Ett växande hål i den svenska modellen

På kort tid har det blivit möjligt i Sverige att köra taxi, transportera grus, städa, passa barn, leverera mat, måla, snickra, klippa gräs, ja lite vadsomhelst, utan att omfattas av några som helst fackliga rättigheter. Arbetsgivaransvaret har ersatts av appar och arbetstagarna blir varor på en fri och oreglerad marknad. Överlag står LO och TCO tämligen handfallna inför arbetsmarknadens nya exploateringsformer.

Opinion
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Under de senaste veckorna har jag varit ute på byggen och jobbat som regionalt skyddsombud. Jag har mött migrantarbetare som vittnar om att de, mitt i projekt ledda av stora byggföretag, tilldelats arbetspass på över ett dygn på hög höjd. Jag har hört chefer tala om hur de ska få migranter att säga upp sig genom att sätta dem på arbeten med hälsofarliga verktyg tio gånger längre tid än Arbetsmiljöverkets rekommendationer.

Jag har sett byggchefers Facebooksidor fulla av rasistiska artiklar och SD-stöd. Jag har hört migranter berätta om hur deras arbetsköpare lurar Migrationsverket med syfte att sätta press på de anställda att jobba extremt mycket övertid (annars kan de kastas ur landet när Migrationsverket granskar lönenivåerna). Förslumningen av byggsektorn är ett akut problem och de enda som tjänar på skuggsamhället som växer fram är cyniska företagare.

Den sociala dumpningen, även den i hotell- och restaurangbranschen, verkstadsindustrin och lokalvården, är ett växande hål i den svenska modellen.

Byggnads hymlar inte med att man saknar verktyg för att bemöta problemen. Facket satsar just nu på regionala skyddsombud eftersom den vanliga skyddssamverkan ofta satts ur spel.

Men företagen manövrerar ut även denna reservplan, till exempel genom att bilda skyddskommittéer för att stänga ute inspektioner. Därför vädjar Byggnads till Ylva Johansson om starkare stöd för regionala skyddsombud. När jag ringer till Arbetsmiljöverket om de missförhållanden jag stött på ute på byggena säger de att de har svårt att komma åt problemen.

Överlag står LO och TCO tämligen handfallna inför arbetsmarknadens nya exploateringsformer.

Ett annat växande hål i den svenska modellen är den så kallade gig-ekonomin. På kort tid har det blivit möjligt i Sverige att köra taxi, transportera grus, städa, passa barn, leverera mat, måla, snickra, klippa gräs, ja lite vadsomhelst, utan att omfattas av några som helst fackliga rättigheter. Arbetsgivaransvaret har ersatts av appar och arbetstagarna blir varor på en fri och oreglerad marknad.

Det finns flera exempel. Överlag står LO och TCO tämligen handfallna inför arbetsmarknadens nya exploateringsformer. När det gäller social dumpning och gig-ekonomier vet ingen facklig företrädare i dag vilka metoder som fungerar. Men alla vet att Arbetsdomstolen och kollektivavtal inte gör det.

Över hela Europa organiserar sig människor på nya fackliga sätt. De kampanjar, demonstrerar, strejkar, maskar, blockerar, hittar kryphål i digitala system. Ett exempel är cykelbuden som i nästan varje europeiskt land har organiserat sig i olika basfack och protesterat högljutt. Trots detta envisas LO och TCO:s toppskikt med att agera som om vi redan levde i den bästa av fackliga världar.

Frågan om strejkrätten handlar inte bara om avtalsshopping eller förutsättningarna för oberoende fack i Sverige i dag, den handlar också om fackliga initiativ som vi ännu inte har sett, men som vi kommer att behöva i morgon.

Vilka ofödda gräsrotsinitiativ kommer att stoppas redan på idéstadiet av den nya lagen om inskränkning i strejkrätten? Vilka kreativa, viktiga organiseringsformer för prekariatet kommer att motarbetas genom ett fackligt konfliktmonopol för LO och TCO?

Frågan om strejkrätten handlar inte bara om avtalsshopping eller förutsättningarna för oberoende fack i Sverige i dag, den handlar också om fackliga initiativ som vi ännu inte har sett, men som vi kommer att behöva i morgon.

Den svenska modellen är stark. Inom många branscher, många entreprenadkedjor, på många orter. På andra ställen existerar den inte alls. LO-ledningen låtsas inte om det. Man talar som om Arbetsdomstolen och kollektivavtal kommer att lösa framtidens alla fackliga problem. Priset för det resonemanget betalar morgondagens prekariat.