Den liberala myten har ofta fått ersätta verkligheten i den dominerande berättelsen om kapitalismens framväxt. Krig, kolonialism, massvält och plantageslaveri har reducerats till epifenomen, kvarlevor av tidigare produktionssystem, rena olyckshändelser eller resultat av ofrånkomliga aspekter i den mänskliga naturen.

Den liberale filosofen Adam Smiths bild av ett idealiserat marknadssamhälle, där en ”osynlig hand” leder allt till det bästa, har fått träda i verklighetens ställe. Jämför exempelvis den fullständiga ansvarslöshet som kapitalismen och dess liberala anhängare åtnjuter med hur varje kommunist/socialist omedelbart får stå till svars för alla illdåd som någonsin begåtts i kommunismens/socialismens namn och allt ont som någonsin drabbat någon i en nation som sagt sig bekänna sig till dessa läror. Samtidigt får kapitalismen äran för alla mänskliga framsteg, även om dess produktivitetsutveckling inte på allvar kommit flertalet till godo förrän hård kamp och hotande revolution tvingat fram eftergifter från överklassen.

I mittfåran av dagens offentliga samtal skulle ingen komma på tanken att lasta kapitalismen för den katastrofala undernäringen i dagens Indien – liksom ingen vill minnas hur livslängd och folkhälsa förbättrades långt snabbare i Maos Kina, trots svält och diktatur, än  i borgerligt-demokratiska Indien under decennierna efter den indiska självständigheten (1947) och den kinesiska revo­­lu­­­­tionen (1948).

Absurditeten i denna ansvarsklyfta – som naturligvis också vilar på en allt­igenom ahistorisk förståelse av marknaden som en effekt av naturlagar, inte politiska beslut om nödvändigt genomdrivna med vapenmakt – blir ännu större om man betänker att kapitalismen formades i sin tids militärt och ekonomiskt dominerande länder, medan samtliga socialistiska samhällsexperiment ägt rum i relativt svagare länder, mer eller mindre belägrade av en fientlig omvärld.

Denna dominerande historiesyn har naturligtvis också alltid haft sina utmanare, men dessa har varit särskilt hårt tillbakatryckta under den nyliberala eran. Kanske kan vi se en antydan till trendbrott i det som på senare år kommit att kallas New History of Capitalism, en samling böcker och essäer av främst USA-baserade historiker som utifrån dagens forskningshorisont åter vill skriva in våldet i hjärtat av kapitalismens historia. Hit hör namn som Sven Beckert, Edward E. Baptist, Walter Johnson och den enormt produktive Gerald Horne.

I Empire of Cotton (2014) fokuserar Beckert på bomullsindustrin som den industriella revolutionens nyckelindustri. Han visar på hur förutsättningarna för denna skapades genom den koloniala våldsapparaten under seklen före det sena 1700-talets industrirevolution, en period han kallar för ”krigskapitalism”. Under denna period växte den moderna staten och dess krigsmakt fram i samspel med privatkapitalets institutioner. Den brittiska statsmakten kontrollerades av jordägare och handelsmän, särskilt efter 1600-talets revolutionära stridigheter, och gränserna var ännu ytterst luddiga mellan privat och offentligt – något som synliggörs exempelvis genom de militariserade och statligt garanterade handelsmonopolen, som East India Company.

Under denna period tillskansade sig britter, och andra européer, med våld kontroll över globala handelsnätverk och påtvingade dem sina egna spelregler. Så kunde man tillgodogöra sig teknik från koloniserade områden och samtidigt skydda sin egen framväxande industri med importavgifter.

Man lade under sig gigantiska landområden för plantageodling och möjliggjorde den storskaliga slavhandeln över Atlanten. Det var på denna grund av våld och expropriering som den brittiska bomullsindustri vi associerar med Manchester och 1800-talets industrirevolution växte fram. Slaveriet var i det här sammanhanget inte alls en olycklig kvarleva av tidigare produktionssystem, utan tvärtom en integrerad del av industrialismens genombrott. Som Beckert visar ledde bomullsindustrin samtidigt ”till en explosion av både slaveri och lönearbete” och slaveriet i Nordamerika utgjorde under nästan ett sekel en förutsättning för lönearbetet i de brittiska bomullsfabrikerna.

Att plantageslaveriet inte kan avfärdas som en ren anakronism är temat i både Baptists The Half Has Never Been Told (2014) och Walter Johnsons River of Dark Dreams (2013). Båda pekar på hur plantageslaveriet utgjorde en integrerad del av den moderna amerikanska ekonomins framväxt, såväl när det gäller utvecklingen av rent proto-fordistiska produktionsmodeller som av nationella och globala finanssystem. Att man över huvud taget kunnat framställa ett produktionssystem – Söderns plantage­slaveri – som tog fart mitt under industrirevolutionen och utvecklades till det dominerande sättet att producera världens då mest globala vara, som en ”kvarleva” är naturligtvis högst anmärkningsvärt.

Baptist påpekar att det som redan före inbördeskrigets utbrott 1861 börjat kallas för ”det gamla Södern” i själva verket var ”det nya Södern”, en slavekonomi som exploderade från slutet av 1700-talet och under 1800-talets första hälft växte rekord­artat, därför att den med stor sannolikhet helt enkelt utgjorde det för tillfället mest effektiva sättet att producera världens mest betydelsefulla gröda.

Baptists och Johnsons böcker kan kompletteras med Gerald Hornes The Apocalypse of Settler Colonialism (2018), som visar på hur utfallet av det engelska 1600-talets borgerliga revolutionsstrider inte minst innebar en seger för de handelsmän som ville ha friare händer att delta i slavhandeln och önskade en mer brutalt expansiv kolonialism. Det som ofta beskrivs som en seger för liberala fri- och rättigheter blev för Afrikas och Amerikas befolkning startskott på en ”apokalyps”.

Det som ofta beskrivs som en seger för liberala fri- och rättigheter blev för Afrikas och Amerikas befolkning startskott på en ”apokalyps”.

Också Priya Satias Empire of Guns från förra året passar utmärkt in i denna ”nya kapitalismhistoria”. Satia fokuserar här på den industri som utgjorde själva förutsättningen för det brittiska koloniala herraväldet, vapenindustrin. Hennes bok kan på sätt och vis sägas utgöra en sorts förhistoria till Maria Mazzucatos uppmärksammade Entreprenörsstaten (på svenska 2015), som visar på hur statliga investeringar och statligt finansierade institutioner – inte riskkapitalister och entreprenörer – legat bakom det mesta av de senaste decenniernas teknologiska utveckling.

Satia sysselsätter sig huvudsakligen med industrirevolutionens förhistoria och perioden mellan 1688 (året då den så kallade ”Ärorika revolutionen” kan sägas utgöra slutpunkt på de borgerliga revolutionsstriderna och startskott för den ”apokalyps” Horne beskriver) och 1815 (då Napoleonkrigen avslutades). Under dessa år låg Storbritannien i det närmaste i permanent krig och den nationella krigsekonomi som detta gav upphov till kom att utgöra ett viktigt frö till industrirevolutionen.

Senare har krig i den gängse liberala historieskrivningen kommit att framställas som något som står i motsats till kapitalismens välmående, något som tär på resurser och avleder investeringar i improduktiva riktningar.

Men det är felaktigt i förhållande till kapitalismens verkliga historia, menar Satia. Det var helt enkelt inte så realkapitalismen fungerade. Krigskapitalismen och de finansiella strukturer och statlig-privata samarbetsformer den ledde till utgjorde förutsättningar för den kommande industrirevolutionen. Kapitalismen uppstod i ett ekonomiskt universum skapat av och för krig. Och denna krigs­ekonomi hade varit otänkbar utan den framväxande, moderna statsmakten.

Redan i sin embryoniska form kunde staten, precis som i dag, erbjuda unika fördelar och möjligheter när det gäller långsiktig planering, forskningsfinansiering, kreditvärdighet och storskalighet. Staten var den enskilt mest betydelsefulla aktören i ekonomin, den som lånade mest, spenderade mest och anställde flest. Staten satt också inne med de första erfarenheterna av vad Satia kallar ”fabriksliknande organisationer”, nämligen de statliga varven, Royal Dockyards.

Staten var den enskilt mest betydelsefulla aktören i ekonomin.

Statens vägledning blev därför avgörande för vapenindustrin. Staten tog exempelvis initiativ till standardiserade modeller med utbytbara delar och experimenterade med arbetsdelning både i samarbete med privata företag och i egna fabriker. Statens engagemang gjorde att brittiska vapenfabrikanter intresserade sig betydligt mer för teknisk utveckling, precis som staten tidigare uppmuntrat framstegen inom fartygs- och navigationsteknik. Krigsekonomin och framsteg gjorda inom vapenutvecklingen blev också på olika sätt avgörande för utvecklingen av några av industrirevolutionens mest betydelsefulla verktyg och uppfinningar, som ångmaskinen och förbättrade svarvar.

Vid början av 1700-talet låg statliga vapenbeställningar i allmänhet på några tiotusental vapen. Hundra år senare handlade det om miljoner. Den brittiska armén, som räknat knappt 39 000 man 1793, bestod 1813 av drygt 330 000. Medan Manchester blev textilfabrikernas Mecka, gjorde denna skenande efterfrågan på moderna dödsmaskiner Birmingham till vapenindustrins globala huvudstad. Och de profiter som gjordes där flödade sedan vidare till andra branscher. Vapenpengar utgjorde exempelvis en del av den ursprungliga grunden för flera av dagens storbanker, som HSBC, Lloyds och Barclays.

Vapenpengar utgjorde exempelvis en del av den ursprungliga grunden för flera av dagens storbanker, som HSBC, Lloyds och Barclays.

Om skjutvapnet utgjorde en viktig länk i den ekonomiska och teknologiska kedja som ledde till industrirevolutionen, framhåller Satia också hur det var den borgerliga kulturens vapen på andra sätt. Medan svärdet var det vapen med vilket aristokratin under feodalismen försvarade personliga angrepp på heder och status, ämnade sig skjutvapnet bättre för borgerlighetens försvar av privategen­domen. Med skjutvapnet skapades en distans mellan den som använde vapnet och dess våldsamma effekter, vilket bättre passade ihop med den ”civilisationsprocess” som gjort samhället mer känsligt – och hycklande – i förhållande till våldsutövning. Skjutvapnet sågs också som mer civiliserat än kolonialiserade folks närstridsvapen och kunde rentav ge de avlägsna folkmorden en humanitär aura.

För Satia, liksom för övriga historiker nämnda ovan, är återinskrivandet av vapenindustri, krig, kolonialism och plantageslaveri i centrum för kapitalismens utveckling ett sätt att utmana en dominerande historieskrivning som godtyckligt viftar bort de negativa aspekterna och presenterar en idealiserad bild av kapitalismen i stället för den realkapitalism mänskligheten faktiskt genomlevt.

Det är svårt att se ett viktigare eller mer akut projekt för nutida historiker. I dag ser vi inte bara hur en allt mäktigare kapitalism genererar evigt större klyftor och ekologisk katastrof, utan också att den gör det bland annat genom att inkorporera andra former av arbete än det traditionella lönearbetet – slavarbete i amerikanska fängelser, gig-ekonomins trashanksentreprenörer, ständigt växande massor av arbetare verksamma i tredje världens slummers gråzoner. Allt för att pressa ned lönenivåer och maximera exploateringen av arbetskraften.

Militarismen, vapen- och säkerhets­industrierna fortsätter att expandera. Dagens mytomspunna Silicon Valley är, som Satia påpekar, mer en frukt av kalla kriget och ”kriget mot terrorn” än av geniala entreprenörer. Kalla krigets slut och kapitalismens seger ledde för övrigt inte till permanent nedrustning utan i stället till Natos allt mer globala expansion. Och i Brasilien hotas nu några av de sista okontaktade stammarna av samma brutala marknadsexpansion som under den koloniala eran.

Adam Smiths liberala idealvärld finns inte, fanns aldrig och kommer aldrig att finnas. Ändå dominerar den bilden av vårt ekonomiska system. Och i väntan på sitt paradis predikar också dagens liberaler Smiths morallära: för överklassen en begränsning av empatin till sin omedelbara närhet, för proletariatet en stoisk hållning till sitt eget lidande.

[email protected]