Fram till för några år sedan var ett par fladdrande ljusstakar det enda som kunde bryta kvällsmörkret i Lilian Gómez hus uppe i bergen i östra El Salvador. Men nu har ljusen kunnat bytas ut till lampor – tack vare att hon och andra bybor på egen hand beslutade sig för att bygga ett litet vattenkraftverk. Tack vare tillgången på el är inte kvällarna lika mörka längre i byn, dessutom har flera invånare kunnat förbättra sina livsvillkor.

I dag har Lilian Gómez tillgång till ett kylskåp, vilket gjort det möjligt för henne att börja tillverka “charamuscas”, som är en slags glass som hon nu kan sälja för att få ihop en liten inkomst.

– Med de pengar jag tjänar betalar jag för el, för mat och andra saker, berättar 64-åriga Lilian Gómez.

Det lokala vattenkraftverket har gett 40 familjer i byn La Joya de Talchiga tillgång till el. Byn ligger i Perquín i östra El Salvador, en region som gränsar till Honduras.

Under El Salvadors inbördeskrig, som rasade mellan 1980 och 1992, pågick här hårda strider mellan regeringsarmén och den dåvarande gerillan FMLN, som sedan dess omvandlats till ett politiskt parti som haft makten i landet sedan 2009.

Efter krigsslutet upplevde regionens större städer ett lyft tack vare en ökad turism, då många var intresserade av att besöka tidigare krigsskådeplatser. Men i mer avlägsna byar har utvecklingen stått stilla, och på många platser saknar befolkningen fortfarande tillgång till grundläggande service.

Det lilla vattenkraftverket El Calambre har fått sitt namn efter den flod som vindlar sig hela vägen genom bergen från Honduras och ner förbi området där Joya de Talchiga ligger – en region där de flesta lever av småskaliga familjejordbruk.

Vid floden har en liten damm byggts, varifrån en del av vattnet färdas genom rör under marken till ett hus 900 meter nedanför, där en turbin står och genererar el.

Satsningen är bara ett exempel där lokala befolkningar, ofta fattiga småbönder, inte nöjt sig med att bara vänta på att ett elbolag ska erbjuda dem tillgång till elektricitet.

Eldistributionen i El Salvador har sedan slutet av 1990-talet skötts av en lång rad privata företag. Byborna berättar att de äger marken där de bor, men att de inte har de formella dokumenten som bekräftar att så är fallet. Och av det skälet hävdar det lokala elbolaget att de inte kan leverera el till byn.

Officiella siffror som kom tidigare i år visar att 92 procent av hushållen i El Salvadors städer numera har tillgång till el. Men på landsbygden är situationen sämre, där har fortfarande bara 77 procent av hushållen el i sina hem.

Efter det nedslående beskedet från elbolaget valde dock befolkningen i Joya de Talchiga att se till att själva installera det kraftverk de behövde, och de lyckades få teknisk och finansiell hjälp av både lokala och internationella organisationer.

Men till en början fanns också en tveksamhet bland befolkningen om det verkligen skulle gå att genomföra, berättar Juan Benítez, som är ordförande för byorganisationen Nuevos Horizontes.

– Det fanns fortfarande en tvekan när vi började prata om projektet 2005, och även jag tvekade om vi verkligen skulle kunna förverkliga det. Vi förstod hur en damm fungerade och att vatten kan driva en turbin, men vi var inte säkra på att det skulle gå i en liten flod, berättar Juan Benítez.

Men det gick och vattenkraftverket har nu varit i drift i sex års tid. Det mesta arbetet utfördes av lokalbefolkningen själva, medan elektriker och annan professionell personal bara kallades in vid behov.

Byborna betalar för elen i enlighet med hur mycket ström de använder, och kostnaderna är lägre än de som gäller på den kommersiella marknaden.

Många kan vittna om hur stora förändringarna blev när man äntligen fick tillgång till el.

– Det var svårt att leva utan elektricitet, vi var tvungna att köpa ljus eller fotogen. Vi levde med mycket begränsad belysning, men det var så det var, berättar Leonila González, 45, som sitter och vilar sig i en stol i sitt hus, som ligger mitt i en barrskog, nära floden.
Nu är allting annorlunda, gatorna är belysta på nätterna.
Carolina Martinez, boende i Joya de Talchiga och lärare
Många bybor brukade använda sig av stickor från barrträd som ljuskälla.  Läraren Carolina Martinez som arbetar på byns förskola säger att barnens läxböcker brukade var täckta av svart sot från stickorna. Hon berättar att hennes familj använde sig av bilbatterier för att kunna driva vissa hushållsmaskiner – och att det medförde stora kostnader. De som behövde mer elektricitet tvingades köpa bensindrivna generatorer medan de som hade mobiltelefoner fick ta sig till en annan by när deras batterier behövde laddas.

– Nu är allting annorlunda, gatorna är belysta på nätterna och allt är inte längre mörkt, säger Carolina Martinez.

För de i byn som arbetar som snickare eller svetsare har livet blivit oerhört mycket enklare när de har ett eluttag för sina maskiner.

María Isabel Benítez, 55, säger att en annan stor fördel är att hon numera kan hänga med i vad som händer i landet på ett helt annat sätt – genom att följa nyhetssändningarna. Studenten Elena Gómez berättar att hon nu kan sköta sina studier hemma framför datorn.

Vattenkraftverket i byn kommer även en annan by till del. Överskottsenergin transporteras nämligen via ledningar till den närliggande byn Cueva del Monte, som ligger fyra kilometer bort, på den honduranska sidan av gränsen. Där har ytterligare 45 familjer fått tillgång till el tack vare kraftverket.

Juan Benítez säger att vattenkraftverket ibland krånglar, i synnerhet i samband med oväder – och att man därför på sikt hoppas kunna installera ytterligare en turbin, som kan användas när den första fallerar.