Spring för livet

Jag har återerövrat träningen – men vad var det som hotade den? Politisk ideologi hotade den. Samtidens trosvissa idé om att vi själva kontrollerar vår framtid kan inte förstås utan den liberala självteknologin: Du vinner säkerhet och kontroll genom att handla; du förlorar genom att avstå.

Signerat
Kristina Alstam, universitetslektor och skribent.
Foto: Laila Vianden

Jag är i skogen utanför Göteborg och springer.  Solen mellan stammarna ritar sitt ljus med tjock pensel. Vanliga rundan vid Delsjön, den är inte krävande men jag blir svettig och ganska glad. Det är ett par år sedan jag återvände till löpningen. Och till gymmet, som tidigare varit mitt favoritgömställe undan världen. Men någonting hände, någonting som gjorde att jag tvangs erövra dem igen. Från ett annat håll, lite från sidan.

Hela nittiotalet har jag tillbringat på gym. När jag skadade ryggen som flygplansstädare och började träna i flygplatsens källare. Sedan började jag springa också. Tre gånger i veckan, i Delsjön ibland men ofta om nätterna hemma i Majorna. Jag var student och det var inte noga med när jag gick och lade mig. Det var inte så noga med nånting när jag tänker efter, en gång hade jag glömt att tvätta mina ”joggingbyxor” (jo, de kallades så!), då sprang jag i jeans. Ingen brydde sig om att man tränade, allra minst jag själv.

Sedan hände något. Jag blev småbarnsmamma utan tid för träning. När jag tio år senare kom tillbaka hade folk sina telefoner fastspända vid armarna och fina kläder. Jag fick lära mig om Run Keeper, en finurlig app där man publicerade sina resultat. I forumet diskuterade jag snart mellantider, skador, dieter och löparskor (att säga ”joggingskor” hade varit ett interaktivt självmord i realtid).

Alltmer sällan såg jag solens penseldrag mot tallarnas bark. Och gradvis förlorade jag lusten att springa.

Jag valde ut det töntigaste gym som stod att finna, och nu menar jag töntigaste som i snällaste.

När jag provade gymmet igen, var jag förberedd. Jag hade förstått nånting om samtidens träningskultur och tänkte inte låta mig luras i fällan. Jag valde ut det töntigaste gym som stod att finna, och nu menar jag töntigaste som i snällaste. Pensionärer, några samhällets olycksfåglar, rehabpatienter och så tiotalet stammisar som bestämt att ingen skulle prata resultat.

Det är så fruktansvärt roligt. Jag förbättras inte nämnvärt men jag har fått några nya muskler och lukten av gummi i lokalen är som berusande. Jag har återerövrat den – träningen – men vad var det som hotade den?

Politisk ideologi hotade den. Det ska sägas att idrottande före den period jag beskriver också var politisk, idrott tenderar att lämpa sig för ideologisk investering. Laura Spielvogel, professor på College of Liberal Arts i Pennsylvania, beskriver exempelvis hur sport i Japan efter krigsnederlaget blev en del i landets försök att förbättra sin självbild och hur den därmed blev ”an expression of physical strength, national unity, and combative and competitive spirit”.

Även efter världskrigen utgjorde den idrottande kroppen ett säte för ideologiska kopplingar; en plats på vilken man projicerade föreställningar om ett progressivt samhälle. Och, som genusvetaren Leena Laine påpekar, redan under 1300-talet i Europa kan vi se tendenser till att kroppen kontrolleras. Kyrkan förbjuder allmogens lek och spel i gatumiljö och man får inte längre rengöra sig offentligt. Kroppens rörelser görs privata.

en liberalt anstruken ideologisk investering i kroppen som hotar upplevelsen av att röra på sig.
Foto: Hasse Holmberg/TT

I vårt fall är det en liberalt anstruken ideologisk investering i kroppen som hotar upplevelsen av att röra på sig. Samtidens trosvissa idé om att vi själva kontrollerar vår framtid kan inte förstås utan den liberala självteknologin: Du vinner säkerhet och kontroll genom att handla; du förlorar genom att avstå. Att ”handla” bör här förstås på två vis: handla i betydelsen utföra en handling, och handla i betydelsen konsumera.

Våra handlingar i dag har ofta denna profil. Jag utför en handling när jag väljer skola åt mitt barn. Väljer jag en friskola, tillåter min handling samtidigt det allmänna att köpa en tjänst av en riskkapitalist. Jag utför en handling när jag kastar mig ut i spåret fast det regnar småspik. När jag förevigar bragden på Run Keeper (Facebook, Instagram, Twitter) kan mitt foto konsumeras för annonsprofilering. Vi handlar (gör) för att möjliggöra ett köp.

Inte var det exakt så jag tänkte när jag slutade notera solens rörelser i spåret i Delsjön, jag var väl mest upptagen av att mäta och väga och jämföra. Men jag kom att tänka på det under en annan slags fysisk aktivitet då det slog mig att just den handlingen ännu inte hamnat på den snitslade bana mot ekonomisk transaktion som i princip all annan rörelse numera har.

Den där gången när jag stod vid en älv och högg ved till bastun och inte slutade fast vi hade ved för nationens samlade bastubad, inte slutade förrän min son sa du hugger ju upp hela skogen.

Men yxan är bara tillfälligt undantagen marknadslogiken. I takt med att vandring fetischeras alltmer, (kom och köp knivar i japanskt stål och sovsäckar som väger mindre än en fågelunges utandning), är det en tidsfråga innan också yxan varufieras. Vi får hugga medan tid är. Vi skulle kunna bilda subversiva föreningar där vi ses i skogen och hugger allt vi förmår, hugger och eldar. Till ingen nytta eftersom fotografering inte är tillåten.

Sedan åker vi hem under tystnad. Gungande på bussen mot stan ler du plötsligt. Ett underligt litet rovdjursleende. Men det enda som avslöjar att du tagit ett steg utanför marknadsekonomins trollkrets är sotfläcken på kinden.