William Morris – och arbetets hopp om vila

Jag kan tänka mig att bo i detta land, men inte i denna tid. Fast jag vet inte om mina problem med denna tid egentligen kanske är mindre än mina dubier vad gäller detta land.

Den 8 juli 2018 gick jag i inre exil. Landets ”public service” hade frågat en politiker om hon föredrog Trump eller Putin. I avsaknad av ledningar att kapa i den kvävande trådlösheten ryckte jag hörlurarna våldsamt ur öronen och sedan ur telefonen och erfor genast en befrielse.

Vid denna tidpunkt satt jag nyinflyttad i en lägenhet med vita väggar som uppfordrande stirrade på mig. Varje val i processen att bebo utrymmet verkade monumentala och omöjliga. Hur inreds bäst en inre exil?

För att hemmet ska upplevas som hem måste det finnas en misstanke om att hur det ser ut på någon nivå ska återspegla invånarens vision om det sköna, detta lilla ord så svårt att definiera.

Ett hem är intressant på så sätt att det inte endast kan vara funktionellt, inte heller bara ett verktyg för social representation. För att hemmet ska upplevas som hem måste det finnas en misstanke om att hur det ser ut på någon nivå ska återspegla invånarens vision om det sköna, detta lilla ord så svårt att definiera.

William Morris – här avporträtterad av George Frederick Watts 1870.
William Morris – här avporträtterad av George Frederick Watts 1870.

Den engelske formgivaren, poeten, hantverkaren, entreprenören, gruvägaren och socialisten William Morris (1834–1896), som förärats en utställning som pågår på Millesgården på Lidingö till början av februari nästa år, hyste förakt för allt i sin viktorianska samtid – förutom dess förmåga att fortfarande, i viss utsträckning, förstå skönheten. Nu är han mest känd för sina tapeter med naturmotiv, vars till synes omöjliga blandning av det ornamentala och enkla sammanfattar hans stil.

Morris var del av den brittiska estetiska socialism som utgör ett idealistiskt sidospår inom den radikala historien. Det vackra skulle inte vara ett resultat att se fram mot när arbetarna tagit makten, det var i stället genom att betänka det sköna som arbetsförhållanden och värderingar kunde förändras för att föda ett nytt, ofta agrart, framtidssamhälle.

Om William Morris fått välja hade han levt under Edvard III:s styre (1312–1377) över England, men bara om privategendom först avskaffats. Utopier är, som ordet antyder, icke-platser. Inte heller är de tider. De kanske mest ska ses känslor av hopp som fått blomma i frihet.

Morris skrev mycket om hopp i sina essäer och talade om det i de föreläsningar han flitigt höll, var och varannan dag, upp och ned i landet för arbetare, hantverkare och olika radikala föreningar. Han skrev också en utopi, News from Nowhere (Nyheter från en plats som inte är, 1890), med den talande undertiteln ”En epok av vila”.

Morris utopi börjar med att huvudpersonen går missnöjd genom ett fult London. Han har varit på ett tröttsamt möte med den lokala socialistgruppen som visat sig innehålla lika många politiska inriktningar som medlemmar. Nästa morgon tar han sig en simtur i Themsen, men när han vaknar till och tilltalas vänligt av en vacker ung man i utsökta trettonhundratalskläder börjar han förstå att något vidunderligt har inträffat. Genom ytterligare konversationer förstår han att året är 2102 och England har blivit ett anarkistiskt medeltida drömsamhälle där allt tillhör alla och där alla hjälps åt. De från framtiden titulerar varandra ”granne”, och huvudpersonen som dyker upp med sina fula kläder och nedbrutna hälsa får bli William Guest: gäst bland de gästfria.

En stor del av utopin upptas av en ganska omständligt sammanpusslande av Eng­lands framtidshistoria. Landet verkar ha genomlidit en period av ”statssocialism” som inte var bättre än utsugarkapitalismen innan. Bara genom ytterligare en revolt kunde det egendomslösa samhället grundas och total demokrati med den. Parlamentshuset i Westminster används nu för att förvara gödsel. Några vräkiga moderna byggnader som denna har sparats som avskräckande exempel vid sidan av de nya som uppförts med medeltida enkelhet och hantverksglädje.
Landet verkar ha genomlidit en period av ”statssocialism” som inte var bättre än utsugarkapitalismen innan.
William Guest undrar först varför framtidens människor spenderar så mycket tid på att framställa vackra föremål och byggnader. Allt är noggrant, rent, välordnat och ljust. Han får svaret att skönhet i sig är frihet. Ingen behöver göra det sköna, men då arbetet delas lika finns också tid för att göra det väl, och vackert. De skulle kunna slita hårt för att tillverka saker som få egentligen behövde för att ett fåtal fick samla rikedomar på hög, eller tillsammans arbeta för alla, och för envars njutning. Vad de tillverkar är konst, men ordet ”konst” använts inte längre då det är del av allt.

London har visserligen blivit vackert, slumfritt och människotillvänt, men under ytan känns det som om staden kanske också lever kvar som en påminnelse av industrialismen obehag. Guest slår följe med en grupp som ska färdas uppför Themsen till den årliga höskörden på landet. Alla hjälps åt med ”easy-hard-word” (enkelt-tungt-arbete) då det är ett utmärkt sätt att hålla sig vältränad och träffa andra i festivalsliknande arbetssammankomster med övernattningar i det fria eller på något närliggande slott.

Det kan även vara ett bra sätt att träffa kärleken. Den är naturligtvis fri då ingen kan äga någon annan. Människor kan inte längre vara egendom.

Nio år efter Morris utopi skulle Joseph Conrad publicera Heart of Darkness (Mörkrets hjärta) som i mångt och mycket är en spegelvänd vision av samma historia. I Conrads blodisande dystopi färdas ett sällskap upp för en flod och läng­re in ett primitivt våld. Många är de, med Conrad, som använt återvändandet till det ursprungliga som en varning. Sigmund Freud, i Vi vantrivs i kulturen från 1930, var en av alla dem som menade att avskaffandet av privat egendom inte skulle lösa problemet med människans medfödda aggression.

Numera är William Morris mest känd för sina tapeter med naturmotiv – som denna från 1862 – vars till synes omöjliga blandning av det ornamentala och enkla sammanfattar hans stil.
Numera är William Morris mest känd för sina tapeter med naturmotiv – som denna från 1862 – vars till synes omöjliga blandning av det ornamentala och enkla sammanfattar hans stil.

Morris idé om ett samhälle i ”världens andra barndom” handlar kanske om en naiv tillbakagång, men vi ska samtidigt inte glömma bort att det är science fiction. Han kanske förespråkar ett återvändande till medeltiden, fast gör det genom mer utveckling, själslig som politisk. Mer kultur är mer natur. Och framför allt är det ett argument för hoppet om det sköna, och hoppets skönhet.

Det finns samtidigt i Morris värld underliga drömlika signaler om att allt kanske inte står rätt till. En gammal man – och alla verkar kunna bli fasligt gamla – tillåts muttra i skägget att de nog nu har det bra, men att förr bodde viktiga män i slotten, och England var mäktigt. När William Guest och andra svarar upprört att detta kunde bara vara resultatet av ett utsugande av arbetare, retirerar den gamle med att flika in att folk nu i alla fall inte skriver lika underhållande böcker som förr.

I en annan passus förklaras det stolt att detta är en tid utan uppfinningar. Det finns inga nyheter. Den medeltida framtidskulturen använder det de vill ha från historien, men behöver inte göra något nytt.

Morris estetiserar hela det politiska argumentet. I den perfekta politiska ordningen går det som sagt inte längre att skilja på arbete och konstutövning. Detta gör både uppfinningen och konstverket till två obsoleta termer i hans utopi. Med andra ord blir det lite tråkigt, ett vanligt förekommande klagomål i tillstånd som är mer perfekta än inte. Men när vi ser tillbaka till dagens politik finner vi en kanske inte helt bekväm kombinationen av det underhållande och misslyckade.

Valrörelsen 2018 blev svår att helt undgå i min inre exil. Politikerna skrek ut ett märkligt budskap där medborgarna verkar stå i skuld till samhället. Framför allt skulle vi arbeta. Det verkade oviktigt vad våra myrgärningar hade för utkomst, så länge vi gjorde rätt för oss inför en patriarkal struktur som konstant var missnöjd med prestationen.

Även om vi bara ska arbeta för att ett fåtal ska slippa eller vältra sig i en lika gränslös som meningslös lyx, ska vi fortsätta. Oviktigt om vi i arbetet tillverkar det som är skadligt för individer eller ekosystem. Och detta i ett samhälle vars främsta intresse är att bevara en ohållbar planetär och individuell misär, där inte ens de rika verkar vara lyckliga.

Vänsterns motdrag i moraliserande av arbetet verkar mest uppehålla sig på en nivå av att föreslå att arbetet ska ge skälig lön, att det ska gå att organisera sig på arbetsplatsen och att människor inte ska behöva dö i arbetsplatsolyckor.

Vänsterns motdrag i moraliserande av arbetet verkar mest uppehålla sig på en nivå av att föreslå att arbetet ska ge skälig lön, att det ska gå att organisera sig på arbetsplatsen och att människor inte ska behöva dö i arbetsplatsolyckor. Sällan har så i grunden välvilliga, nödvändiga och riktiga frågor belyst en inneboende futtighet. Som Morris skulle ha sagt: Varför slita för att leva om levandet bara går ut på att slita?

Bortblåst verkar drömmen att i grunden förändra något med vårt arbete. Vi söker att skydda eller fördela, i stället för att, som den egensinnige amerikanske anarkisten Henry David Thoreau skriver i Walden 1854 om den kooperativa tanken, försöka ”livnära oss tillsammans”.

Arbetets intima förhållande till hoppet är något som Morris i News from Nowhere gentog från sin vackra föreläsning ”Useful Work versus Useless Toil” (Nyttigt arbete mot lönlöst slit) som han gav för Hampstead Liberal Club 1884. Där hävdade han att arbetet krävde tre hopp för att bli till en etisk aktivitet. De två sista hoppen: att det ska finnas hopp om att arbetets resultat, produkten, är av god kvalitet och är något vackert och praktiskt som vi själva vill och kan använda och hopp att arbetet ska innehålla njutning, själslig såväl som kroppslig, för den som utför det, är i sig själva värda ett arbetsliv.

Det första hoppet är dock det mest spektakulära: hoppet om vila, alltså inte bara en återhämtning efter arbetets utmattning, men en vila lång nog, och utan oro, som vi också ska kunna njuta av.

William Morris själv arbetade ihjäl sig vid 62 års ålder.

William Morris utopi börjar med att huvudpersonen går missnöjd genom ett fult London. När han vaknar till efter en simtur i Themsen börjar han förstå att något vidunderligt har inträffat. Fotot är taget någon gång mellan 1860 och 1883.
William Morris utopi börjar med att huvudpersonen går missnöjd genom ett fult London. När han vaknar till efter en simtur i Themsen börjar han förstå att något vidunderligt har inträffat. Fotot är taget någon gång mellan 1860 och 1883.

Publicerad
20 hours sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

Irländska politiker kritiserar behandlingen av propalestinska aktivister

Publicerad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Europeiska fack kräver arbetsstopp vid extremvärme 

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Alexandra Urisman Otto:
Snälla kändisar, ge inte Isabella Löwengrip rätt

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

STOCKHOLM 241126 Stockholm Medlemmar från Akademikerförbundet protesterar mot den så kallade angiverilagen när migrationsminister Johan Forssell tar emot Utredningen om stärkt återvändandeverksamhets slutbetänkande.

Nu börjar ”angiveri­lagen” och vandelskrav att gälla

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Ulf Kristersson och Johan Apel Röstlund

Johan Apel Röstlund:
Hellre sex än åtta timmars arbetsdag!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Aktivister i Sapmi

Orkidé kan stoppa skogsskövling i Ohredahke sameby

aktivister runt en eld polis

Efter skogs­blockaden: SCA stoppar tillfälligt avverkningen

Skogen de ärvde – Miljömål missas när skyddsvärd skog avverkas

Publicerad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Veckovers: Den riktige mannen

Ett skadat barn bärs iväg efter en isrelisk attack mot Nasser sjukhuset i Gaza

Ny rapport: Avsiktliga israeliska attacker mot barnen i Gaza

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Dödsolyckor på jobbet

Larmet från Arbetsmiljöverket: Dödsolyckorna har slutat minska

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln