Life« och klapp och stamp medan jag bytte om för att åka hem.

 

FOTNOTER:

21) Wijk, Erik, Göteborgskravallerna och processerna, Karneval förlag, 2002.
22) Informationen till oss i personalen hade varit bristfällig, åtminstone visste inte jag att över femhundra personer från hela Europa skulle sova över i de sommarlovstomma klassrummen. Jag satt och såg på nyheterna och såg de färgglada containrarna och de hjälmförsedda poliserna och de svartklädda ungdomarna som sprang fram och tillbaka över skolgården i en katt- och råttalek och bara gapade, »Men hallå, det där är ju på mitt jobb, vad tusan håller de på med?«. Efteråt ska det tydligen ha sett hemskt ut, klotter och sönderslagna möbler, men allt var återställt när vi kom tillbaka i augusti.

23) Det är vanligt förekommande att lärare kollar upp sina elever på sociala medier, tro mig. I det här fallet föranlett av min och Felicias första schism, där hon ifrågasatt varför vi sysselsatte oss med så många utländska författarskap i stället för att fokusera på »det svenska kulturarvet«. På en direkt fråga uppgav hon att 90 % svenska författare var en lämplig mängd, gärna mer. Välkommen tillbaka, du ljuva trettiotal.
24) Lasse envisades med att fortsätta röka på sitt rum långt efter att rökförbudet i kommunala lokaler infördes. I många år stod han lutad halvvägs ut genom fönstret och blåste ut sina moln av Borkum Riff. Det var alltid en lika hemtrevlig som oroväckande syn att se honom dingla högt däruppe när man sneddade över skolgården. Jag avstod alltid från att vinka, rädd för att han skulle tappa balansen och falla vid besvarandet.

25) Jag kan ha ropat något i stil med »Åh, hjälp!« eller »Nämen, fy!«.

26) Bourdieu, Pierre, Kultursociologiska texter, Symposion, 1993.

27) Ett exempel på en spaning jag gjorde: Det pågår en infantiliseringstrend bland vuxna. Helt plötsligt vill fullt mogna personer klä sig i mjuka sparkdräkter, suga i sig smoothies ur klämpåsar, meditativt rita i speciella målarböcker och lyssna på ljudböcker i stället för att läsa. En naiv flykt från en allt mer krävande omvärld eller ett bejakande av det inre barnets kreativa nyfikenhet? Svårt att säga.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga