Journalisten Thomas Arnroth tillbringade tio år i Ulf Ekmans kristna frikyrkoförsamling Livets ord i Uppsala, ett sällskap som lätt kan gå under beteckningen sekt och vars medlemmar ägnade en stor del av sin tillvaro åt verksamheten. [BOK] Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst Del två: Förnyad & befriad Thomas Arnroth Galago förlag, 2018 Arnroths […]
Journalisten Thomas Arnroth tillbringade tio år i Ulf Ekmans kristna frikyrkoförsamling Livets ord i Uppsala, ett sällskap som lätt kan gå under beteckningen sekt och vars medlemmar ägnade en stor del av sin tillvaro åt verksamheten.

Del två: Förnyad & befriad
Thomas Arnroth
Galago förlag, 2018
Arnroths tid där sammanföll med församlingens storhetstid, han var ingen naiv tonåring utan en tjugoplussare som lät sig uppslukas av massornas brus. Under 1980- och 90-talen var församlingens spektakulära verksamhet en följetong i medierna, inte minst på grund av att schlagerstjärnan Carola gick på församlingens bibelskola och hängav sig åt tungomålstalande som spred sig på en privat video.
Grundaren Ulf Ekman var flitigt bevakad och ifrågasatt vilket nog bidrog till medlemmarnas trofasthet.
Första delen i Arnroths serietrilogi Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst berättar om uppväxten, frälsningen när han mötte Jesus i badkaret och hur han sögs upp i Livets ord, detaljerat berättar han om varje steg i processen. Den andra delen fortsätter i samma stil, nu är han en flitig medlem i församlingen som försöker komma nära Ulf Ekman och de andra mer upphöjda i församlingen.
Teckningarna flödar över sidorna, ibland i groteska perspektiv – det är galet och roligt men faktiskt till slut lite tröttsamt. Till en början häpnar man över galenskaperna, men vem kan i längden hålla reda på alla från USA influgna gästpastorer, alla uppåtstigande stjärnor inom församlingen som ofta försvinner efter ett par månader, och alla rykten kring att Carola ska nedstiga till Uppsala för ett celebert besök?
Som en duktig arbetare i vingården kämpar han för att lära sig tala i tungor vilket inte kommer naturligt.
Thomas lär sig att Guds dårskap är visare än människor, ”Paulus skriver att han är en dåre för evangeliets skull”, och att församlingen blir dårar i världens ögon är förstås en naturlig (och helig) konsekvens av det.
Han är liksom de andra medlemmarna medveten om hur kontroversiella och hånade de är utanför församlingens 40-miljonerbygge i utkanten av Uppsala. Det gör honom inte mindre lojal, när han känner tvivlet steppar han upp och blir redaktör för Livets ords tidning. Som en duktig arbetare i vingården kämpar han för att lära sig tala i tungor, vilket inte kommer naturligt. Allt ska kännas på riktigt, inuti, men han tvivlar inte på frälsningens framgång.
Man blir proppmätt och längtar samtidigt efter den sista delen, den som bör innehålla avhoppet.
Serieböckerna är på en gång en minutiös granskning av Livets ords historia och en självbiografisk utvecklingshistoria. Man blir proppmätt och längtar samtidigt efter den sista delen, den som bör innehålla avhoppet. Kanske vågar han då släppa lite på distansen som groteskerierna ändå ger, och komma nära sig själv på riktigt.
För hittills blir det i längden ändå mer roligt och galet än gripande på riktigt.