Lotta arbetar som svensklärare i Göteborg. Efter en pressad tid börjar symptomen att uppträda: hudutslag, värk och sömnsvårigheter. Lotta landar i insikten om att hon blivit elöverkänslig. Det blir starten på en resa som inte ens slutar när Lotta tvingas lämna hus och hem bakom sig och dra till skogs.

[Fotnoter i texten är angivna med hakparenteser, enligt modellen “[1]”, och noterna återfinns sist i dokumentet.]

1
Allt har redan hänt.

Det här är efter symptomen. Efter sjukdomen, sveken och flykten.

Ibland, om nätterna när jag ligger i min sovsäck och inte kan sova, funderar jag. Stirrar upp i tältdukens mörkgrönhet och väger det ena mot det andra. Ser fördelar och nackdelar, tänker på konsekvenser och konsekvenser av konsekvensen. Minnesbilder av enskilda situationer är gnistrande klara, som om jag är där och kan tala till människor jag sedan länge förlorat kontakten med. Samtidigt är förloppen, kedjan av händelser mer suddig. Partier, hela månader eller till och med år känns grumliga, som smutsljummet vatten i ett badkar. Ibland vill jag bara dra ut proppen, låta allt rinna undan och ligga kvar i karet, naken och flämtande. Och så minns jag igen. Den där specifika dagen, de där minuterna. Jag hör vad som sades, jag yttrar orden tyst i mitt tält. Mina läppar rör på sig.

Allt framstår som så logiskt tydligt och ändå höljt i dunkel. Jag frågar mig om det fanns en punkt på vägen där det kunnat bli på ett annat sätt. Vilka var valen som avgjorde, hade jag vid något tillfälle kunnat handla annorlunda? Hur hade mitt liv i så fall sett ut, var hade jag befunnit mig nu?

Det här är ett försök till en konkretisering av de funderingarna. En redogörelse, eller avhandling [1] om man så vill, som söker svaret på frågan: Hur blev det så här? En noggrann dissekering av de inre och yttre förlopp som ledde fram hit. En undersökning av de händelser som till slut inte lämnade mig med andra alternativ än att ta saken i egna händer och agera mot de krafter som är på väg att förgöra oss alla.

Som med alla redogörelser är det antag­ligen bäst att börja från början, i rätt ände. Man hade kunnat börja från mitten också, eller någonstans i slutet, men jag tror det är bäst om jag reder ut hur jag hade det i själva nolläget, innan allt bröt ut.

Det var en annan tid, ett kanske inte helt lyckligt men enkelt liv. Hanterligt. Man gick upp på morgonen och bryggde sitt te, man matade katterna och sig själv, man cyklade till spårvagnshållplatsen, man reste in till jobbet, man gjorde sin plikt. Inrutat och okomplicerat. Jag hade gott och väl kunnat fortsätta så, på obestämd sikt. Tyvärr kom det en del emellan. Men som sagt, låt mig ta det från start.

 
1.1
Jag [2] arbetade som svensklärare på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, en tjänst jag haft sedan höstterminen 1996 då jag på ren flax fick anställning på samma skola jag nyss fullgjort min verksamhetsförlagda utbildning på. Jag trivdes med mitt jobb, mer än så. Även om mycket hänt med både skolan och läraryrket under de åren och en hel del ändrats, mest till det sämre, var det ändå oftast värt allt slit. Jag fick arbeta med mina största intressen i livet, språk och litteratur, och fick betalt för det. Dagligen mötte jag en massa vetgiriga, livstörstande unga människor som just börjat ta sina första stapplande steg ut i vuxenvärlden, det var spännande.

Visst, ibland trodde man att man skulle gå under av stress; högen med rättningar som aldrig tog slut utan snarare långsamt växte och förvandlade kvällar och helger till evigheter av extraarbete och hur en deltidstjänst som lärare mer eller mindre alltid är lika med en normal heltid. Hur en lärare förväntas vara både akademiker, estradör och statistiker på en och samma gång men hur man ibland inte orkar vara någotdera och hur det direkt ger utslag i klassrummet. Då kunde det hända att man tvivlade, funderade över andra vägar, andra yrken.

Och så hände något alldeles magiskt när allt klaffade, när planeterna stod i rätt fas och man fick till en riktigt lyckad lektion, och man ångrade sig inte en sekund. Kanske hade man haft högläsning av en novell av Jayne Anne Phillips och eleverna hade först gnetat och skruvat på sig men långsamt tystnat så att det enda som hördes var de dova stegen ute i korridoren och förmiddagstrafiken nere på Viktor Rydbergsgatan medan tjugofem huvuden var böjda över de vältummade stencilerna. Tjugo minuter senare blickar man ut över smågrupperna och hör de animerade dis­kussionerna, upprörda, rörda, för och emot karaktärerna i berättelsen, och man inser att man kan lägga undan stödfrågorna. Vi har tillfälligtvis lyft från marken, just nu svävar S2CD ett par centimeter ovan golvet. Sådana stunder var det underbart att vara lärare.
Ett yrke som en gång var upphöjt och aktat har i dag förvandlats till en sista utväg.
Annat var kanske inte fullt så underbart. Under det senaste decenniet har allt mer administrativt arbete lagts på oss lärare utan att någon extratid frigjorts. Vi förväntas göra mycket mer på färre timmar, samtidigt som våra löner släpar efter. Delvis på grund av detta, delvis på grund av en samhällsförändring där bildning nedvärderats till förmån för krass karriärism har lärar­yrkets status sjunkit som en sten. Ett yrke som en gång var upphöjt och aktat har i dag förvandlats till en sista utväg. Kommer du inte in någon annanstans kommer du alltid in på lärarprogrammet, vilket nu börjat visa sig på sko­lorna. Många av mina yngre svensk­­­lärarkollegor läste inte ens böcker på fritiden, på sin höjd en Camilla Läckberg eller Denise Rudberg på semestern. Och de här människorna ska undervisa det kommande släktet i litteraturhistoria, förväntas få dem att förstå skatter som Balzac och Benedictsson, Maupassant och Mare Kandre, det säger ju sig självt att det inte går. De saknar passion och intellekt, allt de gör blir bara ett trött rabblande ur läroplanen.

Och då har jag ändå försökt hjälpa dem så gott jag kunnat. Ett tag hade jag ambitionen att förvandla ämnesgruppmötena till små kunskapande seminarier där vi mer erfarna lärare kunde coacha och dela med oss, men det havererade ganska om­gående (på grund av administrativ börda, revirpinkande och ointresse, i den ordningen). Visst fanns det fantastiska kollegor på Hvitfeldtska, men de var på långsamt utdöende, i bokstavlig mening. Som min gamla VFU-handledare Gunilla, som var en retoriknörd av rang och kunde citera långa stycken av gamla tal av Palme och Churchill utantill, eller samhälls­kunskapsläraren Håkan Sandel som jag gjorde en del riktigt kul ämnesöverskridande projekt med. [3] Men Håkan pensionerades 2007 och Gunilla var långtidssjukskriven efter att ha brutit höftbenet, snacket i personalrummet pekade mot att hon nog aldrig skulle komma tillbaka.

Egentligen var det ju eleverna som var det viktiga. Det var ju dem vi var där för. Och de var verkligen mitt ljus i mörkret, ända till det bittra slutet. Så skimrande, så oförstörda och ändå så visa. Det är något med de där åren, sexton, sjutton, arton. Det vilar något sällsamt över dem, som en hägring dallrande i hettan. Löftesrik, långt borta och ändå helt nära. De åren känns det som om vad som helst kan hända. Oftast gör det väl inte det, men det är känslan som är viktigast.
Visst, en viss changering har väl skett även med elevunderlaget. På sätt och vis är det som om hela samhället gått bakåt, blivit sämre, och det gäller väl även för våra unga. I dag är deras förkunskaper märkbart lägre, både rent allmänbildningsmässigt och vad gäller sådant som mina kollegor på tidigare nivåer borde ha präntat in i dem. Ena dagen kunde jag få förklara vad Svenska Akademien är för något, andra dagar fick jag lägga energi på att reda ut skillnaden mellan verb och adverb. Det är ju skandal att en enda elev kan lämna grundskolan med godkända betyg utan att känna till sådana elementära ting. Man började i uppförsbacke.
Disciplinen var en annan sak jag fick mer och mer problem med. Det var som om de yngre föräldragenerationerna arbetade efter någon slags laissez faire-teori kring uppfostran där barnens själv­bestämmande är en självklarhet och där en tillsägelse skulle vara en djup kränkning, det vet väl alla som åkt kollektivt eller bevistat en mataffär de senaste åren. Föräldrarna verkar nästan rädda för sina barn, för det latent liggande utbrottet som, om det kommer, ignoreras till plåga för omgivningen. Barnen stöps till individer med självklar rätt och namnskylt på vagnen: här kommer jag!

På något sätt var det ändå annorlunda förr. Bättre vet jag inte, men annorlunda. När Simon var liten var det en självklarhet för mig att sätta gränser, säga ifrån, ibland på skarpen. Visst skar det sig ibland, och slutresultatet kanske inte riktigt blev det jag hoppats på, men han blev åtminstone inte kriminell, och vad jag vet har han aldrig tagit droger. På Hvitfeldtska hade jag elever som pratade om »blaze« [4] helt öppet, demonstrativt högt så att vi lärare skulle höra, som för att säga: vi är inte rädda, ni kan inte stoppa oss. Nåja, så länge de skötte sina studier struntade jag fullständigt i vad de gjorde på fritiden. [5]

Då var det värre med mobilerna. Detta otyg som på allvar gjorde sitt intåg i och med att de »smarta« telefonerna blev allmänt tillgängliga genom mobilope­­­ra­törernas pyramidspelsliknande betal­ningsupplägg. Smarta förresten, jag skulle snarare kalla dem fördummande. Tids­stjälande små adhd-apparater är vad de är. Jämt skulle de kollas, det spelade ingen roll hur inspirerande jag var, vissa elever var helt fast. Var tjugonde sekund skulle den ena appen efter den andra kontrolleras efter nyheter och uppdateringar. Mobilen har förvandlat undervisningssituationen till en kamp mot en osynlig fiende som alltid har något mer spännande att locka med, bara ett klick bort. Visst, John Dewey menade att omvärlden måste in i klassrummen och tvärtom, men jag tror aldrig att han kunde föreställa sig den här globala masspsykosen där samtliga blickar är nedvända mot en platt liten plastbit medan världen står i brand omkring dem.

Jag försökte få gehör för ett mobilförbud i klassrummen, enklast vore om eleverna lämnade mobilerna i sina skåp under lektionstid, men stötte genast på patrull. Från eleverna var det ju väntat, det är som om du skulle försöka slita sprutan ur handen på en heroinist, men även deras överbeskyddande helikopterföräldrar protesterade: »Tänk om det hänt något och jag måste få tag på mitt barn snabbt!« Vår förra rektor Lasse Bengtzon var försiktigt positiv men orkade aldrig ta i problemet på allvar, sönderjobbad som han var.

Därför var mina förhoppningar höga när vi efter flera år av vakanser och tillfälliga lösningar äntligen fick en specialrekryterad chef, Åsa Nilsdotter som tidigare basat för Spyken i Lund. Blott trettionio år gammal och redan en stjär­na i rektorsbranschen. Hon borde ju förstå problemet, tänkte jag. När hon på den första personalkonferensen berättade lite om sig själv (»maratonnörd och Frida Hyvönen-freak«) och jag såg hennes fräckt klippta lugg och färgglada tajts kunde jag inte låta bli att le, det här kan bli riktigt bra, tänkte jag. En modern kvinna som sveper in som en frisk fläkt på vår lite stela och gammeldags skola, det var verkligen på tiden.
Hennes mål var tydligt; Hvitfeldtska måste kunna stå sig i konkurrensen med de storsatsande friskolor som redan tagit närmare fyrtio procent av stadens elevunderlag.
Förvisso lät hennes hyllningstal till teknik i allmänhet och laptoppar i synnerhet en aning oroväckande. Hennes mål var tydligt; Hvitfeldtska måste kunna stå sig i konkurrensen med de storsatsande friskolor som redan tagit närmare fyrtio procent av stadens elevunderlag och lockade med allehanda mutor för att kunna roffa åt sig av de allmänna medlen, därför var hennes vision att alla våra elever skulle tilldelas var sin svindyr dator av senaste modell. På sikt skulle Hvitfeldtska bli en så kallad »tech hub« som lockade framför allt tjejer med kurser i programmering och artificiell intelligens, allt enligt Åsas förment feministiska framtidsvision.
Och mycket hände också under de där åren. Åsa visade sig nämligen besitta en väldig förmåga att få saker gjorda, eller snarare få saker gjorda åt sig. Hon var helt enkelt rasande skicklig på att leda och fördela arbete. Med mitt förslag på mobilförbud blev det inget av, det var bakåtsträvande, snarare borde man uppmuntra eleverna, förlåt, kunderna till multitasking och simultant informationssökande. Vi hade en liten meningsutväxling där i början, civiliserad men lätt ansträngd, och det låg mig i fatet när jag längre fram försökte få bort mobilerna av helt andra skäl, det ska erkännas. Ändå gav jag inte upp på Åsa, jag var fortfarande fylld av en slags naiv förhoppning om att en ung, uttalat feministisk chef skulle kunna vara något mer än just en chef.

Så rullade det på. Åsa tillträdde höstterminen 2013, och när jullovet kom och jag pustade ut i soffan med Stig i knäet och en kopp varm äggtoddy i mina kupade händer insåg jag att jag inte längtat så mycket efter att vara ledig på evigheter. Egentligen var förändringarna små, men deras effekter blev stora. Nyckelorden, som Åsa presenterat på personalkonferensen i början av terminen, var »kvalitetssäkring«, »transparens« och »digitalisering«. Allt det vi lärare tagit för givet, det som varit en del av vår tysta kunskap som vi skött alldeles utmärkt på egen hand skulle nu ut i ljuset för alla att se. Vartenda moment, varje lektion, minsta detalj skulle vid ett givet tillfälle vara möjlig att skärskåda om en kund (eller, allt som oftast, kundens målsman) krävde så, allt skulle föras in i datorprogram där det blev till siffror och statistik. »Om vi ska kunna bli konkurrenskraftiga gentemot de privata aktörerna måste det bli slut på flummet och godtyckligheten. Vi måste bli bäst genom att vara tydligast«, sa Åsa där hon stod längst framme i aulan i ett par svindyra gympaskor och en oversize-tröja med texten »Girl Boss« i rosa­bulliga bokstäver.

Resultatet blev stora mängder mer­arbete. Allt skulle dokumenteras, allt! Svängrummet, möjligheten till improvisation och lek, att ta en lektion på volley och se vad som hände krympte till näst intill en omöjlighet. Det enda som räknades var resultaten, betygen, det som var mätbart. Om eleverna lärde sig mer, ökade sin bildning? Knappast. Ibland kändes det som om jag satt mer framför datorskärmen och knappade in bedömningar än var ute och träffade våra ungdomar. Vad är det för tillvaro?

Jag tog en klunk toddy och smekte Stig över ryggen. Han svarade som alltid med ett nöjt purrande. Är det här jag hamnat till slut, tänkte jag, fyrtiosju och redan trött och bitter, med en akademisk karriär som havererat innan den ens hunnit börja? Nåja. Åtminstone hade jag ett fint litet hus i Utby och två underbara katter som höll mig sällskap. Skolådan, som Klas kallade huset. Han vantrivdes alltid, trots att det var han som köpte det en gång i tiden. »En enkel start«, som han sa, »det är vad pengarna räcker till nu, men så fort det börjat rulla på köper vi nåt större borta i Sävedalen.« Det blev ald­rig så. Men jag är kvar, och det är det viktigaste.

 

FOTNOTER:

1) På sätt och vis ser jag detta som en om inte formell så åtminstone andlig fortsättning på min aldrig färdigställda magisteruppsats i språksociologi vid Institutionen för svenska språket på Göteborgs universitet. Mitt ämne var språkliga skillnader mellan könen i såväl skriftspråk som talspråk (några metoder jag prövade var att låta ett bestämt antal kvinnor och män skriva ett A4 om sina upplevelser föregående dag, samt att i smyg avlyssna homogena samtal på stadens spårvagnar). Mycket av min aversion mot inte bara akademin i stort utan även den så kallade etablerade vetenskapen kan härledas ur detta misslyckande, vars skuld jag till stor del lägger på min maktfullkomliga handledare Jan-Erik Borelius. Jan-Erik var en uttalad motståndare till »genusteorier och annat bjäfs« och slog ned på mitt arbetssätt som icke-empiriskt. Enligt honom räckte det inte med att »känna saker och ting, ty känslor är inte falsifierbara«.

2) Det vill säga Lotta Dahlin, född i Högsbo församling i Göteborg 1966. För övrigt ytterligare ett grovt brott enligt Jan-Erik Borelius, detta lilla ordet »jag«. Den akademiska världen verkar lida av jag-fobi. Med en förment objektivitet vill de utrota subjektiviteten för att kunna konstruera sina suveräna system. Åh, vad befriande det känns att få blanda in sig själv för en gångs skull. Låt denna text översvämmas av jag!

3) Bland annat fick våra gemensamma tvåor först ta reda på hur förvaltningen inom Västra Götalandsregionen fungerade samtidigt som vi läste utdrag ur Franz Kafkas Processen och Slottet. Sedan fick de i uppgift att skriva en novell om den lilla människan kontra den stora byråkratins apparat. Blev inte så tokigt!

4) Kodord för hasch och marijuana fick vi veta under en studiedag där den pensionerade narkotikapolisen Olle Kernell skickade runt ett litet träkabinett med bruna små stenar och blekgröna växtdelar.

5) Själv har jag provat cannabis en enda gång. Det var på en Loesjeträff i Strömstad i slutet på åttiotalet. En norsk kille som jag var intresserad av bjöd mig på några bloss. Jag kände ingenting särskilt. Sedan kysstes vi ett tag och han fingrade sig klumpigt fram i mina underbyxor. Inte heller det kändes något särskilt. Efter en stund anslöt vi oss till de andra som satt runt lägerelden och sjöng sånger av Cornelis Vreeswijk och Alf Cranner.