Regi: Anthony Maras
Det är svårt att föreställa sig hur terrorismen upplevdes och beskrevs i Europa och USA för bara några decennier sedan. I dag är den nära och angår helt klart också oss, till och med i vardagen. Därmed kan vi också identifiera oss med händelser i närtid som kanske inte satte så stora avtryck när de skedde.
I påskas dödade islamistiska självmordsbombare över 250 människor i Sri Lanka, och uppmärksammades i – och skakade – även länder i norra Europa. Hur många förstod och minns terroristattentaten som pågick i flera dagar i Mumbai i november 2008, och dödade 166 människor, och fortfarande påverkar relationen mellan Indien och Pakistan?
Anthony Maras har skrivit och regisserat ett skräckfylld drama som baserar sig på bombningarna, skjutningarna och gisslantagningarna som utfördes av nio islamistiska fanatiker, ledda av en röst i en telefon från Pakistan.
Maras utgår nästan helt ifrån upplevelsen hos de människor som befann sig på ett av terrormålet, lyxhotellet Hotel Mumbai.
I sin film Hotel Mumbai har Maras skalat bort en stor del av kontexten. Maras utgår nästan helt ifrån upplevelsen hos de människor som befann sig på ett av terrormålet, lyxhotellet Hotel Mumbai, vilket betyder att man till att börja med inte får hela bilden – känslan av att vara där i ögonblicket är stark. Filmen tar tillvara de dramaturgiskt tacksamma klasskillnaderna mellan till exempel rika och i vissa fall outhärdligt ignoranta och rasistiska hotellgäster från Europa å ena sidan och lokal hotellpersonal som arbetar efter devisen ”gästen är Gud”.
Man har använt sig av autentiska utdrag från samtal under attentaten och senare polisförhör i manus, och det är otäckt fascinerande att se hur medvetet terroristerna arbetade med just skräcken som vapen, och hur man använde aktioner som man visste skulle förstärka en uttänkt mediebild av händelserna. Det är otroligt skönt att slippa amerikanska militärer och agenter bakom skärmar som pekar med hela handen, som vi är så vana vid i denna typ av thrillerfilm. Här finns faktiskt bara vanliga människor mitt i stormen.
Det är svårt att avgöra hur mycket av komplikationerna som inte fått komma med. Resultatet är hur som helst en oavbrutet spännande, och faktiskt gripande, klaustrofobisk thriller. Men det bästa är förstås att filmen ger lust att läsa mer om tragedin och upptäcka vilken skillnad det är när det gäller hur vi nu kan förstå och identifiera oss med offren för terror – även om den inte sker på vår gata just i dag.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.