Jag kan tänka mig att bo i detta land, men inte i denna tid. Fast jag vet inte om mina problem med denna tid egentligen kanske är mindre än mina dubier vad gäller detta land.

Den 8 juli 2018 gick jag i inre exil. Landets ”public service” hade frågat en politiker om hon föredrog Trump eller Putin. I avsaknad av ledningar att kapa i den kvävande trådlösheten ryckte jag hörlurarna våldsamt ur öronen och sedan ur telefonen och erfor genast en befrielse.

Vid denna tidpunkt satt jag nyinflyttad i en lägenhet med vita väggar som uppfordrande stirrade på mig. Varje val i processen att bebo utrymmet verkade monumentala och omöjliga. Hur inreds bäst en inre exil?

För att hemmet ska upplevas som hem måste det finnas en misstanke om att hur det ser ut på någon nivå ska återspegla invånarens vision om det sköna, detta lilla ord så svårt att definiera.

Ett hem är intressant på så sätt att det inte endast kan vara funktionellt, inte heller bara ett verktyg för social representation. För att hemmet ska upplevas som hem måste det finnas en misstanke om att hur det ser ut på någon nivå ska återspegla invånarens vision om det sköna, detta lilla ord så svårt att definiera.

Den engelske formgivaren, poeten, hantverkaren, entreprenören, gruvägaren och socialisten William Morris (1834–1896), som förärats en utställning som pågår på Millesgården på Lidingö till början av februari nästa år, hyste förakt för allt i sin viktorianska samtid – förutom dess förmåga att fortfarande, i viss utsträckning, förstå skönheten. Nu är han mest känd för sina tapeter med naturmotiv, vars till synes omöjliga blandning av det ornamentala och enkla sammanfattar hans stil.

Morris var del av den brittiska estetiska socialism som utgör ett idealistiskt sidospår inom den radikala historien. Det vackra skulle inte vara ett resultat att se fram mot när arbetarna tagit makten, det var i stället genom att betänka det sköna som arbetsförhållanden och värderingar kunde förändras för att föda ett nytt, ofta agrart, framtidssamhälle.

Om William Morris fått välja hade han levt under Edvard III:s styre (1312–1377) över England, men bara om privategendom först avskaffats. Utopier är, som ordet antyder, icke-platser. Inte heller är de tider. De kanske mest ska ses känslor av hopp som fått blomma i frihet.

Morris skrev mycket om hopp i sina essäer och talade om det i de föreläsningar han flitigt höll, var och varannan dag, upp och ned i landet för arbetare, hantverkare och olika radikala föreningar. Han skrev också en utopi, News from Nowhere (Nyheter från en plats som inte är, 1890), med den talande undertiteln ”En epok av vila”.

Morris utopi börjar med att huvudpersonen går missnöjd genom ett fult London. Han har varit på ett tröttsamt möte med den lokala socialistgruppen som visat sig innehålla lika många politiska inriktningar som medlemmar. Nästa morgon tar han sig en simtur i Themsen, men när han vaknar till och tilltalas vänligt av en vacker ung man i utsökta trettonhundratalskläder börjar han förstå att något vidunderligt har inträffat. Genom ytterligare konversationer förstår han att året är 2102 och England har blivit ett anarkistiskt medeltida drömsamhälle där allt tillhör alla och där alla hjälps åt. De från framtiden titulerar varandra ”granne”, och huvudpersonen som dyker upp med sina fula kläder och nedbrutna hälsa får bli William Guest: gäst bland de gästfria.

En stor del av utopin upptas av en ganska omständligt sammanpusslande av Eng­lands framtidshistoria. Landet verkar ha genomlidit en period av ”statssocialism” som inte var bättre än utsugarkapitalismen innan. Bara genom ytterligare en revolt kunde det egendomslösa samhället grundas och total demokrati med den. Parlamentshuset i Westminster används nu för att förvara gödsel. Några vräkiga moderna byggnader som denna har sparats som avskräckande exempel vid sidan av de nya som uppförts med medeltida enkelhet och hantverksglädje.

Landet verkar ha genomlidit en period av ”statssocialism” som inte var bättre än utsugarkapitalismen innan.

William Guest undrar först varför framtidens människor spenderar så mycket tid på att framställa vackra föremål och byggnader. Allt är noggrant, rent, välordnat och ljust. Han får svaret att skönhet i sig är frihet. Ingen behöver göra det sköna, men då arbetet delas lika finns också tid för att göra det väl, och vackert. De skulle kunna slita hårt för att tillverka saker som få egentligen behövde för att ett fåtal fick samla rikedomar på hög, eller tillsammans arbeta för alla, och för envars njutning. Vad de tillverkar är konst, men ordet ”konst” använts inte längre då det är del av allt.

London har visserligen blivit vackert, slumfritt och människotillvänt, men under ytan känns det som om staden kanske också lever kvar som en påminnelse av industrialismen obehag. Guest slår följe med en grupp som ska färdas uppför Themsen till den årliga höskörden på landet. Alla hjälps åt med ”easy-hard-word” (enkelt-tungt-arbete) då det är ett utmärkt sätt att hålla sig vältränad och träffa andra i festivalsliknande arbetssammankomster med övernattningar i det fria eller på något närliggande slott.

Det kan även vara ett bra sätt att träffa kärleken. Den är naturligtvis fri då ingen kan äga någon annan. Människor kan inte längre vara egendom.

Nio år efter Morris utopi skulle Joseph Conrad publicera Heart of Darkness (Mörkrets hjärta) som i mångt och mycket är en spegelvänd vision av samma historia. I Conrads blodisande dystopi färdas ett sällskap upp för en flod och läng­re in ett primitivt våld. Många är de, med Conrad, som använt återvändandet till det ursprungliga som en varning. Sigmund Freud, i Vi vantrivs i kulturen från 1930, var en av alla dem som menade att avskaffandet av privat egendom inte skulle lösa problemet med människans medfödda aggression.

Morris idé om ett samhälle i ”världens andra barndom” handlar kanske om en naiv tillbakagång, men vi ska samtidigt inte glömma bort att det är science fiction. Han kanske förespråkar ett återvändande till medeltiden, fast gör det genom mer utveckling, själslig som politisk. Mer kultur är mer natur. Och framför allt är det ett argument för hoppet om det sköna, och hoppets skönhet.

Det finns samtidigt i Morris värld underliga drömlika signaler om att allt kanske inte står rätt till. En gammal man – och alla verkar kunna bli fasligt gamla – tillåts muttra i skägget att de nog nu har det bra, men att förr bodde viktiga män i slotten, och England var mäktigt. När William Guest och andra svarar upprört att detta kunde bara vara resultatet av ett utsugande av arbetare, retirerar den gamle med att flika in att folk nu i alla fall inte skriver lika underhållande böcker som förr.

I en annan passus förklaras det stolt att detta är en tid utan uppfinningar. Det finns inga nyheter. Den medeltida framtidskulturen använder det de vill ha från historien, men behöver inte göra något nytt.

Morris estetiserar hela det politiska argumentet. I den perfekta politiska ordningen går det som sagt inte längre att skilja på arbete och konstutövning. Detta gör både uppfinningen och konstverket till två obsoleta termer i hans utopi. Med andra ord blir det lite tråkigt, ett vanligt förekommande klagomål i tillstånd som är mer perfekta än inte. Men när vi ser tillbaka till dagens politik finner vi en kanske inte helt bekväm kombinationen av det underhållande och misslyckade.

Valrörelsen 2018 blev svår att helt undgå i min inre exil. Politikerna skrek ut ett märkligt budskap där medborgarna verkar stå i skuld till samhället. Framför allt skulle vi arbeta. Det verkade oviktigt vad våra myrgärningar hade för utkomst, så länge vi gjorde rätt för oss inför en patriarkal struktur som konstant var missnöjd med prestationen.

Även om vi bara ska arbeta för att ett fåtal ska slippa eller vältra sig i en lika gränslös som meningslös lyx, ska vi fortsätta. Oviktigt om vi i arbetet tillverkar det som är skadligt för individer eller ekosystem. Och detta i ett samhälle vars främsta intresse är att bevara en ohållbar planetär och individuell misär, där inte ens de rika verkar vara lyckliga.

Vänsterns motdrag i moraliserande av arbetet verkar mest uppehålla sig på en nivå av att föreslå att arbetet ska ge skälig lön, att det ska gå att organisera sig på arbetsplatsen och att människor inte ska behöva dö i arbetsplatsolyckor.

Vänsterns motdrag i moraliserande av arbetet verkar mest uppehålla sig på en nivå av att föreslå att arbetet ska ge skälig lön, att det ska gå att organisera sig på arbetsplatsen och att människor inte ska behöva dö i arbetsplatsolyckor. Sällan har så i grunden välvilliga, nödvändiga och riktiga frågor belyst en inneboende futtighet. Som Morris skulle ha sagt: Varför slita för att leva om levandet bara går ut på att slita?

Bortblåst verkar drömmen att i grunden förändra något med vårt arbete. Vi söker att skydda eller fördela, i stället för att, som den egensinnige amerikanske anarkisten Henry David Thoreau skriver i Walden 1854 om den kooperativa tanken, försöka ”livnära oss tillsammans”.

Arbetets intima förhållande till hoppet är något som Morris i News from Nowhere gentog från sin vackra föreläsning ”Useful Work versus Useless Toil” (Nyttigt arbete mot lönlöst slit) som han gav för Hampstead Liberal Club 1884. Där hävdade han att arbetet krävde tre hopp för att bli till en etisk aktivitet. De två sista hoppen: att det ska finnas hopp om att arbetets resultat, produkten, är av god kvalitet och är något vackert och praktiskt som vi själva vill och kan använda och hopp att arbetet ska innehålla njutning, själslig såväl som kroppslig, för den som utför det, är i sig själva värda ett arbetsliv.

Det första hoppet är dock det mest spektakulära: hoppet om vila, alltså inte bara en återhämtning efter arbetets utmattning, men en vila lång nog, och utan oro, som vi också ska kunna njuta av.

William Morris själv arbetade ihjäl sig vid 62 års ålder.