Perspektivförsök som förvånar

Bok
Ebba Witt-Brattström.
Foto: Marie Klingspor Rotstein

Som kvinna är det lätt att blir lite förundrad över hur #MeToo verkar ha tagit både kvinnor men framför allt män på sängen – hur kan så många ha missat att i princip varenda kvinnlig vän ända från barndomen tvingats skaffa sig ett förhållningssätt sig till ”oönskad intimitet” av olika grader?

[BOK] Historiens metoo-vrål
Ebba Witt-Brattström
Norstedts, 2019

Litteraturvetaren och professorn Ebba Witt-Brattström med ett långt offentligt feministiskt engagemang tillhör dem som mer än antyder att hon nog inte fullt ut tagit konsekvenserna av den kunskap i frågan hon inhämtat genom personlig erfarenhet och studier.

I början av sin bok Historiens metoo-vrål skriver hon: ”Jag har läst vittneslitteratur som inte förskönat kvinnors ’fula verklighet’, men uppenbarligen har jag ryggat för att ta in hela smärtan de förmedlade. (…) I vårt samhälle kanaliseras kvinnors lidande, medan mäns lidande tas på största allvar. Så var det också i min vardag.”

När jag läser de raderna vet jag inte om jag ska betrakta det som koketteri eller som en uppriktig pudel. Det är oavsett inte imponerande. Det hindrar förstås inte att hon kan stå till tjänst med sin samlade kunskap av flera tusen års skönlitterära texter som speglar synen på relationer och kvinnors värde.

Hur har ”kvinnans” intressen, lust, liv och verklighet beskrivits, och hur har de ställts i perspektiv till ”mannens” blick? Självklart kan man inte få plats med särskilt många av alla de texter som skrivits, ändå blir man ofta förvånad över urvalet hon gjort och varvat med exempel ur alla de #MeToo-vittnesmålen som publicerades åren 2017–18.

Det som förbryllar mest är hur fyrkantigt skönlitterära texter betraktas.

Det som förbryllar mest är hur fyrkantigt skönlitterära texter betraktas, som om de vore handböcker i förtryck, med utgångspunkt i luddigt beskrivna riktlinjer. En, säg några hundra år gammal, gestaltning av ett övergrepp är okej om det skildras ur flickans/kvinnans plågade perspektiv, respektive blir exempel på en hel världs övergreppsgodkännande om det är ur förövarens.

Det är svårt att förstå hur man kan sila världslitteraturen genom ett så grovt raster och utan andra parametrar. Det ligger också nära till hands att undra om önskemålet skulle vara att bränna böcker som till exempel Vladimir Nabokovs Lolita (som citeras bland de riktigt fula exemplen).

Problemet är kanske inte att klassiker fördöms utan att analysen är oklar. Det bekymrar inte författaren som i stället rusar vidare till nästa exempel, via ett fasansfullt #MeToo-vittnesmål från en skolflicka.

Nya problem uppstår när hela författarskap hyllas eller diskvalificeras utefter något eller några citat.

Nya problem uppstår när hela författarskap hyllas eller diskvalificeras utefter något eller några citat. I kapitlet ”The Wives, Tanterna – och Mamma” diskuterar Witt-Brattström fenomenet kvinnor som understödjer mäns förtryck av kvinnor – detta kallar hon Tant/Wife-tänket efter Margaret Atwoods roman (och tv-serien efter den) The Handmade’s Tale.

Hon skriver: ”Till skillnad från #MeToo är Wife-författarnas svarta texter distanserat, iskallt berättade och fyllda av makabert, ofta sexuellt våldsamt bildspråk, fullmatade med groteska veckotidningsklichéer av den perfekta, förslavade feminiteten. Som om det vore hela verkligheten.”

Där undrar man – bland annat – om skönlitteratur verkligen måste beskriva just ”hela verkligheten” för att vara godkänt ickesexistisk.

I ”den svarta feminismen” som ”stöder den estetikens brutala genusordning vi är uppväxta med” är Elfriede Jelinek ”som fick Nobelpriset 2004” en av de ”enligt min mening kvinnliga lärjungar till det ’ondas’ estetik, där de Sade är en ikon. Det är en litteratursyn som kräver kvinnooffer för att textmaskinen ska leverera. Detta slags svarta feminism går in i blodomloppet och försvagar våra antikroppar mot det virus som heter redan sargad självkänsla och masochismens easy way out, det vill säga kvinnlig medbrottslighet”.

Poeten och Svenska akademiledamoten Kristina Lugn är ett ”i sammanhanget mildare exempel på Wife-svart feminism”. Både Jelinek och Lugn beskriver en kvinnlig verklighet där inte ett direkt fördömande av den utsatthet deras kvinnliga litterära karaktärer erfarit finns med i de citat Ebba Witt-Brattström valt ut.

Även före detta akademiledamoten Sara Danius får sig en släng för sitt uttryck ”oönskad intimitet” – som ju uttrycker en tydlig gräns för straffbar närgångenhet men som Ebba Witt-Brattström ser som något i stil med förmildrande omskrivning.

Att 2019 hävda som ett faktum att det var så människors sexualitet såg ut i ”förhistorisk tid” är ju en retorik som slår tillbaka som en bumerang.

Däremot hyllar hon ett stycke ur Susan Brownmillers Våldtäkt (1977) där ett övergrepp skildras ur ett klockrent ”manligt” perspektiv: ”Mannens upptäckt, att hans genitalier kan brukas som vapen för att sprida fruktan och skräck, måste vid sidan av elden och den första grova stenyxan betraktas som en av de viktigaste upptäckterna i förhistorisk tid”.

Att 2019 hävda som ett faktum att det var så människors sexualitet såg ut i ”förhistorisk tid” (en epok på många miljoner år som karaktäriseras av att det inte finns några skriftliga källor) är ju en retorik som slår tillbaka som en bumerang.

Ebba Witt-Brattström gör sig dessutom till uttolkare av alla de tiotusentals kvinnornas ambitioner med sina vittnesmål.

Ebba Witt-Brattström gör sig dessutom till uttolkare av alla de tiotusentals kvinnornas ambitioner med sina vittnesmål. Hon skriver: ”Det är också, tänker jag, en anledning till att #metoo-vittnena är anonyma. Inte enbart av rädsla för att annars bli åtalade för ärekränkning av sina förövare, utan även för att de vill överge den patriarkala öga för öga och tand för tand-princip som startar krig. Det betyder inte att vi förlåter våldtäktsmännen, det betyder bara att vi inte vill kriga.”

Det där ”tänker jag” i början är en liten räddning som förloras av ”vi” i sista meningen.

Detta är en bok som verkar ha kommit till väldigt snabbt – som när mordet och styckningen av Catrine da Costa 1984 blir ett slängigt adjektiv utan kontext: ”[i Bibeln] förklaras det att syftet med detta Catrine da Costa-styckande…”.

Könsrollerna är märkligt stereotypa, kvinnor vill enligt Ebba Witt-Brattström till exempel generellt sett inte hämnas.

Könsrollerna är märkligt stereotypa, kvinnor vill enligt Ebba Witt-Brattström till exempel generellt sett inte hämnas – fast hon glömde visst Helen Zahavis omtalade storsäljare världen över med Dirty Weekend/En jävla helg (1991), eller Virginie Despentes med romanen Baise-moi (1994). Även i den så citerade Handmade’s Tale finns det med kvinnlig hämnd, gentemot både män och kvinnor.

Jag hade vissa förväntningar på att få en litteraturhistorisk spegling av samtidens #MeToo-rörelse men långsökta dragningar och urval missar målet och ger inte det perspektivet. Tyvärr tvärtom.