”Migration gynnar vänsterkrafter”

Om arbetarrörelsen tog sin historia på allvar skulle utgångspunkten vara solidaritet med de utländska arbetarna, skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck. Han vill att fler fack engagerar sig och organiserar arbetarna som kommer till Sverige.

Även i årets förstamajtåg kommer parollerna om ordning och reda i arbetslivet att återfinnas. Måltavlan är den sociala dumpningen, särskilt usel arbetsmiljö och slavlöner, inte för att slavlöner och otillbörligt utnyttjande av arbetskraft är orättvist mot den utländska arbetskraften, utan för att sådant rubbar ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

Undertexten, och även ibland uttalat, är dessvärre ett motstånd mot invandring överhuvudtaget. Det var inte länge sedan finansminister Magdalena Andersson, apropå invandring, uttalade att med fler fattiga och större klyftor riskerar vi ”att bli främlingar inför varandra” (DN 29 maj 2018).

Utgångspunkten borde vara solidaritet med de utländska arbetarna.

Men om arbetarrörelsen tog sin historia på allvar skulle perspektivet vara ett annat; utgångspunkten borde vara solidaritet med de utländska arbetarna. Deras rättigheter skulle bevakas starkare med rätt att bli medlemmar i förbunden.

Detta påpekades också när jag inbjöds till ett möte av Byggnads och Bygg-Sossen i Haninge för några veckor sedan, då för att tala om min senaste bok, emigrationsskildringen Alla presidenters Mary, som handlar om den svenskamerikanska fackförenings- och strejkledaren Mary Anderson som också blev chef för Kvinnobyrån vid USA:s arbetsmarknadsdepartement under 24 år. ”Organisera arbetarna som kommer hit”, var budskapet i Haninge.

Inledningsvis konstateras att länder med stor utvandring har en betydligt högre anslutningsgrad till facket jämfört med länder med liten utvandring.

Jag väljer att läsa en grundlig forskarrapport som instämmer i detta. Mounir Karadja och Erik Prawitz intresserar sig i rapporten Utvandringen till Amerika och den svenska arbetarrörelsen för hur hemorterna påverkades av massemigrationen till Amerika 1860-1920.

Inledningsvis konstateras att länder med stor utvandring, såsom Italien, Tyskland, Irland och Sverige har en betydligt högre anslutningsgrad till facket jämfört med länder med liten utvandring såsom Spanien, Frankrike och Polen.

De båda ekonomernas resultat visar att svenska kommuner med större utvandring hade en större benägenhet till politisk förändring, i synnerhet ”en markant ökning i stödet för arbetarrörelsen, mätt som antalet medlemmar per capita i fackföreningar och SAP”.

Karadja och Prawitz har jämfört nära 2 400 historiska svenska kommuner med varandra, använt data över lokal utvandring, utgått från kyrkböcker och passagerarlistor plus medlemskap i både fackförbund och SAP. Andra källor är strejkdata från 1909, kommunala valdata för de nationella valen mellan 1911 och 1921.

I konflikten 1909 med omkring 200 000 arbetare var strejkdeltagandet per capita högre i kommuner med större emigration, en indikation på att arbetarrörelsens medlemstal inte bara hade betydelse på pappret utan kunde mobiliseras för att påverka.

”I dag står världen åter inför omvälvande migrationsflöden, vilket väcker nya frågor om dess effekter. Våra resultat tyder på att emigration, eller möjligheten till emigration, kan ha positiva effekter på arbetares förmåga att organisera sig och driva politisk förändring”, sammanfattar Mounir Karadja och Erik Prawitz.

Nej, sådana rön och slutsatser kommer knappast att märkas i några S-märkta förstamajtal. I bästa fall uteblir också alla påståenden och antydningar om att fattiga migranter får oss att bli främlingar för varandra.