Kung Karlsson

Sverigedemokraterna är besvikna över valresultatet. Chefsideologen Mattias Karlsson hänvisar till stormaktstiden och uppmanar kärnväljarna att ”segra eller dö”. Det är inget svammel. Retoriken är konsekvent i förhållande till partiets historiesyn: I den är partitoppen kung och folket kanonmat.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

SD har nått sitt första större bakslag. De fick inte de 20–30 procent av rösterna som Jimmie Åkesson utlovat. De blev inte störst i Sverige och fick inget säkrat inflytande över regeringen.

Besvikelsen tog sig ett dramatiskt uttryck i Mattias Karlsson numera ökända appell om att ”segra eller dö”. I den hyllar han ”den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter” som enligt honom ska ha räddat Sverige från elände och ond bråd död genom historien. ”Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången” skriver han.

Talet illustreras med en bild på Karl XII:s seger vid Fraustadt 1706.

Hur märkligt det än kan tyckas är retoriken konsekvent i förhållande till SD:s historiesyn. ”Sveriges historia är dess konungars”, hette det förr. Det var Erik Gustav Geijer som slog fast detta, då, sist det begav sig med den romantiska nationalismen.

Kungarna, menade Geijer, var ”sådana män, fulla af framtid, som, med eller utan sin afsigt, taga folken med sig”. Geijer menade att nationen själv var ”svår att röra, utom till omedelbart sjelvförsvar” men att den ”ovillig och beundrande, motsträfig och elskande, liksom genom våldsam hänförelse, följt sina Gustafer och Karlar till seger, till ära, till undergångens brant.” Enligt Geijerskolan måste den svenska folksjälen väckas till stordåd genom starka ledares handlingar.

I dag vet vi att det inte var fosterlandskärlek som drev svenska roteknektar till att svälta, frysa och mejas ned.

Sedan dess har vi (genom historisk forskning) fått reda på en hel del om hur vanligt folk hade det under det kungliga enväldet och stormaktstiden. I dag vet vi att det inte var fosterlandskärlek som drev svenska roteknektar till att svälta, frysa och mejas ned.

Karolinerna drevs framåt av ett samhällssystem grundat på tyranni, religiös fundamentalism, tvångsrekrytering, tortyr och offentliga avrättningar. Den folkliga vilja som Mattias Karlsson hyllar med sitt brandtal var under stormaktstiden i allt väsentligt kuvad och förträlad. Vi vet idag att den gamla nationalistiska historieskrivningen var ett vinklat, elitistiskt och manligt projekt, där vanliga människors, framförallt kvinnors och barns, verklighet förbisågs. Allt detta vet vi. Allt detta vill SD att vi ska glömma.

Två hundra tusen svenskar dödades i Karl XII:s regi under det stora nordiska kriget, i ett land med två miljoner invånare. Motsvarande siffra idag skulle vara en miljon människor, alltså hela SD:s väljarkår. Efter alla de krig som kungarna enväldigt startat och fört låg landet öde. Utfattigt, avfolkad, på ruinens brant.

I SD: s värld är och förblir folkets roll kanonmatens. Ödet, äran, besluten och framtiden förbehålls den manliga partitoppen, denna ”lilla skara patrioter”.