”Nästan aldrig i svält­katastrofer har det rått absolut brist på mat”

I måndags stod det klart att Magnus Västerbro får Augustpriset i klassen ”Årets svenska fackbok” för sitt verk Svälten. Arbetaren träffade Magnus Västerbro för ett samtal om nödåren 1857–69 och den sista stora svälten i Sverige. Han drar paralleller mellan dåtidens mentalitet och dagens samhällsklimat.

– Efter min förra bok om pesten insåg jag hur spännande det är att skriva om katastrofer. Det är något fantastiskt med det dramaturgiska och med bilden av samhällets sanna ansikte, säger Magnus Västerbro.

Han har haft en intensiv höst. Svälten: Hungeråren som formade Sverige har fått enorm uppmärksamhet och intresset har varit stort från alla håll. Historien om de där åren, de som i Olle Hägers och Hans Villius plågsamt vackra dokumentär från 1977 har etsat sig fast i många svenskars minne, är en berättelse om samhällets svek, om desperation och all tänkbar djävulskap en människa kan utsättas för. Fattigsverige som för bara några generationer sedan var beroende av omvärldens u-landshjälp.

FAKTA | Magnus Västerbro
– Magnus Västerbro är författare och journalist. Han föddes i Malmberget, växte upp i Luleå och är bosatt i Stockholm.
– Han har tidigare skrivit flera böcker om historia, bland annat Pestens år som utkom 2016, om epidemin år 1710.

Magnus Västerbro bläddrar i boken och förklarar att det finns likheter med hur Sverige ser ut i­ dag.

– En katastrof som den här avslöjar ju maktförhållanden och vilka som priori­teras. Hur vi ser på fattigdom och hur vi organiserar ett samhälle, till exempel. Det är problem som vi fortfarande brottas med, även om människor inte svälter till döds längre. 1860-talet var ju en period som präglades av stora avregleringar. Tidigare hade staten styrt allt, och då hade människor inte heller det bra. Men när det började luckras upp släppte plötsligt allt.

Genom otaliga timmar i Kungliga bibliotekets kulvertar har han studerat vittnesmål och insamlade citat från människor som överlevde de där fruktansvärda åren. Barn som växte upp med tomma magar, människor som i Norrlands inland sett hela omgivningar tyna bort. Berättelser han sedan förvandlat och gett liv.

– Det var faktiskt slående hur mycket material det fanns. Detaljerade historier som jag försökt komma åt och ge en känsla av hur det var att leva mitt i det där. Känslan av att svälta.

Alla de här historierna är långt ifrån den Astrid Lindgren-värld vi matats med om det gamla Bondesverige.

Det låter tungt. Hur har det varit?

– Jag häpnade över hur jävligt det faktiskt var och hur grymma människor kan vara mot varandra. Som historien om den lilla flickan som skickades bort av sina föräldrar för att slippa svälta men kom till ett hem där hon fick se på när de andra åt. Själv fick hon suga resterna av fiskbenen och äta ogräs. Hennes historia är anonym och så är det ofta, det verkar finnas en skam som vilar över dem som drabbades. En skam över att inte klara sig själv.

– Alla de här historierna är långt ifrån den Astrid Lindgren-värld vi matats med om det gamla Bondesverige. Och de skiljer sig också från Vilhelm Mobergs berättelser, som visserligen beskriver hur hemskt det har varit, men som också må­lar upp en bild av solidaritet mellan exempelvis bönder. I själva verket vaktade de sina matlager med vapen och de fattiga tvingades att stjäla för att överleva. Jag skulle vilja säga att det alltid funnits en förljugen bild av livet på landet.

De flesta känner till att vädret orsakade missväxt och därigenom svält. Men du menar att den berodde på mer än så?

– Vi hade ju ett samhälle som inte hjälpte de mest utsatta. Besluten som fattades om hur hjälpen skulle fördelas baserades på att man inte skulle skämma bort de fattiga, samtidigt som de svalt ihjäl. Och det är ett klassiskt fenomen i hungertider. För nästan aldrig i svältkatastrofer har det rått absolut brist på mat. Det handlar snarare om hur man når ut med det som finns.

Hur hade svälten kunnat undvikas?

– Med att snabbt få igång nödhjälpen utan krav på att de drabbade skulle betala tillbaka. Det fanns en stark idé om att den som skulle få hjälp var tvungen att för­tjäna den, genom exempelvis menings­lösa arbeten. Tanken var att hjälper vi de här människorna i år kommer de bara tillbaka nästa år igen och ber om mer. Visst fanns det en grupp inom borgarklassen och kyrkan som tyckte att det här med nödhjälp var något bra, men många menade också att de fattiga förtjänade eländet. Att de kanske supit, skaffat för många barn eller att sågverksarbetarna vant sig vid för höga löner.

”Många menade att de fattiga förtjänade eländet. Att de kanske supit, skaffat för många barn eller att sågverksarbetarna vant sig vid för höga löner”, säger Magnus Västerbro om hungerårens samhällsdebatt.
Foto: Johan Apel Röstlund

Du vill gärna dra paralleller till i dag?

– Ja, det är ju tidlösa frågor. Hur ska samhället göra med dem utan arbete, med sina sjuka och med förtidspensionärer? Då lät man dem svälta, det gör vi som sagt inte i dag. Men nu funderar vi på hur vi ska göra med tiggarna i tunnelbanan och andra utsatta. Det här med arbetslinjen och misstänksamheten om att de svagaste fus­kar. Vi låter nationsgränserna avgöra vilka som har rätt till hjälp.

Under stora delar av 1900-talet levde historien om svältåren kvar. Socialdemo­kraterna slog sig för bröstet och menade att frågan var avgjord en gång för alla, tiderna hade förändrats och nöden var för alltid förbi.

Omkring 27 000 svenskar svalt till döds och många fler emigrerade till Amerika i hopp om en drägligare tillvaro. Konsekvenserna för Sverige blev stora och den demografiska förändringen märktes tydligt i många år framöver.

– Jag har räknat ut att det blev en befolkningsdipp på 200 000 till 300 000 människor som skulle ha funnits i Sverige men som plötsligt inte fanns här.

Du har jobbat med den här boken länge. Det måste vara svårt att släppa efter all research du gjort?

MER OM SVÄLTTIDEN:
Dokumentären Ett satans år av Olle Häger och Hans Villius finns att se på SVT:s Öppet arkiv.

– Jag funderade ett tag på om jag borde skriva debattexter om ämnet, men jag är nog inte så intresserad av det egentligen. Jag vill bara berätta saker som jag tycker är intressanta och jag har ju märkt att det finns ett stort intresse.

– Sommarens bränder och torka har nog aktualiserat den här typen av frågor.

Vad kan man lära av den här historien, om de svenska nödåren?

– En lärdom jag kommit fram till är att vi måste ha ett starkt samhälle som är berett att hantera alla de utmaningar som vi står inför. Vi får helt enkelt inte avreglera och privatisera för mycket.

[email protected]

Foto: Johanna Hanno