I lördags seglade det italienska räddningsfartyget Mare Jonio ut på Medelhavet. Två dagar senare kom rapporter om att 49 flyktingar, varav tolv minderåriga, räddats av aktivisterna. Mare Jonio har köpts och sjösatts av engagerade människor som under de senaste månaderna mobiliserat genom den sociala plattformen Meditteranea. De säger att de vägrar låta Medelhavet förbli dödens hav.
– Målet är att rädda liv och skaffa vittnesbörd om vad som händer på Medelhavet, säger Giulietta Darm från Rom och en av de aktiva i Mediterranea saving humans.
Under år 2018 dog i genomsnitt sex personer per dag i Medelhavet, enligt uppgifter från FN:s flyktingorgan UNHCR. Under samma period har det i stort sett blivit omöjligt för hjälporganisationer att verka på Medelhavet. Läkare utan gränser, SOS Méditerranée med flera har hindrats från att fortsätta uträtta sina räddningsoperationer.
Under långa perioder har därför Medelhavet saknat vittnen till vad som händer. Detta under en kritisk period då ansvaret för räddningsoperationerna i Medelhavet har överlämnats från europeiska aktörer till den libyska kustbevakningen.
De europeiska ländernas allt stramare migrationspolitik och ovilja att göra något åt den mänskliga tragedin på Medelhavet har väckt engagemang och solidaritet hos delar av den italienska befolkningen.
– I oktober 2018 gick en rad ideella organisationer, ett parti och många aktivistnätverk samman med målet att köpa ett fartyg. Och så föddes Mediterranea – saving humans, säger Giulietta Darm.
Vi vill lägga tyngdpunkten just på att agera, utan att gå den långa vägen via protester, demonstrationer och debatt.
Giulietta Darm, aktivist
Hon beskriver det som att de tog mod till sig att tänka att vem som helst kan göra det – rädda liv på Medelhavet. Sociala rörelser har alltsedan starten arrangerat öppna solidaritetsevent och presenterat projektet runt om i Italien. Mediterranea har också fått stöd av borgmästarna i Neapel och Palermo.
– Vi vill lägga tyngdpunkten just på att agera, utan att gå den långa vägen via protester, demonstrationer och debatt, säger hon och berättar att responsen blev enorm och snabb.
Sedan oktober har de samlat in drygt sex miljoner kronor.
– Och vi har inga stora bidragsgivare, utan det handlar om små bidrag på femhundra kronor som har multiplicerats, säger hon.
Fartyget Mare Jonio köpte de redan innan jul tack vare ett lån från en etisk bank. Det lånet ska med tiden betalas tillbaka med de insamlade pengarna.
Men varför behövdes ett nytt fartyg, när det redan fanns räddningsfartyg på Medelhavet?
– Det fanns inget räddningsfartyg med italiensk flagg. Vi tror att med en italiensk flagga blir det svårare för italienska politiker och myndigheter att vägra landstigningar, säger Darm.
De senaste åren har Italiens regering, oavsett färg, försökt undergräva hjälporganisationernas möjlighet att upprätthålla räddningsfartygens insatser på Medelhavet. Det började med att den förra socialdemokratiska regeringen utsåg Marco Minniti till inrikesminister med stor fokus på säkerhet. Han införde en uppförandekod, som alla organisationer som sysslade med räddningsinsatser på Medelhavet tvingades skriva under. Men att leva upp till den var i stort sett omöjligt. Det talades om kriminalisering av frivilligorganisationerna.
Sedan blev Matteo Salvini inrikesminister i den nya regeringen efter valet 2017 och stängde hamnarna så att inga räddningsfartyg kunde gå i hamn längre.
– De stängda hamnarna är inget annat än en medial kampanj, eftersom det inte finns något lagligt stöd för att vägra en säker landstigning, säger Giulietta Darme från nätverket Mediterranea.
Men konsekvensen har blivit att det i princip är omöjligt för ideella organisationer att hjälpa flyktingar från den afrikanska kontinenten från att drunkna. För människor fortsätter lämna, framför allt ifrån Libyen.
I november rapporterade Mathilde Auvillain, talesperson för SOS Mediterranée i Palermo, att människor fortsätter ombordstigningarna på de osäkra båtarna som finns tillgängliga från Libyen, eftersom de flyr från tortyr, våldtäkter, arbetsexploatering, frihetsberövande och andra grymma förhållanden. Den situationen är oförändrad.
Alla människor har rätt att söka asyl, det vill säga internationellt skydd. För att en person ska kunna göra det måste hon eller han först ta sig till ett säkert land för att lämna in en asylansökan.
– Libyen är i dag inte ett säkert land, säger Auvillain och tillägger:
– Den enda vägen som är öppen därifrån är via Medelhavet.
EU:s linje är att stödja och förstärka den libyska kustbevakningen för att den ska förhindra fler människor från att lämna Libyen eller pressa tillbaka dem innan de hinner nå för långt ut på havet.
Martine Le Pen, partiledaren för franska Nationell samling, har kallat hjälporganisationernas fartyg för att ”Medelhavstaxis”, som tjänar pengar på att transportera migranter från en kontinent till en annan.
I praktiken är räddningsarbetet detsamma, vilket fartyg som än plockar upp de nödställda personerna ur vattnet.
Mathilde Auvillain, SOS Mediterranée.
– I praktiken är räddningsarbetet detsamma, vilket fartyg som än plockar upp de nödställda personerna ur vattnet. Alla sök- och räddningsoperationer (SAR-operationer, som räddningsaktionerna på Medelhavet numera kallas), samordnas via ett komplext system, som tidigare koordinerades från Rom men som i dag ska koordineras från Libyen, säger Mathilde Auvillain, SOS Mediterranée.
Alla båtar, från små fiskebåtar till kustbevakningens välutrustade fartyg, har juridisk skyldighet att agera enligt lagom de hittar nödställda i havet. Och alla båtar, oavsett vem som navigerar dem, samordnas inom samma system.
Eller så har det i varje fall varit tidigare. Giulietta Darm från Mediterranea varnar nu för att detta system är satt ur spel.
– Vi behöver vara ute på havet för att förstå fullt ut vad det är som händer nu när de europeiska länderna har lämnat över ansvaret till den libyska kustbevakningen, säger hon.
Enligt statistik från den italienska kustbevakningen räddade frivilligorganisationer närmare hälften av de människor som under 2017 befann sig i nödsituationer på Medelhavet.
Mediterranea vill följa de personer de räddar på Medelhavet även när de kommer upp på land, eftersom de annars lätt blir till brickor som skickas runt i ett oöverskådligt europeiskt asylsystem.
– Vi vill ha en nära kontakt mellan räddningsarbetet på Medelhavet och det som sedan händer flyktingarna när de kommer iland, säger Darm.
Hon fortsätter:
– Det innebär att vi har en mindre båt som reser vid sidan av fartyget. Ombord på det finns bland annat tolkar, advokat, socialarbetare och psykolog.
Besättningen bestående av sju personer får ersättning för arbetstiden. Alla andra arbetar gratis.
– Att vi, i egenskap av volontärer, vågade göra det här, köpa ett fartyg och bestämma oss för att ta oss ut på havet, trots alla svårigheter, har faktiskt gjort att några av de andra hjälpfartygen också gör nya försök att rädda liv på Medelhavet, säger Giulietta Darm.
Christin Sandberg