Den sista svenska svälten

Det krävs inte många sidors läsning av Magnus Västerbros Svälten: Hungeråren som formade Sverige för att den ameri­kanske historikern Mike Davis banbrytande verk om hung­ers­nöd under den viktorianska kolonia­lismens glansdagar, Svält och kolonialism (2001, på svenska 2004), osökt ska kom­­ma i tankarna.


[BOK] Svälten. Hungeråren som formade Sverige
Magnus Västerbro
Albert Bonniers förlag, 2018

Likheterna mellan det sena 1800-talets koloniala svältvåg och de svenska hung­er­­­­­åren är många, såväl rörande orsaker som förlopp. Båda författarna äger dessutom den effektfulla förmågan att väva samman den övergripande historien med de drabbade individernas öden.

Men också de avgörande skillnaderna i historiska förutsättningar och konse­kven­ser framstår i extra skarpt ljus vid en parallell läsning.

Davis skildrade i sin bok hur dogmatiskt liberal kolonialpolitik gång på gång förvandlade torka till hungersnöd över stora delar av tropikerna, norra Kina och Nordafrika under 1800-talets sista decennier. Man räknar med att 50 miljoner dog av svält och dess följdsjukdomar under åren 1876–79, 1889–91 och 1896–1902.

Numera vet vi att det vädersystem vi vanligtvis benämner El Niño låg bakom den meteorologiska torka, det vill säga brist på regn, som var den utlösande faktorn till denna våg av globala kata­strofer. Men det betyder inte att svälten var en naturkatastrof.

För det första leder inte meteorologisk torka nödvändigtvis till hydrologisk torka, det vill säga brist på bevatt­nings­resurser. Välskötta bevattnings­system kan ofta säkra jordbruket också under perioder av regnbrist. För det andra leder inte missväxt nödvändigtvis till svält. Reservlager och överskott från angränsande områden kan ofta hindra att så blir fallet.

Under den period Davis tar upp handlade det aldrig om någon absolut brist på mat, utom möjligen i Etiopien 1889. Detsamma gäller för de svenska svält­åren 1867–69, som krävde 27 000 liv, beräknat på överdödligheten under perioden

Det hade funnits mat nog att mätta de hungrande om den politiska viljan önskat det.

Extrem kyla i Norrland under 1867–68, med frostnätter redan i juli och augusti 1867, och svår torka i södra Sverige under 1868, ledde till missväxt. Men det hade funnits mat nog att mätta de hungrande om den politiska viljan önskat det. 1867 slogs exportrekord för spannmål, efter goda skördar i södra delarna av landet. Särskilt brittiska köpmän lade beslag på mer svenskt spannmål än någonsin, inte minst för att mätta Lon­­dons alla droskhästar.

Tio år senare sågs samma mönster i den brittiska kolonin Indien, ett av de allra hårdast drabbade områdena under det sena 1800-talets svältvåg. Medan miljoner hungrade till döds slog spannmålsexporten rekord. Veteexporten till Storbritannien femdubblades exempelvis mellan 1875 och svältåret 1877.

Marknaden och de moderna kommunikationerna skulle, enligt den koloniala propagandaapparaten, närmast ha omöjliggjort svält i Indien under det sena 1800-talet. I själva verket blev effekten den motsatta. Groteskt nog var det i de allra modernaste distrikten, med utbyggda järnvägsnät och stark kommersiell utveckling, som dödligheten var störst.

Gemensamt för Sverige och Indien var att båda länderna höll på att lämna en patriarkal, moralisk ekonomi bakom sig till förmån för liberal individualism.

Skiftesreformer och jordprivatisering hade koncentrerat ägandet och ökat ojämlikheten. Mängder av fattiga hade förlorat sin tillgång till jorden under de föregående hundra åren. I Sverige hade hälften av de som bodde på landet varit självägande bönder under 1700-talet. Vid tiden för svältåren gällde det färre än en fjärdedel.

Allt fler blir allt mer beroende av att arbeta mot betalning, i pengar eller in natura. Samtidigt splittras bykollektiven och med dessa försvinner också gemenskapskänslan och tanken på ”den starkes” ansvar för ”den svage”. Som en del av denna utveckling har även de tidigare offentliga reservlagren för nödår avskaffats och överskotten i stället sugits upp av marknaden – också detta var gemensamt för Sverige och Indien.

En av svältens meteorologiska bakgrundsfaktorer var en köldvåg i Sverige. På bilden Sundsvalls hamn vid en tidpunkt då varken segelfartyg eller ångare kunde ta sig igenom isen.
En av svältens meteorologiska bakgrundsfaktorer var en köldvåg i Sverige. På bilden Sundsvalls hamn vid en tidpunkt då varken segelfartyg eller ångare kunde ta sig igenom isen. Foto: Wikimedia Commons

”Individen i fri tävlan, med egoismen som drivkraft” var, med Magnus Västerbros ord, melodin för dagen. Även under svältår. Det är var och ens skyldighet att vara tillräckligt lönsam på marknaden för att kunna överleva. Och varje ingrepp i denna ordning anses skadligt, åtminstone om det gynnar de fattiga.

”Så litet medicin som nödvändigt och tillit till naturens egen kraft” – så löd Wallenbergdynastins grundare André Oscar Wallenbergs devis under svältåren. För egen del accepterade han statliga nödlån tio år senare. Målning av Uno Troili.
”Så litet medicin som nödvändigt och tillit till naturens egen kraft” – så löd Wallenbergdynastins grundare André Oscar Wallenbergs devis under svältåren. För egen del accepterade han statliga nödlån tio år senare. Målning av Uno Troili. Foto: Wikimedia Commons

Att all statlig hjälp är av ondo menar exempelvis André Oscar Wallenberg, grundare av Stockholms Enskilda Bank och familjedynastins anfader: ”Så litet medicin som nödvändigt och tillit till naturens egen kraft” är hans rekommendation. Att han själv accepterar ett nöd­lån från staten på 30 miljoner kronor för att rädda sin bank tio år senare är förstås en annan historia.

Med liberalismen kommer de fattiga allt oftare att skuldbeläggas och fattigdomen för­­klaras med moraliska tillkortakommanden eller genetik. Landshövdingen i Västernorrland, Ernst August Weidenhielm, menade att mycket av nöden berodde på att skogsarbetare, som vant sig vid alltför ”högt uppjagad dagspenning” under de bättre åren, haft fräckheten att gifta sig och skaffa barn.

För Norrlandsbiskopen tillika riksdagsmannen Anders Fredrik Beckman var de svältandes begäran om hjälp ”en fattigdomens och nödens oförskämdhet”.
Enligt läraren Erik August Selberg är det i själva verket mest synd om de välbärgade som ”får bära hela bördan av ett nödår”, eftersom de fattiga hellre tigger än försöker försörja sig själva. Allra sämst tyckte Selberg om nybyggarna i fjällen, som hellre levde ”i lättja och svält” än gav sig av från sina magra jordar för att söka arbete. Nu hoppas han slutligen att ”nöden ska driva dem till denna utväg”.

Det är en förhoppning som ekat hos överheten i varje samhälle under övergången till kapitalism: genom svält ska folk drivas att ge upp det relativa oberoende som en mager jordlapp och möjligheten att fiska, jaga och samla kan ge, för att acceptera det för vår natur så förhatliga lönearbetet.

”Vad ni än gör, så ge aldrig gåvor eller lån till de som tigger”, råder Selberg. Han, och många med honom, menar att de ljuger och överdriver om sin nöd, hittar på historier, använder sina barn att tigga med hjälp av inövade ramsor och vänjer dem vid lättja. Allra sämst be­handlas långväga tiggare, de som desperat vandrat iväg från de hårdast drabbade områdena för att be om hjälp där nöden var lite mindre. Det är inte utan att omdömen och attityder klingar välbekant i våra dagar.

Illustration av svälten i Norrland ur tidningen Fäderneslandet år 1867. En moder ligger döende medan sonen äter på en känga och en man täljer bark från trädet utanför.
Illustration av svälten i Norrland ur tidningen Fäderneslandet år 1867. En moder ligger döende medan sonen äter på en känga och en man täljer bark från trädet utanför. Bild: Fäderneslandet/Wikimedia Commons

Den hjälp som ändå organiserades av överheten under dessa hungerår – alldeles för lite och alldeles för sent – är kanske än mer talande än likgiltigheten. Magnus Västerbro poängterar gärna att något trots allt gjordes i Sverige och att dödssiffrorna annars kunde blivit oändligt mycket hög­re, som de blev i vårt östra grannland Finland, då en del av ett inför lidandena ointresserat ryskt imperium.

I grund och botten framstår ändå hjälp­insatserna, som Västerbro beskriver dem, snarast som en upp­visning i praktisk cynism. I Indien inrättade britterna arbets­läger som för tankarna till nazismens dödsläger. Svältande män, kvinnor och barn kunde indelas i arbetslag som krävdes på en daglig arbets­­insats mot­svarande nio timmars kroppsarbete per person mätt med en frisk mans mått.

Matransonerna var lägre än i Buchenwald och sänktes ytterligare för den som inte höll tempot. Riktigt så illa var det kanske inte i Sverige, men också här organiseras nödarbeten under grymma former. Svältande män kommenderas till tunga vägarbeten mitt i vintern, i norr­ländsk iskyla och djup snö. Kvinnor sätts att utföra meningslösa handarbeten, undermåliga och osäljbara produkter, bara för att det ska så vara, av princip. Arbetslinjen 1867.

Annars distribueras det mesta av hjälpen som lån. Och lån ska återbetalas. Därför gavs det mest hjälp till de rikaste, jordägande bönderna, som naturligt nog ansågs ha bäst förut­sättningar för att göra detta. De fattiga fick lite eller inget. Hjälp gavs i omvänd proportion till behov, med andra ord. Snart satte dessutom hjälp­trött­heten in. Statens ekonomi är för svag och utgifter måste ställas mot utgifter. Bara de kungliga teatrarna dras med ett underskott lika stort som den sammantagna nödhjälpen till Norrland. Och så ska en prinsessa gifta sig. Politik är att välja.

De som har makt och pengar kan alltsomoftast sko sig på en katastrof.

I svältens spår föddes också profitörer. De som har makt och pengar kan alltsomoftast sko sig på en katastrof. För kolonialmakterna erbjöd svältvågen över tredje världen en ”gudasänd” möjlighet till expansion. Utländska kreditorer kunde öka sitt inflytande och ägande. Skuldsatta bönder som drevs från sin jord blev billig arbetskraft för plantager och gruvor. Militärt tog man tillvara möjligheten att besegra såväl ännu självständiga riken som lokala uppror, från Afrika till Ostasien, i några av historiens grymmaste krig. “Européerna följer svälten i spåren som en himmel full av gamar”, uttryckte en samtida afrikan det.

Också i Sverige fungerar det som Naomi Klein döpte till ”chockdoktri­nen”. Även om nödhjälpen alltså gavs efter bedömd återbetalningsförmåga, ledde den ändå till en våg av tvångsförsäljningar.

I en hungersnöd blir allt som inte går att äta billigt. Arbete exempelvis. På landsbygden kunde man köpa hårt arbete i utbyte mot lite mat, så usel att den inte stoppade svälten, bara bromsade den något. Precis som i de brittiska arbets­lägren. En annan källa till billigt arbete är de barn till döda eller medellösa föräldrar som auktioneras ut till lägst­bjudande – alltså den som kräver minst i ersättning från det offentliga för att ta hand om dem. De blir i praktiken ofta inte stort mer än halvsvultna, miss­handlade, utarbetade barnslavar.
Runt om i landet passar också företag på att sänka lönerna, när nu utbudet av desperata arbetare ändå är så stort. Protester möts av militär.

Men hur formade då hungeråren Sverige, för att återknyta till undertiteln på Västerbros bok? För Västerbro utgör svältåren en brytpunkt i svensk historia, för att de på en rad områden kom att skynda på en utveckling som så småning­­om gav oss den moderna, social­liberala välfärdsstaten: Industrialiseringen och urbaniseringen fick en skjuts, när utblottade människor tvingades söka sig bort från jorden som försörjningskälla.

Emigrationen ökade lavinartat, framför allt till Amerika. Det var förstås inte de svagaste, svältande, fattigaste som gav sig av över Atlanten. Därtill var biljetterna alltför dyra. Och även om en del skyllde emigrationen på bristande patriotism och bortskämdhet, så insåg också överheten gradvis att det var ett problem när ett land tycktes driva ut så många friska, starka, unga människor.

Samtidigt såddes frön till det som skulle bli den moderna arbetar- och fackföreningsrörelsen i det motstånd som uppstod under nödåren. Ordet ”strejk”, från engelskans ”strike”, kom till svenskan när murare i hela Stockholm strejkade i solidaritet med sina kamrater på Inedals sockerbruk på Kungsholmen. De vann och slapp en 20-procentig lönesänkning. Därefter bildade murarna en form av fackförening, som förvisso snart löstes upp men ändå pekade mot framtiden.

Allt sammantaget leder till insikter om att alltför stor ojämlikhet är till skada för hela samhället, att mat är för viktigt för att helt lämna till marknaden och att liberalismens osynliga hand behöver kompletteras med en synlig. Demokratin växer fram, även om det krävs decennier av kamp. Och nödåren blir den sista svälten i Sverige.

Allt sammantaget leder till insikter om att alltför stor ojämlikhet är till skada för hela samhället, att mat är för viktigt för att helt lämna till marknaden och att liberalismens osynliga hand behöver kompletteras med en synlig.

Indien däremot fick uppleva fler svältkatastrofer under britterna. Så sent som 1943 krävde svält i Bengalen uppskattningsvis två miljoner liv. Om närmare 200 år av brittiskt styre skulle sammanfattas vore detta, enligt Mike Davis, följande: mellan 1757 och självständigheten 1947 ökade Indiens inkomst per capita överhuvudtaget inte.

Men man skulle lika gärna kunna framhålla det faktum att den genomsnittliga matkonsumtionen, enligt Davis, troligen var högre i 1500-talets Indien än vid tiden för självständigheten. Efter självständig­heten och upprättandet av den borgerliga demokratin har landet däremot försko­nats från storskalig svält.

Den hjälp som organiserades av överheten under hungeråren är kanske än mer talande än likgiltigheten. På bilden ett sällskapsspektakel
i Gävle till förmån för svältande i Orsa. Möjligen är detta det enda foto som finns bevarat från nödhjälpen 1867.
Den hjälp som organiserades av överheten under hungeråren är kanske än mer talande än likgiltigheten. På bilden ett sällskapsspektakel i Gävle till förmån för svältande i Orsa. Möjligen är detta det enda foto som finns bevarat från nödhjälpen 1867. Foto: Wikimedia Commons

Västerbro framhåller, med hjälp av den indiske ekonomen Amartya Sen, demokratin som bästa vapnet mot svält. Eftersom svält oftast inte handlar om absolut matbrist, blir det i stället en fråga om makt, om vad man kan kräva. Och demokratin ger folket makten att kräva att hotande massvält åtgärdas.

Västerbro illustrerar med att jämföra Sverige och Finland under hungeråren. Långt färre dog i Sverige eftersom det, i och för sig väldigt odemo­kratiska, Sverige trots allt var lite mer demokratiskt än Finland. På samma sätt har Indien klarat sig undan svältkatastrofer sedan självständigheten, i motsats till den stalinistiska diktaturens Kina som drabbades hårt i början av 1960-talet.

Men, även om det är lätt att hålla med om att svält i allmänhet är en fråga om makt och att demokrati är en grundläggande försvarsmekanism, måste man ändå framhålla den borgerliga demo­kratins begränsning och instabilitet. Demokratins djup bestäms i sista hand av dess förmåga att utöva makt över ekonomin, den livsnödvändiga försörj­ningen, i stället för tvärtom.

Och hur stor förmåga demokratin har i förhållande till ekonomin – eller marknaden eller kapitalet, om man så vill – är i sista hand en fråga om konjunkturer i klasskampen.

I dag har vi länge sett hur demokratin gjort reträtt inför marknaden och i takt med denna reträtt återser vi också många av de attityder vi känner igen från 1800-talets svältår. Den offentliga toleransen för fattigdom ökar, de fattiga skuldbeläggs allt oftare, allt fler stämplas som lögnare, fuskare, ovärdiga hjälp.

I dag har vi länge sett hur demokratin gjort reträtt inför marknaden och i takt med denna reträtt återser vi också många av de attityder vi känner igen från 1800-talets svältår.

Som av en händelse var det förra året just precis 27 000 personer som nekades ersättning av Försäkringskassan, en radikal ökning sedan 2014 (Kollega 8/10 2018).
Det är naturligtvis långt ifrån detsamma som att låta 27 000 dö av svält, men det är att döma, i flera fall svårt sjuka och invalidiserade, människor till onödigt lidande och, jo, ibland till en förtida död.

Att betrakta historien genom svältkatastrofernas perspektiv kan vara oerhört fruktbart, som både Västerbro och Davis bevisar. Men det innebär också en risk för blindhet inför de många som dör och dött i onödan av undernäring och fattigdom i alldeles ”normala” tider.

I Indien är i dag 33,6 procent av kvinnorna (The Asian Age 15/10 2018) och 34 procent av städernas barn under fem år (Business Standard 3/6 2015) kroniskt undernärda. Trots ”ekonomiskt mirakel” och sju decennier av borgerlig demokrati.

Generellt har både hunger och under­näring under de senaste 70 åren varit ett långt större problem i demokratiska Indien än i Kina. Detta inte på något sätt sagt som ett försvar av den brutala kinesiska diktaturen, utan enbart för att ge perspektiv åt den borgerliga demokratins förmåga.

Om klimatkrisen drabbar också Sverige så svårt att vi får se missväxt
och vattenbrist, kan vi då känna oss säkra på att vår demokrati är stark nog att fördela resurserna rättvist nog för att hålla svälten borta?
Om klimatkrisen drabbar också Sverige så svårt att vi får se missväxt och vattenbrist, kan vi då känna oss säkra på att vår demokrati är stark nog att fördela resurserna rättvist nog för att hålla svälten borta? Foto: Charlie Riedel/TT

I dag ökar den globala hungern på nytt sedan ett par år, ett faktum som Västerbro av förklarliga skäl inte hunnit få med i sin bok. Men vi vet alla att de ekonomiska klyftorna ökat lavinartat i både Sverige och internationellt de senaste decennierna och att den demokratiska västvärlden överallt genomgått en process av raserade välfärdssystem.

Västerbro nämner de ökade klyftorna i förbigående, men han minimerar det radikala trendbrottet, hur snabbt vi rör oss tillbaka mot det sena 1800-talets extrema ojämlikhet. I den beskrivning Västerbro ger av dagens svenska välfärd låter det tvärtom som om ingenting alls hänt de senaste decennierna. Därmed överdriver han också sannolikt styrkan i den socialliberala kompromiss vi i dag ser förtvina.

Om klimatkrisen drabbar också Sverige så svårt att vi får se missväxt och vattenbrist, vilket exempelvis den brittiske professorn Jem Bendell ser som en realistisk möjlighet (SVT Nyheter 8/10 2018), kan vi då känna oss säkra på att vår demo­­krati är stark nog att fördela resur­serna rättvist nog för att hålla svälten borta? Eller får fattigpensionärerna med ”sämre gener” kanske hungra?

Dessa invändningar till trots, det kommer inte att ges ut många viktigare – eller mer välskrivna – fackböcker i Sverige i år.

[email protected]

Publicerad
2 days sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
5 days sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
6 days sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925

”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommar­ledigt”

För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.

Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:

Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.

Flottarna skämmer ut sig.
Lämnar utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt.

Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:

En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.

Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.

På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.

Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.

Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.

Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson utanför Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Nytt beslut i AD: Grönt ljus för fortsatt hamn­strejk

Arbetsdomstolen, AD, ger återigen hamnarbetarna grönt ljus att fortsätta strejka. Samtidigt växer företagens försök att rekrytera strejkbrytare mitt under pågående konflikt.

– Arbetsdomstolens beslut var väntat och visar än en gång att vi har rätt att ta till konfliktåtgärder för att få till ett kollektivavtal, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren strax efter onsdagens beslut i Arbetsdomstolen.

Den pågående och infekterade konflikten i Sveriges hamnar trappas upp sedan arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar i fredags varslat om lockout i ett flertal hamnar runt om i landet under midsommarhelgen och den kommande veckan.

Företag rekryterar strejkbrytare

Samtidigt kommer också allt fler uppgifter om arbetsköpare som aktivt försöker rekrytera strejkbrytare. Det rör sig bland annat om ett stuveribolag i Varberg som under sloganen ”vi jobbar när igen annan gör det” letar efter personal mitt under brinnande konflikt. Något tidningen Arbetsvärlden var först med att rapportera om.

Företaget själva nekar dock till att de försöker bryta strejken och säger till Arbetsvärlden att de har kollektivavtal med Transport. 

– Det är osmakligt att 2025 ha som affärsidé att bedriva ett strejkbrytareiföretag. Man ställer sig också frågan om personalen de försöker rekrytera är medvetna om konflikten, säger Erik Helgeson.

Strejken fortsätter

Onsdagens beslut i AD innebär alltså att strejken fortsätter. Erik Helgeson säger till Arbetaren att det i dagsläget inte finns några nya datum spikade för förhandling med Sveriges hamnar.

– Men vi är redo när som helst och förhoppningsvis kan vi snart sätta oss ner och för sakliga diskussioner om de tvistefrågor det här faktiskt handlar om. Att bemanningsanställda ska få det lite bättre och att ingen ska behöva vara rädd för att ta fackliga uppdrag. Det borde inte vara så svårt för arbetsgivarna att gå med på det.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
4 weeks sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad