Bakom Lyckliga gatan

Författaren, radioproducenten, musikern med mera Anna Charlotta Gunnarson har gett ut andra delen av sin serie om popmusikens obeskrivna historia. Den här gången handlar det om kvinnornas okända historia som musiker, makthavare och föregångare inom alla genrer och kulturer. Arbetaren fick en pratstund med en entusiastisk mångsysslare.

Mitt i Cornelis Vreeswijks poetiska skiva Victor Jara. Rätten till ett eget liv (1978), med låt­översättningar av den chilenske politiske aktivisten och poeten som tonsatte den socialistiska utvecklingen och mördades under den våldsamma statskuppen 1973, kommer låten ”Varken det ena eller det andra” (Ni chica ni limoná) med refrängen:

”Vem är du? Hej hej!
Varken polare eller tjej!
Platåskor och tajta jeans
och det ljuva livet
är allt för dig!”

Bandet med nio urskickliga manliga musiker får låten att svänga ordentligt. Men titeln och raden ”Ni chicha ni limoná” är ett föraktfullt pekfinger att försöka bara låta passera. Beskrivningen av en person som i bristen på politisk analys av sin klädsel inte ens duger som ”tjej” är bara för svårsmält när man börjar tänka på vad den egentligen berättar.

Parallellt med lusten och kreativiteten som drivit musikhistorien framåt finns det två viktiga men inte alltid lika creddiga sidor: nörderiet och skammandet. Anna Charlotta Gunnarson citerar i sin bok Kvinnorna som formade popmusiken musikern Annika Norlin som förnekade sin kärlek till pojkbandet New Kids on the Block i skolan och sedan gick hem och grät i kudden och bad killarna i bandet omförlåtelse för sveket. Flickors samlande av personliga fakta om sina idoler har inte heller betraktats som fakta på samma sätt som pojkars diskussioner om riff, basister och ljudtekniker på olika skivor. Men det har funnits där – det har bara inte tjatats vidare om i blandade sällskap.

Vicki Blue, Lita Ford, Sandy West och Joan Jett i The Runaways. ”På ytan är det rock’n’roll men under densamma urskiljer vi bråddjupet”, skriver Anna Charlotta Gunnarson om basisten Vicki Blues dokumentärfilm om bandets liv bakom kulisserna.
Foto: Jan Collsiöö/TT

Pendeln svänger, under de senaste åren allt mer svindlande högt och fort. Allvarliga och djupa frågeställningar diskuteras i krönikor, och skurkar kan snabbt bli offer när det tycks till. En som inte hoppar på tyckartåget är författaren, musikern och dokumentärskaparen Anna Charlotta Gunnarson. Kvinnorna som formade pophistorien är en svidande genomgång, med ett överväldigande fakta­underlag, av den många gånger gömda och därmed glömda musikhistoria där kvinnor stått för uppfinnande, skapande, producerande, musicerande, text­­författande, trendsättande och uppmuntrande.

Och det handlar denna gång inte om kvinnor som står bakom framgångsrika män utan om kvinnor som stått och står för sig själva, inte sällan längst fram på scen. Inte heller handlar det just här om förtryckta och övergreppsutsatta kvinnor, trots den draghjälp för ämnet som samtiden varit så intensivt sysselsatt med under det senaste året.

Anna Charlotta Gunnarson. | Foto: Jessica Segerberg

Anna Charlotta Gunnarson träffas mitt i språnget vid sin tillfälliga arbetsplats på ett produktionsbolag där hon arbetar vidare med sin radioserie Fejk som hon började göra 2017 och som sänds sommarlördagar i P4. I entimmes­avsnitt för UR pratar hon med bisittaren David Silva om historieskrivning. Årets program vrider och vänder på kända öden som Gustav Vasa och Rosa Parks, berättelser som kommer i helt ny dager.

Hon är full av entusiasm och börjar med att rekommendera radion som medium. När vi kommer in på den nya boken, som är del två i en tänkt livslång serie om popmusikens olika sidor genom historien, berättar hon att hon just för att #MeToo-vågen var så stark när hon jobbade med sin bok valde att stryka bort flera av de mastigaste övergreppen.

– Det finns ett enormt material. Jag har plockat bort 18–19 kapitel som berör kropp, våld och sex. Det sparar jag till min nästa bok.

Samtalet böljar fram och tillbaka, liksom boken blir det högt, lågt och brett. Jag frågar om hur hon gjorde urvalet och kom fram till beslutet att röra sig från schlagertextförfattaren Britt Lindeborg (1928–1998), som fått ett långt och erkännsamt kapitel, till Sheila E (Escovedo, född 1957) som hade en stor del i Princes framgångar med bland annat sitt trum­spel.

– Det vet jag inte, det är bara sådan jag är till min natur, säger hon.

Dolly Parton – inte bara en framgångsrik låtskrivare åt sig själv och andra artister, utan också en makthavare som håller ordentlig koll på sina rättigheter inom musikbranschen.
Foto: TT

Det är faktiskt häpnadsväckande hur hon pressat in de långa listor av kvinnor i olika genrer som lett musikutvecklingen och samtidigt lyckats presentera personliga och professionella livshistorier på många av dem. Vi pratar till exempel om den geniala låtskrivaren Agnetha Fältskog som redan som tonårig växeltelefonist slog stort med sina medryckande dängor ”Jag var så kär” och ”Om tårar vore guld”. Vart tog hon vägen? I boken framgår att hon fortsatte att göra en och annan låt samtidigt som hon gjorde succé som sångerska i Abba, vilka vann internationell berömmelse genom Eurovisionschlagerfestivalen 1974, efter plattan Ring ring året innan. Hon fick verkligen upp­muntran att skriva låtar till gruppen men tackade ofta nej. Var det inte hennes eget ansvar att kliva fram då?

– Fast om du samtidigt får barn och pappan till dem (Björn Ulvaeus, också i Abba) inte tar samma föräldratid eftersom samhället, och kanske även han själv, ansåg att han var viktigare som låtskrivare, är det inte så lätt. Tänk om han sagt att ”Jag tar barnen om du jobbar”, då hade det förstås funkat annorlunda, säger hon.

I produktionen och på högre poster dominerar fortfarande männen. I musikbranschen styr fortfarande männen och är talangscouter. Och männen tar in män.

Även om Anna Charlotta Gunnarson har lagt fokus på att presentera begåvade, driftiga och kreativa kvinnor som rent musikaliskt gjort intryck under långa perioder finns det en hel del exempel på hur de tryckts ned med ”produktionstekniska” och ”kommersiella” eller rent av ”slumpmässiga” förklaringar. Eller just att de själva inte har tagit sin plats.

– I produktionen och på högre poster dominerar fortfarande männen, säger hon. I musikbranschen styr fortfarande männen och är talangscouter. Och männen tar in män.

Amerikansk-franska Josephine Baker (1906–1975) var sångerska och varietéartist som också arbetade som spion för de allierade under andra världskriget, samt antirasistisk aktivist. Här i logen på Strand Theater i New York 1961.
Foto: TT

Vad krävs för att en artist ska bli den ikon som en Dylan, Jagger eller Van Morrison? En teori jag kastar fram är den gamla hora-madonna-konflikten. En ”ful” man kan bli sexig om han gör bra musik medan en kvinna har svårare att kombinera begåvning med attraktion på scen. Det är antingen eller.

– Ta Madonna till exempel. Hon är en driven låtskrivare, musiker, producent och koreograf. Ändå beskrivs hon alltid i rollen av att vara kvinna, inte minst nu när hon inte är ung. Då hånas hon för sin klädsel och sitt utspel på scen.

Jag slås lite av att det är mest anglosaxiska musiker som fått plats här, och inte så många exempel från Afrika och Asien. Några undantag finns, som den syd­afri­kanska artisten Miriam Makeba, och jamaicanska Sonia Pottinger som 1965 öppnade Tip Top Shop i Kingston och började spela in artister och producera hitspäckade album. ”Under 1960-, 1970-, och 1980-talet gick hennes produktioner varma på dansgolv och i radioapparater jorden runt”, skriver Anna Charlotta Gunnarson.

– De är de jag kan mest om, säger hon, jag hade många fler afrikanska och asiatiska exempel i min förra bok. I denna hade jag kunnat skriva mer om Dana Dragomir till exempel…

Dragomir är den rumänska panflöjtist vars namn flög över jorden redan när hon var i 16-årsåldern. Villkoret för att hon skulle få lämna diktaturen för en världskarriär var att hon skulle bli spion för säkerhetstjänsten Securitate, vilket hon accepterade under press, berättar Anna Charlotta Gunnarson. Efter ett år i USA rymde hon till Sverige där hon fick en ny karriär bland annat genom ledmotivet till filmen Mio min Mio 1986.

En iransk, för mig och för Anna Charlotta Gunnarson innan hon började skriva, okänd musiker som fått utrymme är Googoosh (född 1950), med miljoner iranska fans. Hon var enormt stor i hemlandet före revolutionen 1979. Hon fick ligga lågt ett par decennier eftersom hon vägrade att lämna Iran, trots kvinnligt sångförbud, men har fått en ny karriär och lever numera i Iran. Hon är också ett exempel på hur det finns röster att upptäcka i alla tider och kulturer.

I kvinnorna som formade pophistorien finns berättelsen om amerikanska Marion Keisker som var med och byggde upp Memphis Recording Service och sedan som anställd på Sun Records tjatade i ett år på att ge Elvis Presley en chans. Hon byggde senare upp radiostationen WHER i Memphis, som gick ut i etern första gången 1955. Det var ”landets första ’all-­girl’-station”, där chefer, produktionsledare, säljare, musikläggare, manusförfattare och program­ledare var kvinnor.

Här finns historien om kvinnorna som under andra världskriget tog över gitarrbyggandet på Gibson-fabriken i Kalamazoo och startade en guldperiod med sina höga krav och noggrannhet.

Ma Rainey utmanade med sina texter under 1920-talet.
Foto: Arkiv

Själv fick jag skämmas över att plötsligt upptäcka att jag automatiskt läst bokens titel som Kvinnorna som ”förändrade” pophistorien i stället för ”formade” – en enorm skillnad i tänkande som visar hur ovana vi är vid att fundera på vem som tagit de första stegen i kulturell utveckling. Anna Charlotta Gunnarson visar hur bluesen faktiskt formades av tuffa sångerskor och innovativa gitarrspelare som Geeshie Wiley, Elvie Thomas och Sister Rosetta Tharpe som inspirerade efterföljande yngre manliga musiker.

Och Ma Raineys (född 1886) text­rader med lesbisk erotik eller Bessie Smiths ”Come on and rock me with a steady roll/ I’m wild about that thing/ Gee, I like your ting-a-ling” hade jag gärna hört live när de framfördes på 1920-talet.

Wikipedias snåla behandling av kvinnonamn inom musiken har sina förklaringar, berättar Anna Charlotta Gunnarson i ett kapitel där hon säger att hon faktiskt överraskades av hur lite det finns att hitta – två av förklaringarna är just att många av kvinnorna är glömda och att uppgifterna inte är så lätta att verifiera. Hon bidrar här själv med en ordentlig knippe rötter för den som vill läsa vidare och delta i den stora kompletteringen över musikens historia och utveckling.