Ett spöke går runt i debatten. Postmodernismens spöke. Vart man än vänder sig så tycks denna onda ande pekas ut som orsak till något aktuellt samhällsproblem.
Varför har skolresultaten försämrats? Det måste bero på de postmoderna pedagogerna!
Varför är så många unga män vilsna och frustrerade? För att de störs i sitt mansblivande av postmodernt genustänkande!
Varför faller så många människor offer för fake news? På grund av postmodernt sanningsförakt!
Varför faller så många människor offer för fake news? På grund av postmodernt sanningsförakt!
Välj vilket samhälleligt bekymmer du vill – inom några dagar lär en opinionsbildare ha kopplat det till postmodernismens inflytande.
Det skulle förstås vara fint om detta stämde. Tänk att kunna lösa så många problem genom att göra upp med en enda irrlära som säger att… Ja, vad är det den säger egentligen?
Med tanke på hur många debattörer som har utnämnt sig själva till dräpare av den postmoderna hydran förblir bestens signalement vagt. Tre drag kan dock urskiljas i vittnesberättelserna.
För det första härstammar odjuret från Frankrike. Postmodernismens ursprung spåras till filosofer som Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, Jacques Lacan, Michel Foucault och Jean Baudrillard. Från dessa svårgenomträngliga tänkare påstås giftet sedan ha spridit sig till samhällsvetenskaperna i allmänhet och till kultur- och genusstudier i synnerhet.
För det andra sätts likhetstecken mellan postmodernism, nihilsm och relativism. Postmodernismen förnekar gud och alla värden. Var och en får själv bestämma vad som är rätt och riktigt. ”Sanning” och ”vetenskap” förses med ironiska citattecken och uttalas med en fnysning.
För det tredje påstås postmodernismen vara en vänstergrej.
För det tredje påstås postmodernismen vara en vänstergrej. Ibland presenteras den till och med som en fasad för lömska planer att smuggla in marxistiska kamp- och konfliktperspektiv på snart sagt alla samhällsområden.
Mer detaljerat än så tycks ingen i dag behöva beskriva postmodernismen för att kunna utnämna den till ett hot mot civilisationen eller en totalitarismens härold. Problemet är bara att sanningens förkämpar måste förlita sig på halvsanningar eller rena lögner för att sy ihop denna berättelse.
Nog stämmer det att de aktuella teoriströmningarna gärna stoltserat med sin franska brytning, att de varit kritiska mot etablerade sanningar och att de ofta attraherat vänstersinnade människor. Problemet uppstår när detta allt bakas samman till en sorts rörelse med en enhetlig ideologi.
Det första man måste göra för att reda ut begreppen är att skilja mellan postmodern filosofi och det postmoderna tillståndet.
Med det senare avses vanligen en period i den sena kapitalismens utveckling som kännetecknats av masskommunikation, medialisering, datorisering, immateriell produktion och kommersialisering av vardagslivet. En konsekvens av detta tillstånd är en ökad individualisering och ett mångfaldigande av skilda livsstilar, vilket i sin tur gått hand i hand med en minskad tilltro till allomfattande samhällsteorier. De ”stora berättelserna” eller ”metanarrativen” om hur världen är – och hur den bör vara – tycks inte längre få fäste hos människor.
Det är just denna brist på övertygelse som retar gallfeber på liberaler lika mycket som socialister och konservativa.
Det är just denna brist på övertygelse som retar gallfeber på liberaler lika mycket som socialister och konservativa. Problemet är bara att många av dem missar huvudorsaken – kapitalismens egen utvecklingslogik – och i stället riktar sitt missnöje mot en klick franska filosofer och deras samhällsvetenskapliga lärjungar.
Dessa teoretiker har i sin tur sällan kallat sig själva för ”postmoderna”. Det är snarare en etikett som andra klistrat på dem. Fler har dock kallat sig ”poststrukturalister”, vilket vanligen uttrycker ett forskningsintresse i hur människors språk och meningsskapande är kopplat till politik och makt.
Och här kommer det viktiga: de poststrukturalistiska tänkarna har aldrig varit förespråkare för en intensifiering av det postmoderna tillståndet. Tvärtom har de ofta sett sig som kritiker och utforskare av detta tillstånd. De har kort sagt intresserat sig för vilka världsbilder, identiteter och maktrelationer som uppstår och förändras i just denna historiska situation.
Till sin hjälp har de haft kraftfulla teorier om hur människor skapar mening och hur detta meningsskapande alltid innehåller ett element av makt. Mot alla etablerade självklarheter har de ställt en radikal perspektivism och insisterat på att det alltid går att se saker och ting på ett annat sätt.
Naturligtvis har poststrukturalismen framstått som mer attraktiv för människor till vänster än till höger eftersom den erbjuder verktyg för att utmana gamla hierarkier och fördomar.
Den som ur denna ambition utläser ett begär att rasera allt som är heligt läser kanske inte helt fel, men de träffar heller inte helt rätt. Poststrukturalismen drivs inte av en vilja att förstöra. Den pekar bara på att inget var helt från början. Medan alla andra snubblar över varandra i sin iver att täta det gudsformade hålet i vår kultur med nya sanningar ställer sig poststrukturalisten vid sidan av och säger “ursäkta, men det läcker fortfarande där borta”.
Naturligtvis har poststrukturalismen framstått som mer attraktiv för människor till vänster än till höger eftersom den erbjuder verktyg för att utmana gamla hierarkier och fördomar. En del av oss menar till och med att den poststrukturalistiska filosofin utgör en logisk förlängning av tidigare generationers mest sofistikerade socialistiska tänkande. (Vad är Marx analys av varan i Kapitalet annat än den första diskursanalysen av hur penningen framträder som ett socialt konstruerat objekt? Vad är materialism om inte ett erkännande av att det finns en enda värld, bestående av både meningsskapande människor och tunga ekonomiska strukturer i dialektiskt samspel?)
Om du på allvar vill förstå hur elever lär sig, varför mansrollen krackelerar eller hur lögner kan framstå som sanning – ja, då är du nog mer hjälpt av att vända dig till poststrukturalismen än att vända dig mot den.
Samtidigt går det inte att göra en entydig politisk platsbestämning av poststrukturalismen. Om den har någon överordnad dygd så är det politisk illojalitet, en obändig beslutsamhet att inte låta den mänskliga frihetens horisonter skymmas av våra egna sociala konstruktioner.
Detta kan man uppleva som både skrämmande och frigörande. En sak är i alla fall säker. Om du på allvar vill förstå hur elever lär sig, varför mansrollen krackelerar eller hur lögner kan framstå som sanning – ja, då är du nog mer hjälpt av att vända dig till poststrukturalismen än att vända dig mot den.
