Debattören, Nazanin Sepehri, har varit politisk rådgivare för Vänsterpartiet i Bryssel under den gångna mandatperioden.
Vänsterpartiet står inför många viktiga vägval inför nästa års kongress. Ett av dem är synen på den Europeiska unionen. Inte minst efter Europaparlamentsvalets besvikelse bör EU-utträdesfrågan vara pass viktig att den måste lyftas av fler – precis som partiets partisekreterare Aron Etzler tar upp i Flamman i sin eftervalskommentar (Flamman, 30 maj).
Inför EU-valet berättade Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt i en intervju (Expressen tv, 21 maj) att han, efter mycket funderingar och en ”brottningsmatch” med sig själv, kommit fram till att partiet ska skippa utträdeskravet. Hans argument var att klimatkrisen och de högerextremas frammarsch i Europa kräver att vi är med och förändrar EU inifrån.
Efter många år av att ha varit motståndare och hållit med partiprogrammet om ett utträde ser han nu alla de möjligheter EU erbjuder som institution – att vara med och påverka är hans argument.
Faktum är att EU har blivit allt råare sedan vi gick med 1995.
Jag har en helt annan analys och verklighetsuppfattning än vår partiledare. Faktum är att EU har blivit allt råare sedan vi gick med 1995. Nejsidans farhågor har alla visat sig stämma. EU är på väg att bli en militärstat, Fort Europa är en verklighet, den nyliberala ekonomiska politiken är starkare, handelsavtalen struntar i mänskliga rättigheter, klimatambitionerna är tomma ord, de fackliga rättigheterna är i själva verket en make-up, jämställdheten gör en tillbakagång.
Slutsatserna är att EU inte blivit humanare, klimaträttvisare, feministiskt eller arbetarvänligare.
Allt detta beror på att EU följer föredragen som har och alltid haft en tydlig högerpolitisk agenda: marknaden före människor och planeten. För oss socialister borde det vara en självklarhet att den nyliberala politiken som är inskriven i EU:s existensberättigande inte går att förändra bara för att vi så önskar.
För en sådan förändring krävs att hela fördragen öppnas upp, förhandlas och omskrivs. För det krävs en klar vänstermajoritet bland EU:s regeringar. Inom ramen för denna union har vi inte varit i närheten av en sådan förändring sedan unionen bildades. Den har tvärtom gått allt mer till höger.
Och det är just därför som Sverigedemokraterna efter en mandatperiod i Europaparlamentet ändrar ställning. De ser högerpolitikens alla möjligheter: att stänga gränser, driva den inre marknadens intressen, slå tillbaka och blockera viktiga förslag om HBTQ-personers rättigheter, kvinnors rättigheter, bromsa miljöarbetet etc. Varför i hela världen skulle de vara emot EU när Macron och Orban uppfyller delar av deras önskelista i punkt efter punkt? Att de gör en ny bedömning av EU-samarbetet och ändrar kurs är fullt förståeligt.
Att Vänsterpartiet gör samma sak är både naivt och osolidariskt. Att som vänsterkraft acceptera eller till och med liera sig med de institutioner som är de kanske främsta pådrivarna av rasistisk högerpolitik är både att självmant bakbinda sig och att sänka sin trovärdighet som radikal kraft.
Låt oss titta närmare på den frånvaro som hämmade hela EU-kampanjen och fyllde den med tomma löften: fördragen.
De europeiska fördragen handlar om fyra ekonomiska friheter, nämligen fri rörlighet för varor, människor, kapital och tjänster. Dessa friheter anses vara grundläggande för byggandet av den stora europeiska marknaden och dess ”fria konkurrens”. Dessa så kallade friheter har i själva verket prioritet över alla andra politiska avväganden. Även offentliga företag måste omfattas av reglerna om fri konkurrens.
Artiklarna 101–107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt åberopar till exempel fri konkurrens, fler marknader och strikta begränsningar av statligt stöd. Och varje undantag kommer att utvärderas av institutionerna: sätter vi inte för många gränser på den heliga marknaden? Exempelvis, när Tyskland och Frankrike 2015 ville införa en minimilön för lastbilsförare i deras länder, inledde Europeiska Kommissionen ett förfarande för överträdelse av den fria rörligheten för tjänster. På samma sätt skulle det vara omöjligt för Sverige att förbjuda försäljning av nya bensin- och dieselbilar eller försäljning av bensin och diesel utan Kommissionens godkännande.
Den europeiska planeringsterminen är ramverket för ”samordning” av den ekonomiska politiken. Varje år skickar varje EU-land sina planer och projekt till Europeiska Kommissionen, som sedan genomför en detaljerad analys och skickar varje lands specifika rekommendationer för det kommande året. Rekommendationerna är neoliberala klassiker såsom att pausa offentliga pensioner.
Fördragen kristalliserar i verkligheten en konstitution i Europeiska unionen. På fördragens grund har en rad europeiska lagar, direktiv och förordningar antagits. I linje med fördragen, implementerar dessa lagar ofta företräde till marknaden och konkurrens över hela politiken. Utstationeringsdirektivet som ska förbättra löneförhållandena för utstationerade arbetstagare – de arbetstagare från Öst- och Sydeuropa som jobbar några månader i norra Europa för en knapp lön – har inte i första hand den sociala, utan den fria rörligheten för tjänster som rättslig grund och därmed också som högsta prioritet.
Eller ta direktivet om tjänster i den inre marknaden: den tvingar medlemsstater att anmäla till Europeiska Kommissionen varje åtgärd – sociala, ekologiska eller andra – som kan hindra den fria rörligheten för tjänster. Målet är att garantera att företagen är fria att tillhandahålla tjänster överallt i Europa utan att det sociala blir en barriär för marknadsfrihet.
Artikel 60 i fördraget om unionens funktionssätt är dessutom mycket tydligt: ”Medlemsstaterna ska sträva efter att gå utöver den liberalisering av tjänster som de direktiv kräver”. Med andra ord: Europeiska unionen inför ett minimum av liberalisering, men uppmuntrar medlemsstaterna att gå längre i kommersialiseringen av offentliga tjänster.
Artikel 60 i fördraget om unionens funktionssätt är dessutom mycket tydligt: ”Medlemsstaterna ska sträva efter att gå utöver den liberalisering av tjänster som de direktiv kräver”.
Det här innebär att varje ambitiöst program för offentliga sociala och ekologiska investeringar är exakt motsatsen till den europeiska obligatoriska åtstramningen som innebär nedskärningar. Det skulle vara nödvändigt att bryta med fördragen för att få igenom en sådan politik. Detta innebär att för att uppnå miljöpolitiken som Vänsterpartiet driver måste vi bryta med fördragen. Detta betyder också att den åtstramningspolitik som den politiska ”mitten” fört och som fått extremhögern att explodera i Europa inte heller kan motarbetas inom ramen för fördragen.
Detta låter ju inte så bra. Och hur kan man skriva om fördragen? Konsensus bland alla medlemsstater. Det är klart att ett land kan strunta i vad Kommissionen säger och föra vänsterpolitik ändå. Vi såg hur det gick för Grekland.
Vi fortsätter kämpa inom EU så länge Sverige är med, ingen tvekan om den saken. Som politisk rådgivare har jag sett det enorma arbetet som Vänsterpartiet gör tillsammans med våra kamrater i GUE/NGL. Vi har suttit i timslånga förhandlingar för de olika frågor vi har arbetat med. Vi har kämpat med näbbar och klor, varit en nagel i ögat på de högerextrema, skapat opinion och mobiliserat, vi har fått igenom viktiga ståndpunkter och förslag, vi har gjort det med ett stort socialistiskt hjärta och mycket kamp.
Vi arbetar varje dag med våra kamrater, från djurpartierna till kommunisterna, för att mobilisera, för att stoppa det värsta, för att bygga alternativ, för att blotta kapitalets maktapparat. Vi ska vara stolta över vårt arbete i Europaparlamentet, men, låt oss vara ärliga, vi har inte lyckats ändra EU-konstruktionen en millimeter i grunden. Kapitalet och den fria konkurrensen är alltid nummer ett. Därför måste vi investera i en bred folkbildning om just EU.
Vänsterpartiets EU-positiva svängning har motiverats genom opinionssiffror som visar att en majoritet av svenskar inte vill lämna unionen. Dock gav inte den här svängningen särskilt mycket i EU-valet, såsom var förutspått. Folkopinionens positiva inställning till EU bör ses som en rädsla för att lämna EU i skuggan av Brexitprocessen. Brexit har skakat om EU ordentligt. Det är kaosigt – och inte vill väl vi beblandas med den rasistiskt motiverade soppan? Ifall vi från början inte hade släppt vår position, utan starkt gått ut och presenterat egna visioner för de möjligheter ett EU-utträde eller att avbrott med fördragen skulle innebära, hade vi gjort det svårare för EU-vurmarna att förminska allt EU-motstånd till kaos och högerextremism.
Ifall vi från början inte hade släppt vår position, utan starkt gått ut och presenterat egna visioner för de möjligheter ett EU-utträde eller att avbrott med fördragen skulle innebära, hade vi gjort det svårare för EU-vurmarna att förminska allt EU-motstånd till kaos och högerextremism.
Vad Vänsterpartiet bör uppmärksamma är det låga valdeltagandet och det bristande förtroendet för EU som faktiskt finns. 48 procent säger att de inte har förtroende för EU, de flesta vet knappt vad EU är, långt färre vet hur det fungerar. Folks rädsla för Brexit är ingen anledning för oss att bli EU-vänligare – tvärtom måste vi bli vassare och komma med alternativ. Vi måste bekräfta folks bristande förtroende för EU – för de har rätt. EU är ingen social pelare, det är en marknadsekonomisk koloss som företräder storföretagen, EU-eliten och lobbyisterna.
EU-utträdet är vårt starkaste vapen för den dag då arga medborgare intar gator och torg mot den ekonomiska högerpolitiken, elitstyret, mot den inhumana flyktingpolitiken, den kvinnofientliga politiken, den arbetarfientliga, den klimatförnekande politiken, den homofoba politiken, och den imperialistiska och militaristiska utrikespolitiken. I stället för att vara rädda för opinionssiffror som visar att ”unga gillar EU” har Vänsterpartiet en uppgift att utbilda och folkbilda för att nå just den stunden.
Jag ser ingen anledning att ta bort utträdeskravet. Jag ser däremot ett stort behov av att diskutera hur Vänsterpartiet ska agera för att omvandla folks bristande förtroende för EU till hopp för vänstern – det borde vara fokus i kommande diskussioner kring EU-samarbetet.
