Reportage #29/2019

Albanien tyngs av krisen

Skanderbegtorget, det största i Albaniens huvudstad Tirana, som 1968 fick sitt namn efter den albanska nationalhjälten Skanderbeg. Foto: Christin Sandberg

För fem år sedan blev Albanien ett EU-kandidatland. Sedan dess har många reformer, bland annat inom rättsväsendet, drivits igenom. Nu har förhopp­ningarna dock fått sig en rejäl törn efter att en politisk kris utbrutit i landet. Hbtq-personers rättigheter attackeras och många unga lämnar landet i brist på framtidsutsikter. Arbetaren reste till Albanien.

Albanien, det lilla bergiga landet på Balkanhalvön vid Adriatiska havet, har sedan den totalitära kommunistregimens fall i början av 1990-talet genomgått stora förändringar i demokratisk riktning. Men de demokratiska institutionerna är fortfarande svaga och därmed även det demokratiska systemet i sin helhet. Bristerna i rättsväsendet utgör ett av de allvarligaste hindren för den demokratiska utvecklingen.

De senaste tio åren har landet haft siktet inställt på att ta sig in i den europeiska gemenskapen. Nu har förhoppningarna fått sig en rejäl törn efter att en politisk kris utbrutit i landet.

2009 blev Albanien medlem i Nato och samma år ansökte landet om EU-medlemskap.

Fem år senare blev det ett EU-kandidatland. Sedan dess har otaliga politiska reformer, bland annat inom rättsväsendet, drivits igenom och förväntningarna på att EU i sommar ska ge klartecken för inledande förhandlingar om medlemskap har varit höga.

Vi tog till protester när regeringen inte självmant avgick efter att det kommit till allmänhetens kännedom att de riggat valet 2017 och köpt röster med pengar från narkotikasmuggling.
Lulzim Basha, oppositionsledare

Men landet brottas med djup och utbredd korruption på alla nivåer i samhället. I 2018 års korruptionsindex från Transparency international hamnade Albanien på plats 99 av 180.

Lulzim Basha.
Lulzim Basha. Foto: Christin Sandberg

– Vi tog till protester när regeringen inte självmant avgick efter att det kommit till allmänhetens kännedom att de riggat valet 2017 och köpt röster med pengar från narkotikasmuggling. En annan anledning är de nästan dagliga korruptionsskandalerna, säger Lulzim Basha, oppositionsledare.

I början av året avslöjades bland annat att regeringen var inblandad i ett vägbygge, i vilket två kilometer väg hade kostat astronomiska summor, och ett av de inblandade företagen visade sig inte ens existera.

Den här typen av avslöjanden är inte nya för albanerna, som till stor del har tröttnat på politikerna.

De första fria valen hölls år 1991, efter den kommunistiska regimens fall, och sedan dess har Socialistiska respektive Demokratiska partiet skiftat vid regeringsmakten. Bland annat satt Demokratiska partiet vid makten år 1997 då ett landsomfattande pyramidspel avslöjades, med påföljande kaos. Regeringen lamslogs och en stor del av befolkningen, som hade dragits in i härvan, förlorade både hem och besparingar.

Så frågan är vad Demokratiska partiet har att erbjuda som kan innebära en skjuts i rätt riktning för landet?

– Oppositionen har rätt i sak när de kritiserar regeringen för att ha köpt röster med hjälp av kriminella från den organiserade brottsligheten för att vinna valet. Men tyvärr har de efter valförlusten uteslutande satsat på att attackera regeringen i stället för att som parti försöka förnya sig och sin politik, säger journalisten och statsvetaren Neritan Sejamini.

Han fortsätter:

– Det som händer nu är för oss albaner som en skiva som går på rewind. Vi har sett liknande situationer så många gånger tidigare. Men det handlar inte om ett parti eller annat, utan det krävs omvälvande strukturförändringar, som att reformera valsystemet och kräva total insyn i partifinansieringen inför valen, eftersom vi vet att det kommer pengar från organiserad brottslighet. Samt att vi tar tag i straffriheten, som är total för den politiska eliten.

En man söker skydd efter polisens tårgasattack mot de protesterande utanför premiärminister Edi Ramas kontor i Tirana den 26 februari 2019.
En man söker skydd efter polisens tårgasattack mot de protesterande utanför premiärminister Edi Ramas kontor i Tirana den 26 februari 2019. Foto: Christin Sandberg

Vasilika Hysi, tillhörande regerande Socialistiska partiet och talman i parlamentet, är orolig inför framtiden.

– Fram tills nu har vi tillsammans med oppositionen tagit fram lagförslag och röstat igenom de reformpaket som krävs för att Albanien ska kunna inleda förhandlingar om ett EU-medlemskap.

Hysi, som själv har en bakgrund i det som tidigare hette Svenska Helsingfors-kommittén för mänskliga rättigheter (i dag Civil Rights Defenders), är nöjd med många av de lagar som har antagits de senaste åren. Hon nämner en antidiskrimineringslag, en lag som förbjuder barnaga och en som skyddar kvinnor mot våld i hemmet.

Det är dock långt mellan den rättsliga utvecklingen och förhållandena i verkligheten. Något som Xheni (uttalas Jenni) Karaj, en av landets första öppet lesbiska kvinnor och grundare av den ideella hbtq-organisationen Aleanca LGBT, är väl insatt i.

– Vi har fått en del fantastiska lagar som en del av EU-reformpaketet, men de omsätts inte i praktiken. I själva verket är det ett stort gap mellan den rättsliga utvecklingen och verkligheten ute i samhället för hbtq-personer, säger hon när vi möts i Aleancas anonyma lokaler på en bakgata centralt i Tirana.

"Hos oss tar ingen politiker öppet ställning för htbq-personer, tvärtom är politiker ofta bland de första att ta till hatpropaganda i sina utspel", säger Xheni Karaj, grundare av den ideella hbtq-organisationen Aleanca LGBT. Foto: Christin Sandberg

Xheni Karaj ser en risk för att situationen till och med förvärras.

– På pappret och utåt mot internationella aktörer ser det ut som att situationen har förbättrats och att Albanien är ett säkert land för hbtq-personer. Men så är det inte.

Hon tillägger:

– Hos oss tar ingen politiker öppet ställning för hbtq-personer, tvärtom är politiker ofta bland de första att ta till hatpropaganda i sina utspel. Det enda som skulle kunna leda till verklig förändring är om premiärministern gör ett tydligt utspel till skydd för våra rättigheter.

Xheni Karaj vittnar om att andelen hbtq-personer som lämnar landet för att söka asyl i andra länder har ökat de senaste två åren.

På bussen in till stan var vi ett gäng studenter som pratade om just det, att så många reser utomlands och varför. Egentligen vill vi inte, men vi har inget val.
Brunilda Rica, ingenjörsstudent

Många andra unga lämnar också landet i brist på framtidsutsikter. En av dem är Brunilda Rica, som jag möter utanför den avlidne tidigare kommunistiske envåldshärskaren Enver Hoxhas villa, på hennes väg till universitetet.

– Jag ska göra mina doktorandstudier i Frankrike, säger Brunilda Rica som håller på att avsluta sina ingenjörsstudier.

Hon fortsätter:

– På bussen in till stan var vi ett gäng studenter som pratade om just det, att så många reser utomlands och varför. Egentligen vill vi inte, men vi har inget val.

Rica berättar att hon har sökt ett fyrtiotal arbeten och varit på intervjuer. Men utan personliga kontakter är det i stort sett omöjligt att få ett jobb.

Hon sänker rösten:

– Om jag inte skulle betala för en position vill säga, och tillägger att hon skäms för att berätta att det är så det fungerar.

– Summorna är ofta så löjligt höga att jag och mina vänner bruka skämta om att vi inte ens skulle behöva söka jobben om vi hade så mycket pengar, säger hon.

"När jag är hemma - vi bor utanför Tirana - kan jag inte röra mig fritt ute, eftersom det inte skulle se bra ut inför grannar och folk i kvarteret. Mina föräldrar brukar be min bror att följa med mig när jag exempelvis ska handla", säger Brunilda Rica som snart är färdig med sina ingenjörsstudier. Här står hon framför envåldshärskaren Enver Hoxhas (död 1985) bostad. Foto: Christin Sandberg

Det faktum att hon är kvinna spelar också in. Både när det gäller att hitta ett ingenjörsjobb i en mansdominerad sektor och när det handlar om hur hon kan leva sitt liv som ung kvinna i Albanien.

– När jag är hemma – vi bor utanför Tirana – kan jag inte röra mig fritt ute, eftersom det inte skulle se bra ut inför grannar och folk i kvarteret. Mina föräldrar brukar be min bror att följa med mig när jag exempelvis ska handla, säger hon.

Vasilika Hysi.
Vasilika Hysi. Foto: Christin Sandberg

Talmannen Vasilika Hysi, som tillhör det regerande Socialistiska partiet, medger att det inte räcker med lagar för att stärka kvinnors och minoriteters situation i landet. Det krävs både att de omsätts i praktiken och att man börjar prata mer om vilka rättigheter människor har, menar hon. Hon tror att ett EU-medlemskap skulle kunna stärka en sådan utveckling.

– Att oppositionen nu har avsagt sig sina mandat i parlamentet innebär dock att vi inte har tillräckligt stöd för att rösta igenom en del återstående viktiga lagar som rör val- och rättssystemet, bland annat en lag om öppenhet i hur partierna finansieras, säger Vasilika Hysi.

Därmed är delar av EU-reformerna hotade, menar hon.

Oppositionsledaren Lulzim Basha säger att de visst önskar att Albanien ska närma sig övriga Europa.

– Men låt oss börja med att leva upp till europeiska normer och standarder, säger han.

Sedan lägger han till:

– I kväll kommer vi att fortsätta protesterna.

Men det folkliga stödet tycks inte vara särskilt stort.

– Jag är mot protesterna. Det är inte demokratiska metoder att vägra samarbeta, i stället borde oppositionen ta upp en ärlig kamp om regeringsmakten i nästa val, säger tiranabon Marsela Papa medan hon växlar mellan perfekt engelska och italienska när jag träffar henne på hennes väg till arbetet på ett rörledningsteknikföretag.

På landsbygden, där hälften av befolkningen lever, är fattigdomen utbredd. En kvinnlig fabriksarbetare tjänar drygt 1 500 kronor i månaden och försörjer inte sällan en hel familj med de pengarna. Arbetslösheten är hög och många har inte råd att äta mer än en gång per dag.

Systrarna Bedrije Staka och Safije Tusha i Shkoder i norra Albanien menar ändå att livet nu är så mycket bättre än under kommunistregimens styre.

De har, som så många andra äldre, barn som har emigrerat. Nästan en halv miljon albaner finns i Italien och uppskattningsvis lika många i Grekland. Pengar som utlandsboende albaner skickar till sina familjer i hemlandet är en betydlig inkomstkälla för Albanien.

Själva har de inga planer på att tillbringa sina sista år utomlands.

Om den politiska krisen i huvudstaden säger Safije Tusha:

– Det är störande, eftersom politikerna inte bryr sig om oss utan bara ser till sina egna intressen.

Så vad tänker ni om det här med EU?

– Min önskan är att få leva i den europeiska gemenskapen, om så bara för en dag, innan jag dör, säger Bedrije Staka.

Systrarna Bedrije Staka och Stafije Tusha i Shkoder i norra Albanien säger att livet ändå är mycket bättre nu än under kommunistregimens styre.
Systrarna Bedrije Staka och Stafije Tusha i Shkoder i norra Albanien säger att livet ändå är mycket bättre nu än under kommunistregimens styre. Foto: Christin Sandberg
Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga