Männen satt och åt i personalmatsalen. Januari skulle snart bli februari men livet skulle där och då ta slut. Plötsligt svepte en flod av lera och slam in.

Järnmalmsgruvan Feijao ödelades när en damm i brasilianska delstaten Minas Gerais kollapsade.

Minst 206 människor dog i olyckan tidigare i år, som sannolikt kunde ha förebyggts. Läckta dokument har visat att cheferna vid gruvjätten Vale kände till faran med dammen.

FAKTA Stora olyckor 2019

19 januari – Kina
21 gruvarbetare omkommer när en kolgruva kollapsar i kinesiska provinsen Shaanxi. Myndigheterna har meddelat att fler inspektörer ska granska provinsens så kallade ”högriskgruvor” under våren.

25 januari – Brasilien
Minst 206 människor mister livet i Brasilien när en damm i anslutning till järnmalmsgruvan Feijão brister. Drygt två månader efter olyckan saknas fortfarande 102 personer.

6 februari – Sydafrika
Minst 18 dör i en gasexplosion i en kolgruva i Mpumalanga, Sydafrika. De förolyckade ska inte ha haft tillstånd att arbeta i gruvan.

26 februari – Indonesien
Minst 24 mister livet i en illegal guldgruva i Indonesien efter ett omfattande jordskred. Räddningsarbetare hittade också kroppsdelar som inte kunde identifieras från fyra olika personer.

2 mars – Indien
Fyra gruvarbetare dör i en illegal kolgruva i delstaten Nagaland, norra Indien. Dödsorsaken är okänd men spekuleras i att arbetarna inandats giftig gas.

16 mars – Kina
20 gruvarbetare förolyckas och 30 skadas i kinesiska Xilingol. De anställda var på väg ned i en gruva när deras fordon fick problem med bromsarna och föraren tappade kontrollen.

Källor: Nya Kina, O Globo, The Times, Jakarta Post, Shillong Times

Globalt sysselsätter gruvsektorn drygt 24 miljoner människor. Överallt – från Kina till Kazakstan – går gruvarbetare till jobbet med livet som insats. De allra flesta som förolyckas gör det i det tysta.

Gruvindustrin är full av informella jobb. Och antal dödliga olyckor betydligt fler än i andra sektorer.

Men att få en klar bild över dödstalen är svårt. När Arbetet Global tittar närmare på de tio största gruvländerna visar det sig att inte ens välfärdsstater som Kanada har samlad statistik.

”För att få de här siffrorna måste du ta kontakt med varje provins och sen lägga ihop dem”, skriver en representant för branschorganisationen Mining Association of Canada.

Glen Mpufane, gruvansvarig på det globala facket Industriall, uppskattar att gruvbranschen årligen skördar tusentals dödsoffer.

– Jag skulle säga 7 000–8 000.

Han betonar att siffrorna är osäkra. Vissa länder har tillförlitlig statistik, men globalt lider rapporteringen om dödliga arbetsplatsolyckor av svåra brister.

– Det är ett stort handikapp för oss. Utan pålitlig data är det svårare att följa utvecklingen. Och vi har inte resurser att själva sammanställa egen statistik. Vår utredningsenhet är inte så stor och vi organiserar 14 sektorer.

ILO:s statistikenhet, baserad i Genève, kallar sig ”världens ledande källa till arbetsmarknadsstatistik”. Men inte heller här finns någon heltäckande bild. En sökning i statistikdatabasen visar stora luckor i rapporteringen.

– Vi vet inte så mycket om de arbetsrelaterade dödsfallen i världen. Vi får bara data om de samlas in på nationell nivå, säger Rosina Gammarano, ekonom och statistiker på FN-organet.

– Om det inte finns statistik kommer regeringar, företag och det internationella samfundet inte att bry sig, säger Rosina Gammarano, vid ILO.

Den som vill ha nyckeltal om sysselsättning, aktiekurser eller BNP-utveckling behöver bara googla. Kring arbetsmiljöfrågor är det betydligt sämre ställt.

En del av förklaringen är att ansvaret för rapporteringen ofta är fördelat på flera olika myndigheter, till skillnad från exempelvis ekonomistatistik. Men huvudproblemet är ett annat, menar Rosina Gammarano.

– Jämfört med andra delar av arbetsmarknadsstatistiken är dödsfallen väldigt komplicerade att räkna, eftersom frågan är så känslig. Det finns flera skäl till underrapporteringen, och alla är inte relaterade till svårigheter med datainsamling. Det kan handla om att arbetsgivare inte rapporterar för att de inte vill bli utsatta för inspektioner eller att stater inte vill ha negativ uppmärksamhet.

För Rosina Gammarano och hennes kolleger är oviljan att rapportera dödsfall en källa till frustration.

– Vi tenderar att bara bry oss om det vi kan kvantifiera. Om det inte finns har statistik kommer regeringar, företag och det internationella samfundet inte att bry sig, eftersom de inte vet att det är ett problem. Utan siffror går det också alltid att hävda att det inte sker några olyckor.
Bristen på statistik döljer det faktum att det sker många, många allvarliga olyckor.
Rosina Gammarano, ekonom och statistiker vid ILO
För världens arbetstagare är det, bokstavligen, en fråga om liv och död.

– Bristen på statistik döljer det faktum att det sker många, många allvarliga olyckor, säger Rosina Gammarano. Bara genom att räkna dem synliggör du problemet och tvingar politiker att uppmärksamma det. För oss som arbetar på ILO:s statistikavdelning är det drivkraften, att göra det osynliga synligt.

Överdrivet optimistisk är hon inte.

– Det här är inte något man kan lösa genom att sätta ett obegränsat antal statistiker i ett rum. Det måste börja med en genuin vilja att uppmärksamma olyckor och eliminera riskerna. Om inte regeringar och företag är seriösa med att förbättra säkerheten är jag tveksam till att vi någonsin kommer att få bra statistik.

För ett årtionde sedan uppskattade gruvinternationalen ICEM, som sedermera gick upp i Industriall, de årliga dödsfallen till över 12 000. Minskningen sedan dess handlar till stor del om lägre dödstal i Kina.

2005 miste närmare 6 000 arbetare livet enbart i landets kolgruvor, enligt officiell statistik. 2018 hade antalet fallit dramatiskt, till 333.

Den oberoende tidskriften China Labour Bulletin, CLB, menar att siffrorna avspeglar en verklig nedgång, även om det finns ett mörkertal.

– Det där är olyckor och dödsfall som har rapporterats. Det finns alltid en chans att en del tystas ner, det händer regelbundet, säger kommunikationschefen Geoffrey Crothall.

I början av 00-talet växte den kinesiska kolbranschen explosionsartat. Landets massiva infrastruktursatsningar krävde billig energi och reglering av den vildvuxna sektorn var lågprioriterad.

Sedan dess har myndigheterna enligt CLB utökat antalet arbetsmiljöinspektioner, men Geoffrey Crothall menar att de fallande dödstalen i huvudsak beror på minskad produktion. Hundratusentals arbetstillfällen har försvunnit när den kinesiska ekonomin bromsat in.

– Sedan 2015 har sektorn krympt, efterfrågan har varit lägre och kolgruvearbetare har förlorat sina jobb. Det är därför vi ser färre olyckor.

Samma mönster går igen världen över. I industriländer har satsningar på förbättrad arbetsmiljö lett till färre dödsfall, men globalt handlar nedgången om att sektorn sysselsätter färre.

1998 uppskattade ILO att 36 miljoner arbetade inom gruvbranschen, varav sex miljoner i den informella sektorn. I dag beräknar FN-organet antalet gruvarbetare till 24 miljoner, men den siffran inkluderar både formella och informella anställningar. Arbetet med att ta fram en ny uppskattning om den informella sektorn pågår och flera av ILO:s olika avdelningar är involverade.

Facket upplever att bristerna i rapporteringen sätter käppar i hjulet. ILO säger att oviljan att anmäla dödsfall döljer problemets storlek.

Inte ens om detta skulle förändras – om korrekt rapportering av arbetsplatsolyckor plötsligt skulle placera sig högst på den politiska agendan – skulle bilden av gruvnäringens mänskliga kostnad klarna.

När Industriall uppskattar de årliga dödsfallen till 7 000–8 000 syftar antalet på den formella sektorn.
De dödsfall vi hör talas om är bara toppen av isberget.
Glen Mpufan, gruvansvarig på Industriall
I den informella sektorn är osäkerheten för stor för att Glen Mpufane ska vilja sätta en siffra.

– Men det är garanterat fler dödsfall än i den formella sektorn, säger han.

– Det är en tragedi som pågår varje dag, gruvarbetare dör i Pakistan, Peru, Kongo, Zimbabwe, Zambia, och de förs aldrig in i den officiella statistiken. De dödsfall vi hör talas om är bara toppen av isberget.

Fotnot: Texten har även publicerats av Arbetet-Global