– Det var så mäktigt när telefonen ringde och de berättade att jag fått priset. Jag hade just sett Ottar-dokumentären på SVT och nästan blivit lite besatt av henne, från att inte haft så bra koll till att vilja ta reda på allt. Att jag då får ett pris i hennes namn, det är verkligen skitstort.

Det säger Ida Östensson där vi sitter vid köksbordet hemma i hennes lägenhet i Stockholm.

Ida växte upp i Holmsund strax utanför Umeå. Hon beskriver känslan av att inte passa in: som 13-åring spelade hon fotboll med killarna och höll på med wrestling på rasterna. Typiska killgrejer, som hon själv säger.

Vi började göra undersökningar ute i klasserna. När vi fick in svaren började jag förstå hur normaliserat det här med sexuella trakasserier var. Ida Östensson, pristagare Ottarpriset 2019

– Jag kände mig som en kuf ibland och minns faktiskt fortfarande den där korridoren i skolan och hur utsatta vi tjejer var. Sedan läste jag Under det rosa täcket och Fittstim och fann feminismen. Då började jag förstå att det inte var mig det var fel på, utan samhället, säger Ida Östensson och fortsätter:

– Det här var ju som sagt i Holmsund och det var inga som kallade sig feminister. Men vi lyckades ändå starta en tjejgrupp på skolan, Tjejmaffian, och vi började göra undersökningar ute i klasserna. När vi fick in svaren började jag förstå hur normaliserat det här med sexuella trakasserier var. Nästan ingen svarade att de varit utsatta trots att det tafsades och skreks hora överallt.

Tillsammans satte gruppen upp affischer på skolans väggar där det stod ”Vägra kallas hora”. Engagemanget hade tagit fart på allvar och efter nian flyttade Ida Östensson till Umeå för att gå medielinjen på en estetskola. Där var läget annorlunda än i Holmsund i slutet av 1990-talet. Staden var en röd prick på kartan och lite av navet i den svenska vänster-, feminist- och djurrättsrörelse som vuxit sig stark bland ungdomar under några år.

– I Umeå pratades det om de här frå­gorna överallt. Folk var jätteorganiserade och det fanns kvinnoseparatistiska föreningar. Kom någon av de här Slitz-tur­né­erna till staden bildade vi mejlkedjor och gick dit för att protestera. Plötsligt var jag ingen kuf längre, jag var inte ensam i min analys.

Förutom Tjejmaffian hemma i Holm­­­sund var organisationen You skate girl, ett initiativ för en mer jämställd skate­board­ kultur, ett av de första projekten Ida Östensson startade. Arbetet gav både resultat och inspiration till mer. Saker gick att förändra och hos Ida Östensson såddes ett frö som resulterat i de nu rikstäckande organisationerna No limit skate, Fatta och Make equal.

– När jag flyttat till Stockholm kom det uppmärksammade rättsfallet där tre unga killar friats efter att ha våldtagit en ung kvinna med en flaska. Vi var flera stycken som kände att nu har fan bägaren runnit över, vad är det här liksom. Sedan hittade vi juridikprofessorn Madeleine Leijonhufvud och läste på om hennes arbete för en samtyckeslag. Vi skrev ett mejl till henne där hon svarade att hon gärna samarbetade med oss.

Insikten att det inte fanns något krav på samtycke vid sex i lagstiftningen innebar något av en chock.

– Det blev verkligen starten för Fatta, att vi började jobba med just den frågan. Och här är vi nu, förra året gick lagändringen igenom. Nu måste vi fortsätta att granska hur lagen slår i praktiken.

Är du nöjd med hur lagstiftningen ser ut nu?

– För närvarande är vi nöjda och måste ge lagen tid för att se hur den faller ut. Är det något jag lärt mig så är det att lagstiftning måste ändras i takt med var samhället är. Men framöver hoppas jag att kommande rörelser kommer att pusha det här så mycket längre när det är dags. I orden samtycke och frivillighet finns det ju så klart också en skev maktordning, även om det är bättre än den förra lagen, att det krävdes våld, hot om våld eller att offret skulle ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Nästa steg kanske ska vara att det handlar om ömsesidighet och delad lust. Men just nu är fokus på att kräva relevant och obligatorisk utbildning inom rättsväsendet och inom skolan.

2017 hade Ida Östensson redan varit engagerad i jämställdhetsfrågor under många år. Men den 15 oktober startade det som i efterhand har beskrivits som en revolution. Den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano loggade in på Twitter och uppmanade alla kvinnor som ofredats sexuellt att svara på hennes tweet med hashtaggen #MeToo, baserad på en kampanjfras som ursprungligen myntades av medborgarrättsaktivisten Tarana Burke 2006. Responsen blev massiv och spred sig bara på något dygn runt världen och kom att sätta ljus på årtusenden av kvinnoförtryck.

– Jag minns de där dagarna väldigt väl. Från att någon person i mitt flöde på Facebook skrev #MeToo till att det tog fart på allvar och vi förstod att något riktigt stort var på gång. Det bara exploderade och vi som redan jobbade med de här frågorna såg att nu var fönstret öppet. Folk lyssnade äntligen så det var liksom bara att köra och maxa det här.

Redan kvällen efter att uppropet dragit igång skulle Ida Östensson föreläsa för en reklambyrå om stiftelsen Make equals arbete.

– Men bara timmen innan ändrade jag hela mitt manus och bestämde mig för att fokusera föreläsningen på sexuella trakasserier, #MeToo och företags an­svar i stället. Efteråt kom en av byråns grundare fram till mig och var alldeles blank i blicken. Han frågade vad han kunde göra för att hjälpa till. ”Samla Sveriges hundra största företag och boka in oss som föreläsare”, sade jag, för vi jobbade ju hårt för att engagera närings­livet i de här frågorna.

Att vi fick till den där samordningen där vi kunde lära mellan branscher och grupper gjorde att vi kunde visa på ett strukturellt mönster. Ida Östensson, pristagare Ottarpriset 2019

Förutom att engagera näringslivet sat­sade Ida Östensson och Make equal på att spinna vidare på det nyvunna engagemanget som bubblat upp från männen. Resultatet blev satsningen ”Allt vi inte pratar om”, som egentligen påbörjats ett år innan #MeToo briserade.

#METOO-uppropen spred sig från filmbranschen till en lång rad andra yrkesgrupper. Skakande vittnesuppgifter från kvinnor som blivit utsatta gavs plötsligt stort utrymme i media. Ida Östensson följde debatten på nära håll och kom snart att ge sig in i projektet att sammanföra alla upprop i en gemensam och stängd Facebookgrupp. Arbetet var intensivt och slitsamt. Det kom hela tiden nya upprop och i stort sett överallt diskuterades
#MeToo.

– Att vi fick till den där samordningen där vi kunde lära mellan branscher och grupper gjorde att vi kunde visa på ett strukturellt mönster, det var väldigt viktigt. Men jag höll på att jobba ihjäl mig den där hösten, säger Ida Östensson.

Det har gått ett drygt år nu. Vad tror du #MeToo har haft för betydelse?

– Det absolut viktigaste är nog att kvinnor nu vet att de inte står ensamma. Det bildades ett helt nytt systerskap mellan så många branscher och grupper. #MeToo handlar inte bara om sexuella övergrepp utan också om de patriarkala strukturer som förtrycker kvinnor på väldigt olika sätt. Vi på Make equal hade knappt kunnat nämna sexuella övergrepp tidigare utan att någon skulle komma fram och förklara att sådant inte förekom på deras arbetsplats. Nu vet plötsligt alla att det finns överallt och är så väldigt utbrett. Därför kan vi äntligen jobba mer förebyggande.

Samtidigt, förklarar Ida Östensson, har #MeToo också inneburit ett stort motstånd från främst män. Män som känt att både deras makt och andra privilegier har hotats och som jobbat hårt för att misstroendeförklara hela den rörelse som skapats.

– När vi startade Fatta var det många män som stod upp och hejade på. Men när vi sedan ville ha med dem på riktigt blev det ganska tomt. Att få med männen i den här kampen har faktiskt varit tuffare än jag trodde. Jag vill ju se en förändring på riktigt och då tror jag det är avgörande att få med männen och att de också delar med sig hur vi ska göra upp med de patriarkala strukturer som även skadar dem.

Du har synts och hörts i stort sett överallt, är väldigt engagerad och driver många projekt. Känner du aldrig att du blir trött?

– Just i samband med #MeToo var jag nog nära att gå in i väggen, men annars är jag ganska bra på det här med att sätta på ett on/off-läge. Jag kan vara hemma och titta på skräp-tv och käka glass och det tror jag har varit en räddning. Men det är klart att man ledsnar ibland. Inte minst på den icke-konstruktiva kritik som kommer från alla håll, även från vänsterfolk och feminister. Då kan jag faktiskt bli ganska ledsen, för inom delar av den rörelsen finns en väldigt oförlåtande ton. Och visst, det finns feminister som är mer radi­kala än jag och som exempelvis inte tycker att män har i den här kampen att göra. Men jag är lösningsorienterad och pragmatisk och tycker att mål måste få gå före metod och då tror jag att man måste samarbeta.

Vad är det största du varit med och drivit igenom?

– Jag måste nog säga samtyckeslagen. Eller kanske inte själva lagstiftningen i sig utan att vi fick igång samtalet om att lägga ansvaret där det hör hemma och vikten av samtycke i praktiken.

Att vi fick till den där samordningen där vi kunde lära mellan branscher och grupper gjorde att vi kunde visa på ett strukturellt mönster. Ida Östensson, pristagare Ottarpriset 2019

Det är många som ser upp till dig och det arbete ni inom Make equal och Fatta gör. Vilka är dina råd till unga som vill engagera sig?

– Organisera dig tillsammans med andra. Jag tror inte alls på hela den här ensam är stark-grejen och det är dess­utom både roligare och bättre med mer kompetens. Och kolla alltid vad som gjorts tidigare och vilka lärdomar går det att få från dina föregångare. Dessutom tror jag på det oväntade, både när det kommer till samarbeten och metoder. Våga testa, jag har provat att dra igång hundratals grejer som det inte blivit något av. Men det gäller att prova och att brinna, annars går luften snabbt ur.

Johan Apel Röstlund