Ledare #78/2018

Bifigurernas värld

Emil Boss är författare och facklig aktivist. Foto: Eva Bergström

Arbetare är förlöjligade på TV och osynliggjorda i nyhetsbevakningen. De enda genrer som i någon högre utsträckning representerar arbetare är dokusåpor som ”Ullared” och så kallad uppfostrings-tv som ”Lyxfällan” och ”Biggest loser”. Vad gör det med oss? Vad gör det med samhället?

Global uppvärmning och vaccin – fakta eller myter? Forskning och journalistik – granskning eller propaganda? Demokrati – flipp eller flopp?

I dag ligger sanningen sällan någonstans mittemellan. Den som, i gammal god självskolnings-anda, lyssnar på alla åsikter för att bilda sig en egen uppfattning, hamnar ofta vilse. Är jorden platt eller rund? Oval kanske?

Bara fyra procent av de medverkande i nyhets- och debattprogram är arbetare.

Många arbetare misstror samhällets kunskapseliter: politiker, forskare, kulturfolk och journalister. Är det egentligen så konstigt? Vi är själva misstrodda. Arbetarklassen osynliggörs å det grövsta i medierna.

Tankesmedjan Katalys rapport från i våras visade att bara fyra procent av de medverkande i nyhets- och debattprogram är arbetare. De enda genrer som i någon högre utsträckning representerar arbetare är dokusåpor som ”Ullared” och så kallad uppfostrings-tv som ”Lyxfällan” och ”Biggest loser”. Där blir människor ur arbetarklassen uppläxade eller utmålade som omoraliska och okunniga.

Förakt föder förakt. Jag har känt det själv när jag tittat på Lyxfällan, Horace Engdahls favoritprogram: En blandning av dåligt samvete – jag har själv svårt att hålla i slantarna – och en ilska mot hela upplägget.

Lätt för dig att säga, sparsamhetscoachen. Vad tjänar du själv i månaden? Hur stimulerande är ditt jobb?

80 procent av världens sysselsatta befolkning är arbetare. Ändå hörs nästan inga arbetarröster i utrikesbevakningen. Tidningen Arbetets nya undersökning visar att bara 0,7 procent av nyhetsbevakningen i sex av de största dagstidningarna innehöll citat från arbetare. Mediekanalerna domineras av medelklassens perspektiv.

Den som vittnar om sitt eget arbetsliv kan få sparken.

Det talas vackert om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter på bokmässor, men var är yttrandefriheten för arbetare? Vi är förbjudna att prata politik på jobbet. Den som vittnar om sitt eget arbetsliv kan få sparken. För många är det tjänstefel att inte ha ”en positiv attityd”.

Ett samhälle av tystade bifigurer är ingen bra grogrund för demokrati. Auktoritära ledare står redan där och pekar: Eliten ljuger. Lyssna bara på mig.

Osynliggörandet och förlöjligandet av vanliga människor har blivit en samhällsfara.

Det finns platser där representationen av arbetare går framåt: inom kulturen, i skolans värld, i akademin. Arbetarlitteraturen, arbetarfilmen, skol- och humanioraforskningens fokus på klassbakgrund. Vi måste värna de platser där vi kan stå raka och ropa så högt vi kan. En dag hörs vi kanske ända in i tv-huset.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar