Den obegripliga skatten

När någon säger att svenskar betalar 30 procent av lönen i skatt, och att höginkomsttagare betalar 50 procent, stämmer det helt enkelt inte. Men om skattesystemet är otydligt eller oförutsägbart är fältet öppet för högern att intala folk att skatten är högre än vad den faktiskt är. Borgarna tjänar på ett skattesystem som folk känner sig lurade av.

Signerat
Inbetalning av skatten (målning av Pieter Brueghel den yngre 1620–1640). Vad händer när folk i allmänhet inte vet hur mycket de betalar i skatt?
Foto: Wikimedia Commons

Den brittiske adelsmannen, miljardären och politikern Lord Alan Sugar gjorde bort sig nyligen genom att påstå på Twitter att de som tjänar över 100 000 pund behöver skatta bort 70 procent av sin inkomst.

Det visar att han antingen inte har förstått, eller medvetet ljuger om, det mest grundläggande kring hur det progressiva skattesystemet i Storbritannien fungerar.



TEXT | Isak Gerson

Svenska politiker kanske är mer försiktiga med twittra om precisa skattesatser – men hur många medborgare förstår egentligen hur mycket de betalar i skatt? Jag träffar regelbundet folk som tror att de skattar mycket mycket mer än vad de gör, eftersom de alla gör samma misstag.

Tjänar man 20 000 kronor i månaden betalar man inte de cirka 30 procent som kommunal- och landstingsskatten brukar ligga på, utan oftast under 20 procent. Tjänar man 50 000 kronor i månaden tillkommer också statlig skatt på 20 procent, men det innebär inte att man betalar 50 procent av inkomsten i skatt; man betalar snarare runt 28 procent.

När någon säger att svenskar betalar 30 procent av lönen i skatt, och att höginkomsttagare betalar 50 procent, stämmer det helt enkelt inte. Skattesystemet är uppbyggt så att ens lön upp till 19 670 kronor om året (2019) är helt skattefri. Efter det börjar man betala skatt till kommun och landsting, men bara på den överskjutande delen.

Vid en årsinkomst på 20 000 kronor betalar man alltså bara skatt på de sista 330 kronorna. På samma sätt betalar man 20 procent extra i statlig skatt på inkomster över 490 700 kronorna om året, men bara på kronorna över de 490 700.

Den progressiva beskattningen är tyvärr inte det enda pedagogiska problemet när man försöker förstå vad man beskattas för sina inkomster. Jobbskatteavdraget är ännu svårare att förstå, och ovanpå det kommer ännu fler olika avdrag: RUT- och ROT-avdrag, avdrag för fackföreningsavgift, ränteavdrag och -kompensation och reseavdrag, för att nämna några.

Som tur är har vi ett skattedeklarationssystem för privatpersoner som fungerar väldigt avlastande. Skatteverket vet under våren precis hur mycket de flesta personer tjänat och vad de ska betala i skatt, eftersom arbetsköpare, banker och andra organisationer som är relevanta för ens beskattning har skickat in information om just det. Men att man inte behöver förstå hur skatten funkar, innebär inte att det är bra att man inte förstår.

Vad händer när folk i allmänhet inte vet hur mycket de betalar i skatt? Många ser bara att 30 procent dras från lönen varje månad i preliminärskatt, och utgår från det. Och om skattesystemet är otydligt eller oförutsägbart är fältet öppet för högern att intala folk att skatten är högre än vad den faktiskt är. Det är ganska lätt att påstå, eftersom man felaktigt kan peka på de tydliga skattesatserna: 30 procent till kommunen och landstingen och 20 procent till staten om man tjänar lite mer. Om man inte förstår hur progressiv beskattning fungerar så är det svårt att genomskåda det.

Ju mindre överblickbar beskattningen blir, desto mindre demokratisk legitimitet bär besluten om skattepolitiken.

Komplexiteten är inte bara ett problem för oss som av olika skäl förespråkar en offensiv skattepolitik. Ju mindre överblickbar beskattningen blir, desto mindre demokratisk legitimitet bär besluten om skattepolitiken. Ju mindre legitimitet besluten bär, desto mindre legitimitet bär skattesystemet. Ingen vill betala skatt till ett skatteverk de inte litar på.

Sverige har ett ganska pedagogiskt skattesystem jämfört med många andra länder – kanske särskilt jämfört med USA – men det är ingen garanti för att det kommer att förbli så. Jobbskatteavdraget och RUT- och ROT-avdragen är en exempel på hur man vill använda inkomstskattesystemet för att stärka enskilda ändamål politiskt istället för att ha ett helhetsgrepp på inkomstbeskattningen. Om borgarna vill stötta städare och köksrenoverare finns det andra metoder än att underminera skattesystemet.

Borgarna tjänar på ett oförståeligt skattesystem som folk känner sig lurade av. Men vad vi behöver är ett skattesystem som folk känner sig delaktiga i. Ett system som låter oss peka på hur lite skatt de rika betalar och hur mycket mer de har råd att betala.