Det är nästan ett år efter upptrappningen av våldet i Myanmar som tvingade nästan en miljon människor på flykt till grannländerna. Den nya rapporten från UNHRC, FN:s råd för mänskliga rättigheter, radar upp förbrytelser som massmord, tortyr och sexuellt våld.

En delegation som undersökt situationen kallar det ”en katastrof när det gäller mänskliga rättigheter”.

”De grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och övergreppen i delstaterna Kachin, Rakhine och Shan är skrämmande,” slår rapporten fast.

”Många av dessa kränkningar utgör utan tvekan de allvarligaste brotten enligt internationell rätt,” står det vidare.

Efter rebellattacker mot burmesiska säkerhetsstyrkor ska landets armé som går under namnet Tatmadaw, ha gjort sig skyldiga till några av de värsta brotten, som urskillningslöst dödande, nedbränning av hus och sexuellt våld.

Utredarna har identifierat sex generaler, bland annat landets arméchef Min Aung Hlaing, och har föreslagit att dessa ska ställas inför Internationella brottmålsdomstolen, ICC eller någon alternativ domstol.

– Vi måste sända ut ett tydligt budskap att Myanmars militär inte kan agera ostraffat gentemot etniska minoriteter i landet igen, säger Francisco Bencosme från Amnesty International i Asien.
FN-systemet har svikit Myanmars folk, särskilt folkgruppen rohingya, genom att agera försiktigt. I stället för ”aldrig igen” efter Sri Lanka, Rwanda och Srebrenica så ser vi att det hände igen.
Louis Charbonneau, FN-chef för Human Rights Watch
Louis Charbonneau, FN-chef för Human Rights Watch, säger att säkerhetsrådet bör begära att Internationella brottmålsdomstolen inleder en utredning av situationen i Myanmar eller sätter upp en annan krigsförbrytartribunal.

År av systematiskt förtryck av de etniska minoriteterna i Myanmar innebar att krisen var ”förutsägbar” – så vad var det som hände egentligen?

En intern utredning 2012 visade att ett antal FN-organ, däribland säkerhetsrådet, misslyckades på alla nivåer med att skydda civila och uppfylla sina skyldigheter under de sista månaderna av Sri Lankas inbördeskrig.

Strax efter det initierade den dåvarande FN-chefen Ban Ki-Moon ett nytt initiativ – Human Rights Upfront – med syfte att FN-systemet tidigare och effektivare ska kunna ta till åtgärder för att förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller internationell humanitär rätt.

Men även om Myanmar pekades ut som en situation som skulle kräva den typen av respons så har denna strategi använts få gånger, om ens någonsin, visar den nya rapporten.

I stället har FN-organen prioriterat utvecklingsmål, humanitärt tillträde och tyst diplomati – en strategi som ”bevisligen misslyckats”.

– FN-systemet har svikit Myanmars folk, särskilt folkgruppen rohingya, genom att agera försiktigt. I stället för ”aldrig igen” efter Sri Lanka, Rwanda och Srebrenica så ser vi att det hände igen. FN gjorde inte vad som borde ha gjorts – slog inte larm i den utsträckning som kunde ha gjorts, säger Louis Charbonneau.

Säkerhetsrådets reaktion, eller uteblivna reaktion, har varit en lika stor besvikelse. FN-organet har hållit en handfull möten som gällt Myanmar men inga har lett till en resolution.

Kina och Ryssland, som är två av de länder som har vetorätt i alla beslut i säkerhetsrådet, har hela tiden motsatt sig försök att agera när det gäller Myanmarkrisen. De hävdar att krisen bör lösas endast av de parter som berörs direkt, däribland Bangladesh, dit 700 000 rohingyaflyktingar har flytt.
Myndigheterna har visat att de både är oförmögna och ovilliga att utreda och ställa ansvariga till svars.
Francisco Bencosme, vid Amnesty International i Asien
Myanmar har vid upprepade tillfällen nekat till anklagelser om kränkningar av mänskliga rättigheter, bland annat de som framkommit i den senaste rapporten.

– Myndigheterna har visat att de både är oförmögna och ovilliga att utreda och ställa ansvariga till svars. Att vända sig till Internationella brottmålsdomstolen är rätt väg att gå för att möjliggöra ett rättsligt förfarande, säger Francisco Bencosme.

Men eftersom Myanmar inte har medlemskap i Internationella brottmålsdomstolen, ICC, kan endast en medlem av FN:s säkerhetsråd ta upp fallet till prövning i ICC.

– Jag tror inte att vi ska vänta på att säkerhetsrådet agerar, alltför ofta händer ingenting. Vi måste komma runt det genom att kanske fortsätta gå via generalförsamlingen eller FN:s råd för mänskliga rättigheter, säger Louis Charbonneau.

Bland de möjligheter som finns är att FN:s råd för mänskliga rättigheter eller generalförsamlingen inrättar en ny mekanism för att samla, analysera samt bevara bevis och material om kränkningar av mänskliga rättigheter och vidtar förberedelser för att underlätta framtida åtal i Internationella brottmålsdomstolen eller någon annan domstol.

I rapporten uppmanas FN att snarast anta en gemensam strategi för att ta itu med kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Myanmar, i linje med initiativet Human Rights Up Front, samt inleda en omfattande utredning av om FN gjort allt för att förhindra eller begränsa krisen i Myanmar.