Film #92/2018

Tunn passionshistoria i tveksam samtid

Klyschigt exponerad passion i Christian Petzolds filmatisering av Transit Visa. Foto: Njutafilms

Christian Petzold regisserade den prisade Phoenix (2014), en lek med tagna identiteter under tysk efterkrigstid. Det var en välgjord film som ändå led av vissa manieristiska drag som stod i vägen för gestaltningen. Även hans Barbara (2012) berättade om svek och svåra val för att komma ur en totalitär regims grepp (här DDR:s under 1980-talet). […]

Christian Petzold regisserade den prisade Phoenix (2014), en lek med tagna identiteter under tysk efterkrigstid. Det var en välgjord film som ändå led av vissa manieristiska drag som stod i vägen för gestaltningen. Även hans Barbara (2012) berättade om svek och svåra val för att komma ur en totalitär regims grepp (här DDR:s under 1980-talet).

[FILM] Transit
Regi: Christian Petzold
Njutafilms

Transit är en filmatisering av Anna Radványis (utgiven under pseudonym Anna Seghers) roman Transit Visa från 1943. Radványi var tysk judinna, gick med i kommunistpartiet 1928, och planerade liksom kvinnan i romanen sin flykt till Mexiko från det ockuperade Paris via transitorten Marseille under tidigt 1940-tal. Hennes böcker, som bland annat skildrade en flykt från ett nazistiskt koncentrationsläger (The seventh cross, 1939), brändes i Tyskland men filmatiserades i Sovjetunionen och USA.

I Transit Visa tar en man en död man identitet och stöter så småningom ihop med mannens fru med vilken attraktion uppstår. Det leder till irritation för mannen som hon för tillfället har en relation med.

Petzolds filmatisering av Transit utspelar sig genom miljöer, bilar och kläder till viss del i nutid, ett mycket gåtfullt val som skapar förvirring och irritation. Kanske finns ambitioner att knyta historien om den mystiske flyktingen Georg till dagens flyktingsituation genom bihistorien om en liten papperslös pojke och hans utsatta mamma. Kopplingen mellan nazitysklands flyktingar och dagens är förstås behjärtansvärd, det är ju också mer intressant med ett möte med en utsatt liten familj än exponering av farans förmenta inverkan på moraliska överväganden.

Men denna film i filmen känns lösryckt och gör romanens vuxendrama till en banalitet. Man, kvinna, en man till, cigaretter, het sol, krig och flykt som sätter normala moraliska normer i gungning.

Det är till och med lite svårt att minnas historien som utspelas medan man sitter och provoceras i biosalongen.

Det är svårt att beröras av en historia som bygger så starkt på estetiken från det klichébelastade 1980-talet, tänk Betty Blue (1986) eller raden av tidens andra halvpsykotiska kvinnor i korta klänningar och stora röda munnar. Det är till och med lite svårt att minnas historien som utspelas medan man sitter och provoceras i biosalongen. Och med Talking Heads Road to Nowhere i soundtracket bekräftas misstanken om mer form än innehåll.

Vill man ha en kärlekshistoria i transitflyktmiljö rekommenderar jag istället Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i Michael Curtiz klassiker Casablanca från 1942. Den känns mer realistisk också.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga