8 mars – och sedan?

Kultur
Gittan Jönsson och Lotta Hagerman hänger den senares målning som föreställer föreställer konstnärinnan Maria Sibylla Merian, som föddes 1647. Målningen ingick i installationen Skandal i konsthistorien från Vi arbetar för livet på Liljevalchs 1980.
Foto: Anna Intemann, ur Gittan Jönssons film Parallella linjer

Pilt Carin Ersdotter var säsongsarbetare i Stockholm i början av 1800-talet. Hon är en av kvinnorna kring Klarakvarteren som det berättas om i en utställning i en av få lokaler som fortfarande används under renoveringen av Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm.

Pilt Carin Ersdotter.
Foto: Arkiv

Som många andra kullor kom hon resande från Dalarna för att arbeta som mursmäcka på bygge, mjölkpiga och försäljerska på stadens torg.

Pilt Carin Ersdotter gillade staden och tänkte bli kvar, men en journalist snappade upp ryktet om hennes skönhet. Artiklarna gjorde henne till en förföljd kändis med namnet ”Vackra dalkullan”. Tusentals människor trängdes kring hennes marknadsstånd i Gamla Stan, hon blev utsatt för verbala och handgripliga övergrepp och fick fly in i portar och över gårdar. Hon blev inbjuden till fester hos välbärgade stockholmare med trivdes inte och tvingades snart att resa hem till Dalarna igen.

Pilt Carin Ersdotter nämns flyktigt med en bild på utställningen Kvarterets kvinnor, och så är det tyvärr med många av kvinnorna i utställningen som ska representerar 1000 år av Klarabor av kvinnokön.

Dagens kvinnor som besöker Klaragårdens verksamhet med hemlösa kvinnor har större plats i utställningen, men jag hade önskat att kvinnors liv och verksamhet ur historien hade fördjupats – för det finns många enskilda öden som går att relatera till i samtiden.

[UTSTÄLLNING] Kvarterets kvinnor
Kulturhuset Stockholm till 11/8 2019

Jag saknade också de många kvinnor som tagit så mycket stryk i prostitutionsverksamheten som pågått just i dessa kvarter under flera decennier. Kanske har det inte varit ärendet att belysa misären, i utställningen som är rolig och väcker lust att ta reda på mer, ändå är det, som i fallet med Pilt Carin Ersdotter lite att missa ett fantastiskt tillfälle.

Kanske kommer var och en ges större utrymme i satsningen Stockholms kvinnohistoriska museum, vars initiativtagare och chef Lina Thomsgård tillsammans med Kristina Hultman, Saadia Hussain och Maria Patomella står bakom Kulturhusets utställning.

Kvinnokulturfestivalen i Gamla Riksdagshuset oktober 1977.
Foto: Marie Nilsson

En avdelning på utställningen Kvarterets kvinnor tillägnas Kvinnokulturfestivalen i Gamla riksdagshuset 1977. En grupp kvinnliga konstnärer anordnade en jättesamling med konst, musik, samtal, dans och möten som visade vad kvinnor kan producera. För många av de tusentals kvinnor, och några män, som besökte festivalen var händelsen en ögonöppnare och ett minne för livet.

Filmen berättar också en del om vilka motiv kvinnor arbetade med under den tid då de kämpade för att bli synliga, och hur motiven värderas.

En av de som var med och arrangerade var Gittan Jönsson, konstnär och aktivist sedan minst. Två år senare var hon med och fyllde Liljevalchs konsthall med verk av kvinnliga konstnärer i utställningen Vi arbetar för livet.

[FILM] Parallella linjer
Av: Gittan Jönsson

Hon har just slutfört arbetet på dokumentärfilm Parallella linjer kring kvinnliga konstnärers villkor, med avstamp i de två projekten i Gamla riksdagshuset och Liljevalchs, där hon talar med kvinnliga konstnärer i Tyskland.

Premiären för Parallella linjer hölls några dagar efter den 8 mars på Bio Rio i Stockholm. Den skedde i närvaro av flera av de konstnärer som var med under 1970-talet. Gittan Jönsson konstaterar att situationen för de tyska konstnärerna ligger långt efter de svenska. När gallerier gör gemensamma satsningar under konstrundor är kvinnor i ordentlig minoritet.

Kvinnliga konstnärer i Berlin håller symanskinskonsert. Näst längst till höger den svenska konstnären Ulrika Segerberg som bor och verkar i Berlin.
Foto: Anna Intemann, ur Gittan Jönssons dokumentärfilm Parallella linjer

Filmen berättar också en del om vilka motiv kvinnor arbetade med under den tid då de kämpade för att bli synliga, och hur motiven värderas.

Suzanne Osten påminde om att dokumentation är så viktig att lägga tid på – ”annars har det aldrig hänt”.

Som dramatikern och filmskaparen Suzanne Osten konstaterade i samtalet efteråt är den stora känslan kring den internationella kvinnodagen dagarna efteråt. Det är då den enorma bredden, kreativiteten och styrkan sjunker in och ger kraft. Man kan ju konstatera att även decennier efter de stora ansamlingarna av kvinnors skapande finns känslan av energi kvar.

Suzanne Osten påminde om att dokumentation är så viktig att lägga tid på – ”annars har det aldrig hänt”. För de närvarande på premiären var det uppenbart att Gittan Jönssons film både är en viktig och engagerande berättelse, samt en del i en avgörande dokumentation.

Distributionen är dock ett problem, SVT har tackat nej till att visa Parallella linjer bland sina kulturdokumentärer. Gittan Jönsson fick vid förfrågan för ett par år sedan, under produktionstiden, ingen motivering annat än att det inte finns utrymme för att visa den. Hon säger:

– Jag tänker då att man underskattar de det stora publika intresset för kvinnohistoria. Tiden är kanske mogen nu…

I juni 1922 strejkade utbröt en tio dagar lång strejk bland telefonisterna i Klarakvarteren, för bland annat rätten att teckna kollektivavtal. Arbetsköparna hade förberett med strejkbrytare. Strejken fick viss framgång och de strejkande återanställdes.
Foto: Arkiv