Vi befinner oss i en dunkel möteslokal i Saft l-laban, ett litet jordbrukarsamhälle utanför den sydegyptiska staden al-Minia. Den rostiga takfläkten har sedan länge stannat och svetten rinner längs med ryggraden medan trötta flugor dunsar mot rutorna. Eftermiddagshettan till trots är fönsterna täckta med mörka tyg och järndörren stängd. Det som sägs här inne i dag är privat.

I mitten av rummet sitter Hala Fares med omsorgsfullt målade ögon och regnbågsfärgad sjal knuten runt håret. Hon är regionordförande för organisationen Uninen mot kvinnoskadliga handlingar i Miniaprovisen.

I dag är hon här för att prata om schitan l-binat, kvinnlig könsstympning. Bland kvinnorna i rummet är ämnet inte främmande, de har alla utsatts för över-greppet.

– Nu när jag tänker på det tror jag inte att jag känner någon kvinna i min egen ålder här i byn som inte utsatts, säger 39-åriga Nadia Masri, som är datalärare i Saft l-labans grundskola.

Det kan låta mycket, men i Egypten är problemet av pandemiska mått. Enligt statistik som tagits fram av Egyptens hälsodepartement 2015 är runt 91 procent av alla kvinnor i åldrarna 15–49 könsstympade. Problemet är som störst på landsbygden och i södra Egypten, det vill säga i samhällen som Saft l-laban.

En annan man höll mina ben och särade dem på ett brutalt sätt. Så kom kvinnan i svart in i rummet. I handen höll hon en rakkniv…
Umma Moheshim Abdel Halim Kotb, lärare och könsstympad

Högstadielärarinnan Umma Moheshim Abdel Halim Kotb är 40 år. Hon minns en dag när hon var tolv år då hennes mamma kom och hämtade henne hos en kompis.

– Hon sade att en viktig kvinna hade kommit till byn, kvinnan var klädd i svart och såg allvarlig ut. De ledde in mig i ett mörkt rum. Två starka män höll mina armar så här, säger hon och böjer armarna i en onaturlig vinkel bakom ryggen.

– En annan man höll mina ben och särade dem på ett brutalt sätt. Så kom kvinnan i svart in i rummet. I handen höll hon en rakkniv…

Umma Moheshim tystnar. Hon berättar att hon ogillat att folk rör vid henne sedan den dagen.

En annan kvinna, Fatima al Zakra, berättar att hon var så liten och späd och förlorade så mycket blod under övergreppet att hon blev sängliggande i flera veckor.

Hala Fares plockar fram en informationsfolder med minimalistiska illustrationer i. Bredvid de tecknade konturerna av en flicka står svar på vanliga frågor om kvinnlig könsstympning. Den första frågan lyder: ”Är omskurna flickor mer återhållsamma?”.

När hon ser orden pausar Nadia Masris händer sitt ihärdiga sjaltvinnande, hon har hört dem förut.

– Det var det de sade till mig. Min mamma sade att det skulle trygga vår oskuld och underlätta våra framtida äktenskap, säger hon nästan i en viskning.

Men hon minns att verkligheten blev en annan. Klitoridektomi, den form av könsstympning som är vanligast i Egypten innebär att så gott som alla externa delar av klitoris skärs bort. Nadia Masri berättar sorgset att hon aldrig i sitt liv har njutit av sex, något som fått hennes äktenskap att lida. Hon skakar på huvudet.

Flera av de andra kvinnorna stämmer in. Frånvaron av män i rummet gör att de kan tala öppet med varandra – de kommer fram till att ingen av dem någonsin har fått en orgasm.

– De stal något som var ert – de stal er sexualitet, ingen flicka ska behöva bli bestulen på det, eller hur? säger Hala Fares, som också hon är könsstympad.

På nästa sida i broschyren syns ordet kamla, arabiska för ”fullständig”, skrivet i snirklig kalligrafi. Sidan handlar om kopplingen mellan religion och kvinnlig könsstympning. I Egypten praktiseras kvinnlig könsstympning av samtliga religioner, något som de kristna kvinnorna i rummet kan vittna om.

– Jag har hört att prästerna och imamerna här i området har sagt till er att omskärelse är Guds vilja. Men det är inte sant, varken Bibeln eller haditherna nämner omskärelse, varför skulle Gud vilja skära i något fullständigt som han skapat? frågar sig Hala Fares.

Kvinnorna lyssnar uppmärksamt när någon gläntar på dörren. Ett ansikte klätt i ljusrosa tyg kikar fram. Det är Zahra, Mona Adel Nadi Hassans 16-åriga dotter.

Motståndet mot den urgamla traditionen har vuxit, även i byar som Saft l-laban. För sex år sedan dog en elvaårig flicka i grannbyn Matai i sviterna av en könsstympning, det var det som fick Mona Adel Nadi Hassan att ändra upp-fattning. Hennes dotter Zahra könsstympades aldrig. Men Zahra är ett undantag – enligt FN:s uppskatt-ningar kommer över hälften av flickorna som i dag föds i Egypten att könsstympas.

Det var först 2008 som den egyptiska staten instiftade en lag som förbjöd vårdpersonal att utföra könsstympning och den nuvarande lagstiftningen kritiseras fortfarande för att vara slapphänt. Hittills har lagändringen bara resulterat i en enda fällande dom. Då hade en 13-årig flicka dött i sviterna av sin könsstympning. Läkaren som utförde ingreppet dömdes för dråp, men han frikändes sedan efter tre månaders fängelse.

Fem timmars bilfärd norr om Saft l-laban, i den egyptiska huvudstaden Kairo, sitter doktor Randa Fakhreldin på sitt luftkonditionerade kontor. Hon är medgrundare till Koalitionen mot kvinnlig könsstympning, en koalition av ickestatliga organisationer som Hala Fares jobbar för.

Randa Fakhreldin instämmer i kritiken om att lagen är otillräcklig, men anser att det stora problemet är attityder – både hos civila och hos staten.

– Tanken om ägandeskap, att föräldrar äger sina barn och att män äger sina fruar, är fortfarande utbredd. Det är därför många inte ser det som fel att utsätta ett litet barn för den här typen av övergrepp.

Skrivbordet är överfullt – pärmar, rapporter och post it-lappar trängs i kaotiska högar. Randa Fakhreldin är utbildad specialistgynekolog med inriktning på kvinnlig könsstympning. Hon har skrivit flera avhandlingar på området och håller just nu på med en större rapport. Fram till för två år sedan bedrev hon en privat klinik där hon tog emot kvinnor med olika komp-likationer till följd av könsstympning.

– Komplikationerna kunde vara hemska, men det var ändå inte det mest akuta. Jag visste att bara runt 8 procent drabbas. Det mest akuta är ju att samhället fortfarande tänker att det här är ett sätt att skydda flickor från sig själva, ett snedvridet synsätt som måste ändras nu, säger hon.

I dag är kliniken stängd och Randa Fakhreldin arbetar i stället heltid med att leda koalitionens arbete. Hon har sina skäl. Under tiden på kliniken kom hon i kontakt med både statliga, internationella och icke-statliga organisationer som jobbade med frågan. Mötet med den egyptiska statens hälsodepartementet blev en ögonöppnare för henne.

– Jag insåg då att långt ifrån alla vill se ett slut på kvinnlig könsstympning. Även bland de som jobbar med frågan. De sade att de ville se ett slut på könsstympning men de var ovilliga att jobba i fält. De ville bara sitta i eviga möten och känna sig viktiga.

Ämnet gör henne upprörd och hon skonar ingen i sin kritik. Randa Fakhreldin anser att det finns en lomhördhet för behoven på marken, ett problem hon anser är särskilt utbrett bland de egyptiska statliga insatserna, men som även finns hos stora organisationer som FN.

– Ta Saft l-laban som exempel, vilka är det som hjälper de flickorna? Ingen. Det är upp till lokala eldsjälar som Hala Fares att göra något. Så borde det inte vara.

Randa Fakhreldin tar av sig glasögonen och putsar dem med en sammanbiten min. Senaste tidens politiska utveckling i Egypten har slagit hårt mot koalitionens arbete. Sedan militärgeneralen Abd al-Fattah al-Sisi installerades som landets president 2014 har landets icke-statliga organisationer fått det betydligt tuffare.

Nya undantagslagar har gjort tillvaron osäker för organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter i allmänhet och de som jobbar med yttrandefrihet i synnerhet. Om en ickestatlig organisation bedöms vara skadlig för ”nationella intressen” kan deras personal nu dömas till upp till 25 års fängelse. Allt meningsmotstånd tystas.

– Sedan revolutionen har det blivit värre, i dag är de internationella organisationerna rädda för att hamna i dålig dager inför staten så de ger bara pengar till statliga initiativ.

I år är budgeten för de över 120 organisationer som ingår i koalitionen mindre än vanligt, endast motsvarande 300 000 kronor har de att arbeta med. Om de inte får fler sponsorer fruktar Randa Fakhreldin att delar av arbetet kan komma att avvecklas. Men det ligger än så länge i framtiden.

Tillbaka i möteslokalen i Saft l-laban har det blivit dags för Hala Fares att tacka för sig. Fönster avtäcks, dörren låses upp och kindpussar utbyts innan hon hoppar in i sin buckliga Ford för att bege sig mot nästa möte. Vinden fläktar genom de nedvevade rutorna, himlen är hög. Bilen skramlar förbi en palmlund och skrämmer upp en flock storkar.

– Jag älskar mitt land Egypten på många sätt, men ibland tänker jag att det här inte är ett bra land att födas i som kvinna. Det vi pratade om i dag borde vara självklarheter. Men jag kommer aldrig att sluta. Kan jag övertyga ett par föräldrar om att skona sin flicka så är jag nöjd här i livet, säger Hala Fares .

———————————————

FAKTA Könsstympning i Egypten

91 procent av alla kvinnor i åldrarna 15–49 i landet har könsstympats. Andelen är högre bland äldre, i åldrarna 45–49 år är 97 procent av kvinnorna köns-stympade. I åldrarna 15–19 är andelen 70 procent.

Problemet är större på landsbygden samt i södra delarna av landet. Kvinnor med låg utbildningsnivå samt låg inkomstnivå är överrepresenterade i statistiken.

59 procent av de tillfrågade männen och 54 procent av de tillfrågade kvinnorna var
2015 positiva till könsstympning. Det vanligaste argumentet för könsstympning var att ”religionen föreskriver det”, det näst vanligaste var att ”det motverkar otrohet”.

Attityderna förändras långsamt – antalet som stödjer könsstympning minskar stadigt. 2015 svarade 25 procent av de tillfrågade kvinnorna och 19 procent av de tillfrågade männen med att de nåtts av information om de negativa konsekvenserna av köns-stympning.

Fortfarande beräknas att 51 procent av flickor i åldrarna 1–14 år kommer att könsstympas.

Källa: ”Egypt Health Issue Survey 2015”, en rapport fram-tagen av Egyptens hälsodepartement i samarbete med bland annat UNFPA och Unicef.

—

Fotnot: Arbetaren har sökt ansvariga vid Egyptens hälsodepartement angående den allvarliga situationen för landets flickor och kvinnor, men de avböjer att kommentera.