Den legendariska sandinistkommendanten Daniel Ortega var Nicaraguas president under ”världens mest populära revolution”, som många kallar 1980-talets socialistiska projekt. 40 år senare står Ortega i spetsen för något som vissa beskriver som statsterrorism – människor hotas, förföljs, mördas och tvingas i landsflykt. Bland de mest utsatta är sandinister som har vänt Ortega ryggen.
– Om du som sandinist vänder dig mot styret anses du vara förrädare, vilket är detsamma som en dödsdom, säger den nicaraguanska journalisten Carlos Mikel Espinoza.
Han vet vad han talar om. Fram till för en kort tid sedan var han inte bara partitrogen sandinist utan även redaktör på regeringens organ El 19 Digital. Men när regeringsstyrkor i april slog ned fredliga demonstrationer med våld sade Espinoza stopp.
– Jag kunde inte acceptera mord och tortyr, kidnappning och förföljelse. Men det var efter två månader av grubblande: Ska jag, ska jag inte, avgå? För jag var också väldigt rädd.
Droppen kom den 16 juni då Espinoza under sin lediga dag såg bilder på skärmen av en familj i tre generationer, inklusive två spädbarn, som hade bränts levande av paramilitära styrkor. Samma dag författade han sitt uppsägningsbrev.
– Det är omoraliskt att tiga om de förfärliga övergreppen, att låta sin rädsla ta över, säger han.
De hot och trakasserier som följde från i synnerhet tidigare kolleger tvingade Carlos Mikel Espinoza i landsflykt, och i dag bloggar och twittrar han om regeringens övergrepp från exil i grannlandet Costa Rica. I början skrev han anonymt, av säkerhetsskäl. Han gav heller inte intervjuer. Men nu träder han, som en av få tidigare partitrogna, öppet fram och berättar sin historia.
– Det finns ett före och ett efter den 19 april, säger Carlos Mikel Espinoza.
Den 19 april vändes Nicaragua upp och ned. Över en natt förvandlades det till synes stabila och säkra landet, investerarnas och turisternas älsklingsland, till ett våldsinferno, vars like nicaraguanerna inte hade upplevt sedan konflikterna på 1980-talet.
FAKTA | Daniel Ortega och Sandinisterna
Sandinistpartiet FSLN, Frente Sandinista de Liberación Nacio-nal, grundades ursprung-ligen år 1961 som Nationella befrielse-fronten (FLN) som ett resultat av ökad oppositionell verksamhet i student- och ungdoms-organisa-tioner. Nicaragua kontrollerades vid den tiden av familjen Somoza, och många av de tidiga med-lemmarna satt flera år i fängelse eller gick i exil.
I början av 1970-talet inledde man ett småskaligt väpnat motstånd mot regimen.
År 1979 tog sandinisterna, under ledning av den unge, karismatiske Daniel Ortega (f. 1945) makten i Nicaragua.
En jordreform genomdrevs där all mark ägd av Somoza-familjen (runt 20 procent av landets totala jordbruksmark) samt alla banker förstatligades och ordnings-makten och rättsväsendet förbjöds att kränka de mänskliga rättigheterna. Sandi-nist-revolu-tionen blev myck-et populär bland många av värl-dens dåvarande unga radikaler.
En väpnad resning av USA-understödda gerillagrupper (”Contras”) ledde dock till ett inbördeskrig som härjade landet under 1980-talet. I presi-dent-valet 1990 förlorade Sandi-nisterna och Daniel Ortega den styrande makten.
Sandinisternas politik började redan under 1990-talet röra sig närmare den politiska mitten. Bland annat slöt Daniel Ortega inför parlaments- och presidentvalen år 2006 en pakt med katolska kyrkan i Nicaragua där FSLN fick kyrkans stöd i utbyte mot att man röstade för landets totalförbud mot abort.
2006 valdes Daniel Ortega åter till Nicaraguas president.
Över 500 personer har sedan dess dödats, enligt den lokala människorättsorganisationen ANPDH. Tusentals har skadats. 556 personer är fängslade, de flesta anklagade för terrorism. 350 000 personer har förlorat jobbet, enligt tankesmedjan Funides, som befarar att landets ekonomi kommer att krympa med 5–9 procent under 2019.
40 000 nicaraguaner har flytt från våld, terror och arbetslöshet bara till grannlandet Costa Rica – antalet flyktingar till andra länder är okänt.
I rapport efter rapport framhåller FN, Amnesty International och andra organisationer att det är regeringen, ledd av Daniel Ortega, som står bakom den största delen av våldet.
Ortega var förgrundsgestalten i den revolutionära sandinistregering som ledde Nicaragua från 1979, och han valdes till president 1985. 1990, efter flera år av inbördeskrig mot USA-understödda gerillagrupperingar som gick under samlingsnamnet Contras, förlorade Ortega presidentvalet mot högerkandidaten Violeta Chamorro. En trogen skara, cirka 35 procent av befolkningen, backade dock även fortsättningsvis upp Ortega – och det var tillräckligt för att han åter skulle bli vald till president 2006. Då hade befolkningen stora förväntningar på honom.
Som författaren och journalisten Angela Saballos säger:
– Han hade alla förutsättningar för att göra något helt fantastiskt, att äntligen genomföra det sandinistiska projektet.
Det gick också bra i början. Sociala program minskade fattigdomen, vägbyggen underlättade böndernas vardag, turismen främjades och en pakt med näringslivet bidrog till att ekonomin blomstrade.
Men så började Ortega fiffla med lagstiftningen för att kunna bli återvald, korruptionen ökade, liksom nepotismen. Till sist satt Ortega och hans familj på makten i en stor del av statens institutioner, hustrun Rosario Murillo på vicepresidentposten.
Ortega vann presidentvalet 2016 med 72 procent av rösterna – men enligt kritikerna handlade den historiskt stora valsegern om att oppositionen inte längre gick till valurnorna.
I dag har det vänt. Enligt den senaste opinionsundersökningen, utförd av Cid-Gallup i september, har den trofasta kärnan minskat till 23 procent.
– Sandinismen som parti och organisation har genom åren lidit en stilla dödskamp, och dödsstöten kom i april, säger Carlos Mikel Espinoza.
– Partitrogna som månader in i krisen fortfarande trodde att protesterna handlade om en statskupp har nu insett att våldet och förtrycket kommer från regeringen, säger han, och fortsätter:
– Många, om inte de flesta, som har deltagit i protesterna är just sandinister.
En av de kritiska sandinisterna är Martin Salinas, 23-årig ekonomistuderande.
– Ortega förrådde mig, min generation och våra unga röster, säger han, det sista med hänvisning till att en tredjedel av nicaraguanerna är under 30 år gamla.
Martin Salinas beskriver hur han fick i sig sandinismen med modersmjölken. Hans farfarsfar hörde till rebellerna som på 1920-talet kämpade för ett nytt Nicaragua tillsammans med Augusto Sandino, den nationella frihetshjälten som gav namn till sandiniströrelsen. Pappan var ung gerillasoldat under upproret mot diktatorn Anastasio Somoza, mamman deltog i alfabetiseringskampanjen under sandinistrevolutionen.
Själv läste Salinas som barn sandinismens ideologiska skrifter och som 12-årig gick han med i ungsandinisterna, La Juventud Sandinista, där han med tiden fick en ledande roll.
– Daniel Ortega var min största hjälte, i likhet med Carlos Fonseca (en av sandinismens chefsideologer, red:s anmärkning), säger han.
Samtidigt var det just den ideologiska barlasten som gjorde att Salinas började anse att Ortega inte utförde sitt jobb som president på ett bra sätt. Droppen var när Martin Salinas för ett par år sedan fått stipendier för att studera utomlands.
– Jag nekades att resa, de sade att jag skulle ”delta i revolutionen”, säger han.
Martin Salinas skrev ut sig ur partiet med hänvisning till att han ville lägga mer tid på studierna. Och för honom var det en självklarhet att vara på plats i april under de regeringskritiska demonstrationerna som regeringsstyrkorna hårdhänt slog ned. De två första dödsfallen den 19 april ledde till det verkligt explosiva läget.
– De trodde att de kunde släcka missnöjet på ett par dagar men det motsatta hände – de väckte en sovande vulkan, säger Martin Salinas.
Så följde turbulenta månader för Salinas. Han hörde till de tusentals aktivister – främst unga – som barrikaderade vägar och ockuperade universitet, varifrån de försvarade sig mot regeringens styrkor. Dessa styrkor bestod nu inte bara av mobbar som värvats bland ungsandinisterna, utan också av paramilitärer, av vilka många var del av militären under revolutionsåren.
Fram till årsdagen för den sandinistiska revolutionen den 19 juli intensifierade regeringen kampen mot oppositionen. Vid det laget var Salinas fysiskt och psykiskt utmattad och lämnade det ockuperade universitetet UNAN några dagar innan regeringsstyrkorna efter ett våldsamt och blodigt angrepp drev ut studenterna.
Salinas fortsatte kampen på gatorna, i de otaliga massdemonstrationerna mot regeringen. Så fick han indikationer på att han var på regeringens ”svarta lista” och gick under jorden. Till sist flydde han till Costa Rica.
De få pengar han fick med sig har tagit slut och det han tjänar i ett bageri där han jobbar svart en dag i veckan räcker inte långt.
Martin Salinas vill helst återvända till Nicaragua, liksom Carlos Mikel Espinoza. Denne känner sig dessutom, efter så många år som aktiv inom partiet och dess organ, medskyldig till katastrofen.
– Jag dödade inte, men jag var en del av problemet, så jag ska också vara en del av lösningen. Jag har en moralisk plikt att återvända för att genom journalistiken kämpa för ett fritt och demokratiskt Nicaragua, säger han.
Men det kan vara livsfarligt. Espinoza mottar dagligen hot på sin blogg, senast att man ville skära tungan av honom.
Hatet mot dem som har arbetat för partiet eller regeringen är särskilt stort, menar han.
– Du ingår en blodspakt med dem och kommer alltid att ha en pistol mot tinningen, säger Carlos Mikel Espinoza.
Både Salinas och Espinoza ser Ortegas avgång som den enda lösningen – men ingenting tyder på att presidenten kommer att gå med på att utlysa val före nästa ordinarie valår 2021.
Carlos Mikel Espinoza fruktar att inte bara sandinismen som parti och organisation dött till dess, utan att hela Nicaragua förstörts. Han säger dock att han hoppas att sandinismen överlever som ideologi och känsla.
– Jag är sandinist och har sedan barnsben identifierat mig med sandinismens ideal om demokrati, social rättvisa och frihet. Det kan ingen ta ifrån mig.
Fotnot: Martin Salinas heter egentligen något annat men av säkerhetsskäl går vi inte ut med hans identitet.