Den Svenska Akademien närstående Kulturprofilen dömdes i måndags till två års fängelse. Ibland måste man helt enkelt göra valet att ta hjälp av en i det rådande normsystemet större auktoritet för att få ett konkret resultat. Och det tycks trots allt ha hänt en hel del i svenska domstolar sedan Maria-Pia Boëthius Skylla sig själv och Katarina Wennstams Flickan och skulden.
Under längre tid än ett år förföljdes jag av en man jag hade haft ett kort och trevligt möte med. Oönskade telefonpåringningar, sms och mejl kom mer eller mindre frekvent, i perioder med stor intensitet under alla tider på dygnet. I början svarade jag vänligt att jag inte var intresserad, snart med raka och sedan ilskna ”nej” och ”lägg av att ringa”. Efter ett tag slutade jag svara men blev lite nervös att han skulle dyka upp utanför dörren.
Till slut orkade jag inte streta emot längre utan gav upp – jag drog pojkvänskortet. Min skam var stor över att hänvisa till ”min kille” och (jag skäms än i dag att skriva det) lät denne verkligen existerande man ta över luren – men propåerna slutade omedelbart, som jag vetat att de skulle göra.
Reaktionerna på domen fick direkt en annorlunda ton än under förspelet.
Tingsrätten som nu dömt ”Kulturprofilen” till två års fängelse för våldtäkt är lite som ”min kille”. Ibland måste man helt enkelt göra valet att ta hjälp av en i det rådande normsystemet större auktoritet för att få ett konkret resultat. Det som hade skett blev plötsligt officiellt en våldtäkt, vilket det i lagens mening inte var innan domen föll (och om hovrätten friar var det återigen inte en våldtäkt).
Reaktionerna på domen fick direkt en annorlunda ton än under förspelet (artikeln som startade det hela i Dagens Nyheter för ett år sedan, samt efterföljande haveri i Svenska Akademien till vilket den nu dömde våldtäktsmannen varit knuten på flera sätt). De är nu plötsligt mer respektfulla gentemot offrets upplevelse.
Men en egendomlig tråd har startat, det om hur ”mäktiga män” (företrädesvis hänvisande till Svenska Akademien) skyddar varandra och därmed kan försvaga risken för konsekvenser av ett sexuellt övergrepp.
Visserligen är det omvittnat att den nu dömde mannen använt hot om att utnyttja sitt rika nätverk mot en kvinna som inte ”ställer upp” eller vittnar om övergrepp. Men är det mer frekvent eller hotande än att en man med ”lägre” kulturellt kapital hotar med sociala sanktioner, i de kretsar han har tillgång till?
När det kommer till rättsprocessen har ingen statistik redovisats över hur ”män med makt” frias i våldtäktsmål medan till exempel män ur arbetarklassen fälls.
Det har hänt en hel del i svenska domstolar sedan Maria-Pia Boëthius Skylla sig själv (1976) och Katarina Wennstams Flickan och skulden (2002), två böcker om hur våldtäktsoffer skuldbeläggs i rättssalen, som båda fick stort genomslag och bidrog till att öppna ögonen på allmänhet, media, lagstiftare och rättssystem.
Efter vad jag har förstått blev inte målsägaren skuldbelagd i detta mål över till exempel vidare kontakter med våldtäktsmannen och behövde inte redovisa sitt val av klädsel vid brottstillfället.
Rättssystemet ska vara, liksom det verkar ha varit i detta fall, ett stöd för inblandade parter – utan att någon av dem dessutom ska behöva skämmas över att inte för tillfället tillhöra skapelsens krona.