Meritokrati, idén att lämplighet och skicklighet ska vara utslagsgivande för ens samhällsposition, är numera på många håll ett ideal. Men begreppet skapades i själva verket år 1958 i en politisk satir­bok av den brittiske sociologen Michael Young. Kaj Landberg har läst boken och funnit en samhälls­kritik värd att ta fasta på.

Begreppet meritocracy – skapat genom en sammansättning av latinets meritus, förtjänst, och grekiskans κράτος, kratos, makt – förekommer ganska ofta i den anglosaxiska världen. Det försvenskade meritokrati är lite ovanligare även om det ibland dyker upp även här, då i regel som ett positivt laddat begrepp från borgerliga debattörer.

Men även utanför borgerligheten tycks få ha några större invändningar mot begreppets själva princip: att individens lämplighet ska bestämma ens position i samhället, i stället för börd eller pengar, och att nepotism, oligarki eller aristokrati är både orättvisare och ineffektivare system för att styra vårt samhälle än vad en meritokrati är.

Få tycks känna till att ordets ursprung står att finna i den brittiske sociologen Michael Youngs bok The Rise of the Meritocracy från 1958. Den nu 60 år gamla boken är en märklig politisk satir. Den utger sig för att vara en historisk sociologiavhandling skriven år 2034 där en framtida Michael Young beskriver hur Storbritanniens utveckling under drygt ett århundrade lett fram till det lyckliga meritokratiska tillstånd det nu befinner sig i.

Steg för steg får vi se hur resterna av den gamla aristokratin försvann, med start i de reformer i utbildningsväsendet som garanterade lika möjligheter till studier även för arbetarklassens barn. Den påstådda bakgrunden till ”avhandlingens” uppkomst är de oroligheter som på senare tid drabbat Storbritannien där en kvinnoledd grupp benämnd ”populiströrelsen” börjat skapa oro med vilda strejker och upplopp.

Populiströrelsen företräder ett förlegat jämlikhetsideal och är därmed 100 år efter sin tid, slår författaren fast. Vår framtida Michael Young vill därför sakligt redogöra för varför den långa vägen mot meritokratin har varit nödvändig och varför något alternativ vare sig är önskvärt eller realistiskt.

Det Young gör är att undersöka hur ett samhälle där meriter och intelligens avgör ens samhällsposition faktisk skulle se ut om man drar tanken till sin spets.

I det gamla orättvisa samhället, där idioter och genier fanns blandade med varandra, bland både fattiga och rika, bland styrande och styrda, blev det naturligt att idéer om människans jämlikhet växte bland de förfördelade. Men, frågar sig författaren, ”När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet?”

Boken slutar med att vi i en fotnot får läsa, att då författaren dog under revolutionen som bröt ut strax efteråt, beklagar utgivaren att han därmed inte fick möjlighet att redigera några av de slutsatser han drog. ”Sociologins misslyckanden är lika belysande som dess framgångar”, lyder slutklämmen.

Det Young gör är att undersöka hur ett samhälle där meriter och intelligens avgör ens samhällsposition faktisk skulle se ut om man drar tanken till sin spets. Med tanke på bokens slut skulle man kunna läsa in att det meritokratiska samhället inte bara är lika dåligt, utan rent av värre än tidigare klassamhällen. Men boken kan läsas på flera plan samtidigt.

Ytligt sett är det en lovsång till meritokratins förtjänster, och den argumenterar bitvis också övertygande för denna sak, men läsaren kan samtidigt inte undgå att se den arrogans och det bakomliggande förakt för sämre bemedlade som det fullkomligt dryper av mellan raderna. De som anser sig ha nått sin höga position genom egen ansträngning och som är övertygade om att vi lever i ett samhälle där alla kan nå toppen behöver inte heller bry sig om att visa respekt för de där nere, och bland de där nere frodas känslor av personligt misslyckande, då de bara har sig själva att skylla för sin låga position och status.

Jag kommer att tänka på antropologen David Graeber och hans bok Skuld. De första 5 000 åren, där det slås fast att skuldrelationen är en väldigt instabil maktrelation. Skuldrelationen utgår nämligen från ett jämlikt tillstånd och kan åtminstone teoretiskt också återvända till detta.

Ståndssamhällen eller kastsamhällen är i regel stabila, då de där nere, även om vi kan tycka att systemen i grunden är ojämlika och orättvisa, ändå garanteras en given plats i gemenskapen. Skuldrelationen genomsyras i stället av underlägsenhetskänslor och självhat hos den skuldsatte, i alla fall så länge skulden ses som en individuell angelägenhet. För när den slutar göra det blir den i stället till en revolutionär kraft.

Uppror bland lägre kaster eller stånd som syftar till att avskaffa själva upp-delningen i sig är väldigt sällsynta, medan alla de uppror som krävt skuldavskrivningar genom historien är oräkneliga.

Mer profetisk blir Young i andra stycken, som i betraktelsen över socialdemokratin och den samhälleliga utveckling de lett.

Kan meritokratins mekanismer kanske fungera på samma sätt? Skapar ett system med lika möjligheter för alla i själva verket ett väldigt olyckligt och också väldigt bräckligt samhälle?

Som framtidsspaning ger The Rise of the Meritocracy ett blandat intryck. Som så ofta när man läser äldre science fiction ler man åt de felgissningar som förekommer, i det här fallet bland annat att datorerna kommer fortsätta att vara enorma kolosser som bara hör hemma på universiteten eller att öl, mjölk och te distribueras till befolkningen genom ett avancerat rörsystem.

I Youngs framställning utvecklas skolsystemet efter att ha avskaffat de rikas utbildningsprivilegier snart till en ny segregerad värld där IQ-tester från allt tidigare år skiljer agnarna från vetet och ger de smarta barnen bättre resurser. System med ständigt bättre datoriserade intelligenstester börjar även flyttas ut från skolorna och användas inom näringslivet och den offentliga förvaltningen för att avgöra kompetensen hos medarbetarna.

Det låter som en ganska typisk rädsla för elitskolor man hört många gånger förut, men inte riktigt som en bra beskrivning av vad som faktiskt hänt sedan 1958. Mer profetisk blir Young i andra stycken, som i betraktelsen över socialdemokratin och den samhälleliga utveckling de lett.

År 2034 konstaterar berättarjaget att det var Labour som tog de första viktiga stegen mot meritokratin i Storbritannien genom att kräva lika utbildningsmöjligheter, vilket då bara betraktades som ett delmål på vägen mot det klasslösa samhället. Med tiden sköts detta ideal på framtiden – tills det plockades bort helt och hållet, då lika möjligheter i stället blev ett självändamål.

Efter en tid kallad ”jämlikhetens gyllene era”, då klassutjämning var på dagordningen, kom det i stället nya reformer under slutet av 1980-talet. Utvecklingen av maskinerna ledde nämligen till problem, då teknologisk arbetslöshet drabbade de lägre klasserna, något som löstes genom att pigor och tjänstefolk återigen blev vanligt förekommande. Det var bara naturligt, insisterar författaren, då det var ett stort slöseri att de begåvade behövde städa sina hem, handla sin egen mat eller syssla med annan ickeproduktiv verksamhet samtidigt som de lägre begåvade gick arbetslösa. Denna utveckling gynnade inte minst alla elitkvinnor.

Även inkomstskillnaderna började nu stiga, då förlegade föreställningar om att arbetarnas löner bör stiga i takt med produktivitetsutvecklingen försvann från dagordningen. Storbritannien har inte råd med den hämsko på produktiviteten som ökade löner utgör när man konkurrerar med andra länder, lyder resonemanget. Man känner allt för väl igen sig i denna beskrivning.

Men meritokratins epok slutar alltså dråpligt i Michael Youngs framställning, nämligen i vad som liknar en socialistisk–feministisk revolt, och man kan så klart läsa boken som en motsättning mellan den klassiska socialismen och den liberala utopi som meritokratin utgör. Då Michael Young själv var en av brittiska Labours ideologer, och en av dem som kom att utveckla partiets utbildnings-politik, är en rimligare läsning av boken i stället att det är en varning för att även det till ytan rättvisa samhället skapar sina eliter och att nya typer av motsättningar alltid kan uppstå.

I ett förord till en senare upplaga av boken skriver Young att den amerikanske socialliberale filosofen John Rawls är en av de personer som förstått att en allt för hjärtlös meritokrati kan skapa underlägsenhetskänslor hos de där nere, vilket kan bli farligt för samhället.

En annan filosof, Hannah Arendt, funderade även hon på meritokratins konsekvenser. Ställd inför den snabba omvälvningen inom den högre utbildningen som USA genomgick undrade hon i förbifarten i sina essäer Om våld och Kris i upp-fostran från slutet av 1960-talet om meritokratins förespråkare egentligen tänkt igenom dess yttersta konsekvenser. I slutändan kommer den oförsonliga antagonism som skapas mellan de nya samhällsklasserna troligen att leda till något som liknar rashat – och den meritokratiska oligarki som oundvikligen kommer att skapas kan knappast, liksom någon annan oligarki, vara förenlig med demokratiska principer, resonerar hon vidare.

Ett samhälle där det är lätt att göra klassresor är fortfarande ett klassamhälle.

Dessa funderingar som Young utforskade och som Arendt och Rawls kunde spinna vidare på känns i dag väldigt avlägsna. I den mån meritokratifrågan alls debatteras rör det sig snarare om huruvida vi de facto redan är en meritokrati eller, om inte, hur vi i så fall ska komma dit – möjligen med någon tjurig vänsterposition vid sidan av där det muttras om att meritokratin minsann är omöjlig under kapitalismen.

Att kompetens och intelligens bör avgöra ens position i samhället är i dag så självklart att det inte ifrågasätts, och både socialdemokrater och moderater pratar om hur deras Sverige ska präglas av social rörlighet och att det ska vara lätt att göra klassresor.

Young ville med sin bok i stället ifrågasätta detta antagande – och det borde även vi. För ett samhälle där det är lätt att göra klassresor är fortfarande ett klassamhälle.

Det ligger dessutom en alldeles fantastisk ironi i att det satiriska begrepp Michael Young skapade 1958 i dag nästan uteslutande används i positiva ordalag av människor inom eliten – inte sällan uttryckta i liknande resonemang som den dryge och arrogante berättaren i den 60 år gamla fiktiva berättelsen.