Första gången jag hörde talas om Kabaka Pyramid var våren 2013. Chronixx hade just slagit igenom internationellt och var på sitt första Sverigebesök. Vi träffades en sen natt i slakthusområdet strax söder om centrala Stockholm och han berättade om den roots revival-scen som höll på att ta fart hemma på Jamaica.
Artister som Pyramid Kabaka, Jesse Royal och Protoje stod för något tillfälligt nytt. Något som återigen väckte omvärldens och de stora skivbolagens intresse. En lika politiskt medveten som finputsad reggae med influenser från det sena 1970-talets bubblande ljudbilder. Ofta producerad för en vit och köpstark publik med siktet inställt på försäljningslistor och utsålda arenor snarare än på danserna hemma i Kingstons kåkstäder.
Där var, och är fortfarande, musiken smutsigare och texterna mer opolerat brutala.
Förra året släppte Kabaka Pyramid ett av 2018 års mest hyllade reggaealbum och när vi nu ses på samma plats där jag träffade hans vapendragare Chronixx för sex år sedan nickar han instämmande i soffan strax bakom scenen han några timmar senare skall kliva upp på.
– Jag vet att det är många där hemma som snackar, inte alltid särskilt snällt, om oss som kan turnera i Europa. Men det är som det är, jag försöker vara ödmjuk och respektera alla.
Det som av vissa skulle kallas avundsjuka ligger nog snarare djupt rotat i de avgrundsdjupa klasskillnaderna och de skilda möjligheterna att lyckas. Att ta sig ut i världen från den fattiga och hårt våldspräglade karibiska ön är få förunnat.
Kabaka och delar av den scen han representerar kommer inte sällan från den jamaicanska medelklassen, medan majoriteten av alla andra artister, de som sällan lyckas lika bra utomlands, kommer från betonggettona där livet är betydligt tuffare. Något som avspeglar sig i både musik och skivförsäljning. Kabaka Pyramid beskriver skillnaderna mellan Europa och Jamaica.
– Här är ju allt betydligt mer uppstyrt än hemma. Scenerna, ljudet och möjligheten att få showen precis dit du vill. På Jamaica får man bygga allt från scratch. Det finns inga färdiga spelställen och det är så
mycket mer fifflande. Dessutom är publiken annorlunda. I Europa uppskattar ni det vi gör på ett annat sätt, här är folk tacksamma bara vi kommer över och spelar. I Kingston är alla matade med den här musiken och vill ständigt höra nästa nya stjärna. Det finns inte samma tålamod där eftersom det kommer så många nya artister hela tiden.
Kabaka Pyramid, eller Keron Salmon som han egentligen heter, började med musik tidigt. Hemma hos pappan spelades Bob Marley, Dennis Brown och Shaggy i vardagsrummet och som fjortonåring började han skriva låttexter som han senare spelade in över de välkända rytmerna på den bärbara bandspelaren.
Efter en tid på college i USA, också det få jamaicaner förunnat, kom han hem och bildade, som han säger, uptown Kingstons första sound system med några vänner i kvarteret. Från början mer hiphop-orienterat – men artister som Sizzla och Capleton inspirerade honom att ta musiken vidare och utvecklas mot renodlad dancehall. En musikstil som haft enorm påverkan och många gånger styrt den betydligt bredare hiphopkulturen underifrån. Jamaica har trots sina knappt tre miljoner invånare alltid gått i bräschen för hur resten av världens klubbmusik ska låta. Trots det har jamaicanska artister inte fått den respekt de förtjänar, menar Kabaka Pyramid.
– Verkligen inte. Många känner inte till att de första rapparna var jamaicaner, som Kool DJ Herc till exempel. Och fortfarande lånar man musik från oss utan att betala tillbaka. Titta bara på artister som Justin Bieber eller Rihanna.
Vad tror du att det beror på?
– Well, reggae är visserligen speciellt. Marknaden ser annorlunda ut på Jamaica än i resten av världen. I USA finns det hundratals miljoner invånare som kan få tillgång till det som spelas in. Vi är få på Jamaica och det betyder att vi inte alls har samma möjlighet att pumpa in pengar för att sprida det vi gör. Folk har inte tillgång till Spotify och sådana grejer där och då blir det så.
Ändå har ju du och några till lyckats väldigt bra de senaste åren med vad som kanske lite fånigt kan kallas reggae-revival. Hur ser du egentligen på det uttrycket?
– Jag har faktiskt inga problem med det även om det är ett konstigt begrepp. För hur kan något återuppstå som aldrig varit dött? Men på Jamaica är det fortfarande en annan typ av dancehall som dominerar och där är det inte alls lika inne med medvetna texter som här i Europa. Så på det sättet kanske uttrycket är bra för oss som turnerar här.
Det här med medvetna texter. Du skriver ju ofta väldigt politiskt. Var kommer det ifrån?
– För mig har rastafari alltid varit politiskt. Rasta talar till och för folket. Det är en röst mot orättvisor och den världsordning vi lever i. Även om jag personligen inte är uppväxt i de allra fattigaste kvarteren så är det omöjligt att inte se skillnaderna och hur människor tvingas leva. Därför är det viktigt för mig att musiken ska handla om det som alltför många
ignorerar.
Vilka är de viktigaste politiska frågorna för dig?
– Ekonomin. Vissa lever i sådan extrem fattigdom att de inte ens har pengar till mat och rent vatten. Det finns så klart massor av saker att protestera mot i dag men när allt kommer omkring är det faktiskt så att många människor fortfarande svälter och då behövs det en förändring. För det finns ju resurser, det handlar bara om att fördela dem rätt. Och då krävs det politiska beslut där vi alla kan vara del i ett kollektiv som pressar på de som har makten. Kapitalismen fungerar inte, så är det. Det är ett system som bara gynnar ett fåtal – och så kan vi inte ha det.
Under våren har Kabaka Pyramid och hans band Bebble Rockers turnerat över hela Europa. Snart väntar några veckor hemma i Kingston igen innan det är dags för ännu en turné. Då på alla stora sommarfestivaler i länder som Storbritannien, Tyskland och Spanien. Kabaka Pyramid ser ljust på framtiden och hoppas kunna fortsätta att turnera med sin musik.
– Jag är inte mycket för att planera, men det är klart att jag vill hålla på med det här lång tid framöver. Det finns mycket kvar att göra.
Jamaica har ju som vi pratade om tidigare alltid haft ett stort musikaliskt inflytande på resten av världen. Hur ser du den utvecklingen framöver?
– Det är samma sak där. Jag tycker att det ser ljust ut. Vi har många fantastiska artister som kommer fram just nu och det finns så mycket talang, inte minst bland unga kvinnor som Koffee och Lila Iké. De är verkligen grymma.
