Bifigurernas värld

Arbetare är förlöjligade på TV och osynliggjorda i nyhetsbevakningen. De enda genrer som i någon högre utsträckning representerar arbetare är dokusåpor som ”Ullared” och så kallad uppfostrings-tv som ”Lyxfällan” och ”Biggest loser”. Vad gör det med oss? Vad gör det med samhället?

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Global uppvärmning och vaccin – fakta eller myter? Forskning och journalistik – granskning eller propaganda? Demokrati – flipp eller flopp?

I dag ligger sanningen sällan någonstans mittemellan. Den som, i gammal god självskolnings-anda, lyssnar på alla åsikter för att bilda sig en egen uppfattning, hamnar ofta vilse. Är jorden platt eller rund? Oval kanske?

Bara fyra procent av de medverkande i nyhets- och debattprogram är arbetare.

Många arbetare misstror samhällets kunskapseliter: politiker, forskare, kulturfolk och journalister. Är det egentligen så konstigt? Vi är själva misstrodda. Arbetarklassen osynliggörs å det grövsta i medierna.

Tankesmedjan Katalys rapport från i våras visade att bara fyra procent av de medverkande i nyhets- och debattprogram är arbetare. De enda genrer som i någon högre utsträckning representerar arbetare är dokusåpor som ”Ullared” och så kallad uppfostrings-tv som ”Lyxfällan” och ”Biggest loser”. Där blir människor ur arbetarklassen uppläxade eller utmålade som omoraliska och okunniga.

Förakt föder förakt. Jag har känt det själv när jag tittat på Lyxfällan, Horace Engdahls favoritprogram: En blandning av dåligt samvete – jag har själv svårt att hålla i slantarna – och en ilska mot hela upplägget.

Lätt för dig att säga, sparsamhetscoachen. Vad tjänar du själv i månaden? Hur stimulerande är ditt jobb?

80 procent av världens sysselsatta befolkning är arbetare. Ändå hörs nästan inga arbetarröster i utrikesbevakningen. Tidningen Arbetets nya undersökning visar att bara 0,7 procent av nyhetsbevakningen i sex av de största dagstidningarna innehöll citat från arbetare. Mediekanalerna domineras av medelklassens perspektiv.

Den som vittnar om sitt eget arbetsliv kan få sparken.

Det talas vackert om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter på bokmässor, men var är yttrandefriheten för arbetare? Vi är förbjudna att prata politik på jobbet. Den som vittnar om sitt eget arbetsliv kan få sparken. För många är det tjänstefel att inte ha ”en positiv attityd”.

Ett samhälle av tystade bifigurer är ingen bra grogrund för demokrati. Auktoritära ledare står redan där och pekar: Eliten ljuger. Lyssna bara på mig.

Osynliggörandet och förlöjligandet av vanliga människor har blivit en samhällsfara.

Det finns platser där representationen av arbetare går framåt: inom kulturen, i skolans värld, i akademin. Arbetarlitteraturen, arbetarfilmen, skol- och humanioraforskningens fokus på klassbakgrund. Vi måste värna de platser där vi kan stå raka och ropa så högt vi kan. En dag hörs vi kanske ända in i tv-huset.