Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Visas till 16/12 2018
Kulturhuset Stadsteaterns fotoutställning Witnesses – de sista överlevande från Förintelsen högst upp i Galleri 5 är till att börja med svår, riktigt svår att ta sig in i. En känsla av skam över mitt utifrånperspektiv, och samtidigt en känsla av att jag har en plikt att se, brottas med varandra medan jag försiktigt kikar in i den första avdelningen, den med logistiken.
Bilder av järnvägsvagnar med plats för selektering av fångar till omedelbar död eller en tids slavarbete först. Satellitbilder med inskriven information och funktion: ”En grupp fångar på väg till gaskammaren”, ”avklädningsrum” – och pilar.
Så kommer närbilder av människor på väg mot massmorden, högarna av kroppar och av kläder, med kort information om var och när fotografierna är tagna. Vissa bilder är tagna av vakter, andra av ryssar efter befrielsen.
Att helt och hållet och utan distanserande analys ge tid, medkänsla och respekt för offrens perspektiv.
Vi har sett det mesta förut, här blir det först och främst en bakgrund till den vidare utställningens huvudärende: att helt och hållet och utan distanserande analys ge tid, medkänsla och respekt för offrens perspektiv.
Över det stora rummet ljuder rösterna av de fotograferade och intervjuade, nu i 80- och 90-årsåldern, som kom till Sverige efter kriget. De syns både på tv-skärmar och på stora, svartvita porträtt tagna av fotografen Mikael Jansson.

Då var de som ännu lever så unga, flera av dem mindre barn. De säger några få meningar om vilka läger de tvingades vistas i under kortare eller längre tid samt minnen som ofta väcker gråt eller bara plågad tystnad.
Det är ett knappt hundratal fortfarande levande människor med erfarenheter från dödslägren, där miljoner mördades och deras grannar, vänner, bekanta och anhöriga tvingades hantera de mördade och deras ägodelar under industriella former, som tvingar sig att minnas.
Det är ett sorgearrangemang vi ser.
Det är sällsynt med utställningar som inte innehåller något vackert eller skönt eller försonande. Det är ett sorgearrangemang vi ser, snarast med känsla av en begravning, något som inte borde ha behövts men krävs för känslan av att se människan ändå mitt i det obegripliga.
Bilderna och vittnesmålen, kräver av oss som får ta del av dem att tänka och sörja. Det räcker förhoppningsvis en bit till in i framtiden då alla de nu levande inte längre finns bland oss.

Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


