Laddade känslor kring städning

Bok
Socialantroprologen och genusvetaren Fanny Ambjörnsson har skrivit boken Tid att städa: Om vardagsstädningens praktik och politik.
Foto: Allis Nettréus/TT

[BOK] Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik
Fanny Ambjörnsson
Ordfront, 2018

”ÅSA: Alltså, jag är en samlare. Alltså, grovsoprummet här nere är ju fantastiskt! Nu har jag fått in min son i det också: Ska vi gå till grovsoprummet? ‘Ja!’ Och så in där. Och vi är ju ganska många som möts därnere och bara:’Hej! Tja! finns det nåt?’ ”

Om inställningen till vardagsstädningen och hemmet handlar det i nya boken av socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson, Tid att städa.

Vi möter bland annat det kreativa kaoset med grovsoprumsfynd hemma hos sakletaren citerad ovan. Och tant Gunni i Västerbottens inland, som föredrar att leva särbo (hon vill inte ha in snus och rök) och i egenskap av hemmets suveräna härskarinna städar lite varje dag.

Claudia å andra sidan, hade aldrig städat innan när hon kom till Sverige från Colombia och fick jobb på en städfirma, där hon inte fick några instruktioner då arbetsköparen tycktes anta att hon hade städanlag i generna.

För vissa av de medverkande är städningen lustfylld, en stund då man får rå sig själv, eller kanske snarare stunden för sig själv när man är klar med städningen. Andra drar sig inte för att berätta att de är hopplösa på området.

Bohemerier på städningens område kan antingen vara tillåtet att nästintill kokettera med, men i andra fall vara ett tecken på någons psykiska ohälsa. Då blir oförmågan att sköta hemmet och vardagen ett tydligt tecken på att allt inte står rätt till. Städningen är också något som hör till det mest privata, och också en anledning till att man inte vill att någon annan städar ens hem förutom det för flertalet uppenbart politiska.

Mestadels var det kvinnor som ställde upp och berättade, men av de män som ändå förekommer i boken, kan man exempelvis läsa att städningen är ett tecken på att man är en modern, jämställd man.

Annars är det i stort sett genomgående hur städningen beskrivs som en kvinnligt traderad praktik. Ett exempel är Iris, som likt sin mamma alltid städar i ilska. Ambjörnsson berättar hur hon delvis tänker sig att ilskan, förutom det rent personliga, kan kopplas till det historiskt nedärvda slitet från arbetarklassens kvinnor.

Städning som vardagspraktik visar sig vara ett ämne mer spännande, än det kanske först låter.

Vilande på forskning och teori som anknyter till området, placerar Ambjörnsson vardagsstädningen i ett historiskt perspektiv och politiserar det.

Samtidigt som hon låter trettio personer berätta om det på olika sätt laddade och ofta lågstatusbetonade arbetet därhemma. Resultatet blir, att städning som vardagspraktik visar sig vara ett ämne mer spännande, än det kanske först låter.