Scen #12/2019

Tikkanens sprängstoff starkt på scen

Sven Ahlström och Elisabet Carlsson i Lo Kauppis uppsättning av Män kan inte våldtas. Foto: Sören Vilks

Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas utkom 1975 och var tidig i sin grafiska beskrivning av en våldtäkt. Kombinerad med en kvinnas intresse för sex blev den sprängstoff. När jag läser om den slås jag nu som då av hur rakt upp i ansiktet Märta Tikkanen blottar kön och intimitet, ”det mest privata”, så […]

Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas utkom 1975 och var tidig i sin grafiska beskrivning av en våldtäkt. Kombinerad med en kvinnas intresse för sex blev den sprängstoff.

När jag läser om den slås jag nu som då av hur rakt upp i ansiktet Märta Tikkanen blottar kön och intimitet, ”det mest privata”, så det skvätter om boksidorna. Inte mycket till samtycke där – men en idé med romanen är just att ta det påtvingade sexet som utgångspunkt för att dra det hela vägen.

[SCEN] Män kan inte våldtas
Dramatisering och regi: Lo Kauppi
Efter Märta Tikkanens roman
Stockholms stadsteater på Södra teatern
Spelas till 3/3

När Tova kommer för att konfrontera Martti, mannen som våldtagit henne försöker han be om ursäkt – han har verkligen inte fattat någonting. Tova vill hålla rättegång och dela ut bestraffning och når absolut inte fram. Det gör däremot romanen, och i allra högsta grad Lo Kauppis dramatisering uppdaterad till vår efter-#MeToo-samtid.

En av de centrala delarna i boken, skammen som närapå knäcker Tova och så småningom blir bränsle för en hämndaktion, har tonats ned i pjäsen. Här finns förtvivlan och starka uttryck för kroppsligt självhat efter övergreppet men Tovas karaktär har en styrka som är mer komplex. Elisabet Carlsson gör ett porträtt av en kvinna som inte har ett bekvämt urval av egenskaper utan som är stark och svag, intellektuell, impulsiv, offer och krigare på en och samma gång. Det är en kvinnogestalt vidareutvecklad från romanen och sällan sedd på scen sedan Frida Stéenhoffs och Anne Charlotte Lefflers storhetsdagar vid förra sekelskiftet.

Och Sven Ahlströms porträtt av våldtäktsmannen får vara så precist avstängt och och brutalt utan försonande drag, att trovärdigheten blir otäckt bra. ”Mannens” drama kommer till uttryck i andra karaktärer i pjäsen, som sönerna i olika åldrar. Machoinskolningen förstärks kongenialt av att Ahlström också snabbt byter rollkaraktär från Martti till sonen Mick inför våra ögon.

Tikkanen gestaltade en kroppsnärhet med brutal effektivitet, inte minst detaljerna kring mannens lust kring övergrepp, som pjäsen tonat ned till förmån för ett mer strukturellt resonemang. Lo Kauppi har därmed skapat en version som står på egna ben. Men en som berör lika mycket.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga