Kalas, kaos och katastrof

Filmen Raggarjävlar är en smärtsamt vacker berättelse om kampen och ångesten i att aldrig orka växa upp. Om tillflyktshål, alkohol och rostiga gamla bilar. Arbetarens Johan Apel Röstlund ser en lysande ny dokumentär på SVT Play.

Film
Sami och kompisarna har döpt sin klubb till Mattsvart. Tillsammans med andra raggare i alla åldrar intar de festivalområden över hela Sverige.
Foto: SVT
[FILM] Raggardjävlar
SVT Play
Regi: Sebastian Ringler

Det måste ha varit 15 år sedan minst. En blöt natt under en ännu blötare period av livet som nu känns långt borta. På vingliga ben kastades jag in i baksätet av polisens pickup utanför en av Gävles mest ökända karaokebarer.

Det sista jag hörde innan dörren stängdes var Eddie Meduzas kultförklarade raggarklassiker Mera brännvin som spelades ute på gatan. Smaken i munnen när man vaknar några timmar senare. Den nakna ryggen mot klibbig gummimadrass på det annars så kala golvet i fyllecellen. Smygande ångest. Vad fan var det egentligen som hände?

Jag hade sparkat på en rostig gammal amerikanare som rullat förbi och det blev så klart jidder. Som vanligt vid den tiden och på den platsen. Det var vi, ett gäng fylltrattar och anarkister, mot raggarna i stan. Det slutade ofta på samma sätt och är väl knappast unikt för en mellanstor svensk stad i södra Norrland, Bergslagen eller Värmland. Förmodligen pågår det än idag.

Utsläppt klockan 10 av en snut med sträng min. Plockar upp kläder och plånbok i den mörkblå plastlådan, en hastigt nedskriven namnteckning på ett papper om att allt var okej. Lovar att aldrig hamna här igen. Sedan ut i försommarsolen. Kisande ögon och bultande huvudvärk. Men. Semester och raka vägen till bolaget och allt börjar om.

Åren runt 20 var oftast men samtidigt aldrig en fest. Därför är igenkänningsfaktorn plågsamt hög när Adam, en av huvudpersonerna i Sebastian Ringlers lika fina som mörka dokumentär Raggarjävlar, trött kliar sig i håret och förklarar att han aldrig vill bli vuxen. Livet, fyller Sami i, ”är så jävla förutsägbart då”.

Trots att det rent geografiskt inte skiljer mer än 14 mil mellan Köping i Västmanland och gatorna kring centrala Stockholm är det som ljusårs avstånd.

Filmen, som hade premiär på Tempo dokumentärfestival tidigare i år och som nu går att se på SVT play, är en berättelse om ett Sverige långt ifrån det vi är vana att se. Trots att det rent geografiskt inte skiljer mer än 14 mil mellan Köping i Västmanland och gatorna kring centrala Stockholm är det som ljusårs avstånd.

Det är en smärtsam berättelse om kampen och ångesten i att aldrig orka växa upp. Om tillflyktshål och alkohol. Om en längtan och rädsla över att lämna och bryta upp. En samtida historia om socialt arv, klasskillnader och tomma kartor av ångestdämpande tabletter. Om obetalda och växande skulder, skitiga jeans. Om tillfälliga drömmar kring något annat.

Och så om bilar så klart. Skrotiga och inrökta jänkare som knappt orkar med att rulla. Motorträffar i Rättvik, Sala och i utkylda verkstäder i den delen av landet som kommit att kallats Sveriges rostbälte.

Mera brännvin.

Raggarkulturen kan delas upp i flera subgrupper och här får vi träffa gänget i klubben Mattsvart. De konstant krökande kompisarna som står lägst ned i hierarkin och som festar hårdare än några andra. Som bryr sig mer om billig bärs än om fina bilar men som har bensin i blodet. De som tar sig överallt för en tillfällig fristad.

Det är ett fantastiskt fint foto och stundtals riktigt jobbiga uppväxtskildringar som rullas under den dryga timmen. Men också en hoppfullhet som då och då växer fram, om att allt ska ordna sig till slut.

Och trots att jag varken varit raggare eller delar erfarenheterna med Sami, Adam, Jessica och de andra är det som att kastas tillbaka i tiden och jag minns alla bråk på stan med de lokala raggargängen där. De krossade ölflaskorna och musiken som pumpade ur deras bilar. Hur vi kontrade med Rude Kids klassiska punkdänga Raggare is a bunch of Motherfuckers från våra bärbara bergsprängare och hur det varenda förbanade helg låg en hoppfull spänning i luften: Att just ikväll något kunde någonting faktiskt hända.

Det där tragiskt befriande tillståndet att frihet är bäst utan ansvar men där kalaset alltid slutar i kaos och katastrof.

Filmen är ett alldeles lysande dokument om en bespottad men stolt kultur långt ifrån storstädernas samtid. Och den gör ont. Stundtals lika underhållande, motbjudande som sorgset vacker.

Förhoppningsvis går det att göra en uppföljare om tio, kanske till och med 20 år. Hur gick det för alla. Håller kompisbanden och rullar bilarna fortfarande?